Efter allt.

Det känns som en evighet sen jag klev in på ljungans i fredags och käkade den där räkmackan innan jobbet. Jobbhelgen är över…
Fredag:
Efter den där räkmackan köpte jag med mig en kaffe i väntan på vagnen. Kaffe och en cigg innan domedagshelgen började. Klockrent, oslagbart. Jag ställde ner kaffet på bänken och tog av locket för att låta kaffet svalna. Naturligtvis tog göteborgs-piss-runkar-vinden locket. Jag sträckte mig efter locket. Yes, jag fick tag i locket… och shmackibönk, spillde ut kaffet. Så jävla självklart. Christ! Försökte hålla mig lugn trots att jag höll på att bryta ihop. Knycklade ihop muggen i vrede och dunkade ner den i papperskorgen som om det var en basketkorg…
Lördag:
På väg till jobbet igen. En kvarts väntan på spårvagn efter buss… Jag klev in på Pressbyrån på korsvägen för att göra ett nytt kaffeförsök. Jag ställde mig i kön. Bara en kvinna framför mig i kön. Perfekt. När jag stod där och köade och väntade började en kille som dök upp en ny kö bredvid mig. Han trängde sig inte. Han oljade sig in med ena axeln. Millimeter efter millimeter. Irriterande, men för morgontrött och för rädd om mitt humör intalade jag mig att jag sket i vilket. Vilket inte var hundra procentigt sant. När kvinnan gick stod han plötsligt mycket riktigt framför mig. Jag skakade på huvudet för mig själv och tänkte: din billiga jävel, nu tar jag ett grepp bakifrån och rycker ballarna av dig. Kvinnan i kassan uppmärksammade mitt hemliga missnöje och frågade om jag var före. ”Jo” svarade jag. ”Men vissa jävlar kan uppenbarligen inte stava till kö!” Onödigt otrevligt sagt av mig kanske. Jag ångrade mig direkt, men mest bara för att låta det hela passera, spara mitt hyfsade humör. Sen kunde jag störa mig i lugn och ro efter svenskt maner. Killen plockade upp sina varor från disken i fantastisk speed. Påkommen i skyldig speed. Han lät mig veta att han absolut inte visste att jag var före (med andra ord att han var väl medveten att han hade trängt sig) och att det absolut inte spelade någon roll om kassörskan tog mig före, för att han hade minsann inte bråttom ( varför i helvete hade han då oljat in sig/trängt sig från första början för?), men det var det tydligen viktigt för vissa andra. Perfekt urskuldring för att lägga skulden på mig bara för att jag hade reagerat. Under tiden när hon slog in mina varor säger hon: ”Ja, jag vet inte. Jag såg ingenting.” Här någonstans kändes det som allt började om från ruta ett igen. Sprätthelvetet fick luft under vingarna och lade åter igen fram sina varor på disken med högt huvud. Ett bättre alternativ, egentligen, hade varit att bett honom följa med ut, så jag kunde sparkat upp kulorna i halsen på honom. Enligt klassiska maner. Det går ju tyvärr inte eftersom jag inte är funtad på detta vis. Dessa personligheter finns överallt. Alltså, inte min. Den har jag aldrig stött på någonstans he, he. Nej, snarare dessa vinna-fördel-as-buffa sig fram-personligheter för att komma undan på smidigaste sätt. Utan dem hade vi aldrig sett långfingret sträckas ut bakom ratten i trafiken.
Och som sagt, det är dom som sträcker ut fingret. I total ovetskap medan de har resten av fingrarna riktade mot sig själv. Anyhow….

Söndag/nu:
jo va fan, jag sitter här nu. På sejdeln. Tar några kalla efter en jobbhelg med en brukare som hostat och brötat och sagt nej på alla ställen där han borde sagt ja. (Han kan vara den största nej-sägaren jag känner). Som tittat på Svindlande affärer och skrattat åt Rickard Sjöbergs klämkäcka skämt.
För någon timme sen satt en tjugoårig brud vid bordet bakom mig. Jag höll på krossa huvudet mot bordsskivan. Hon satt där och sjöng med i alla låtar högt och gällt. I ”I would do anything for love” med den gamla härskna köttfärslimpan. Det var hennes favoritlåt. Hon berättade för sina vänner att hon minsann kunde sjunga. Hennes dröm var: Idoooooool! Resten av publiken här inne med hyfsat musiköra härinne kunde bevisa motsatsen. Precis innan hon gick dissikerade hon ”nothing compares 2 u. Kunde känna hur någon skar bort pungen på mig med slöa knivar. Lägg mig på kubben direkt!
I övrigt spelar de fruktansvärt knullig musik här ikväll. Man blir inte alls sugen på att knulla. Och hade man utövat denna underbara syssla med den här musiken i bakgrunden hade man varit tvungen att avbryta den underbara akten med meningen: ursäkta darlingo, vänta lite, jag ska bara gå och skjuta ett stort jävla hål i stereoanläggning.
Puss, strax tillbaka!

Efter allt.

Jag jobbar helg. Rena självmordet. Splash och svindlande affärer. Igen. Min brukare sover sig igenom filmerna och jag är en sekund före i dialogen eftersom jag ”hört” filmerna oräkneliga gånger.
Har sökt in på en it-teknikerutbildning. Ska göra förberedande tester på måndag.
Tjejen och jag har gjort slut. Det känns inget vidare. Jag har flyttat hem till syrran för tillfället. Känner mig totalförvirrad. Promenerade förbi redbergsplatsen och olskroken här om dagen. Det kändes i magen. Hur mycket bättre vi hade då. Längtar tillbaka dit. Till den tiden. Vi bodde där båda två, några hundra meter ifrån varann i varsin lägenhet innan vi flyttade ihop i majorna. Efter att vi flyttat ihop raserade allt långsamt. Vi förvandlades till något annat för varann. Det blev allt längre perioder mellan skratten och glädje. Kortare tid mellan grälen.
Ingen tjej, ingen lya och ett jobb man kan vara utan.
Jag promenerar mycket. Det går enklare att tänka då. Jag fotar mycket med en nyköpt kamera. Försöker lära mig bländare och exponeringstider. Jag dricker några bärs då och då. Det går enklare att sitta still då.