All ost vi får och allt knulla vi vill ha.

Vintern är redan här på riktigt. Det kanske blir som de säger, meterologerna, en svinkall jävla vinter.
Igår var det 1+. Lite arg, fuktig jävla blåst som gjorde att det kändes som 18 minus och isfläckar överallt. Jag promenerade ner till Tullen i Johanneberg för en panerad ost.
Tog tjugo minuter eftersom jag fick tassa fram som en gammal tant för att inte halka på alla osynliga isfläckar. En promenad som annars tar fem minuter. Hela tiden mumlade jag ut mantrat:
-Jag hatar den här stan! Jag hatar den här stan! Jag hatar den här stan!
När jag var framme höll jag på att frysa ihjäl.

Resten av kvällen spenderades i vågrätt läge. Förutom när det började småkurra i magen.
En ugnsvärmd baguette med skinka och brie.
Lite mer ost. Kan man väl få ner. Helt ostifierad…
En skål ostbågar fick plats i en liten ficka i magsäcken.
Det är gött med ost ibland, eller mat ibland menar jag… funkar som ett litet substitut till att knulla. Eller att inte knulla…
Man är så mätt så man inte orkar tänka på knulla. Man är så ostifierad så man inte orkar runka. Och så är det med det.

Det var ju synd att jag skulle paja det här fina och oskyldiga inlägg om vinter och ost med massa smutsigt prat.
Jaja, så är det med det.

Färdigjöbbat.

Sitter och tar en kaffe efter trettio timmars jobb på tre dagar. På en rejält uppvärmd uteservering. Gick upp tjugo över fem i morse, som en riktig arbetare. Det var kolsvart, blött och kallt ute. Lite som i ett dött anus. Nästa lördag ställer man om till vintertid. Lite som att kyssa ett par döda och blåa läppar.
Ikväll ska jag nog inte göra någonting. Något som jag är ganska bra på. Lite som en menlös hobby kan man säga.
Tror jag har hittat en ny kärlek. Den här ajpäden. Jag blir mer och mer förtjust i den, och kan inte riktigt fatta hur jag har klarat mig utan den innan. Den kanske inte ersätter tvåsamhet. Jag har döpt den till Maggan iaf. Maggan som var min första tjej när jag gick i åttan. Maggan som dumpade mig på brutalaste vis för hon tyckte att jag var en sur människa. Genom att hennes bästa kompis ringde till mig och gjorde slut åt självaste Maggan. Horan Maggan som jag kallade henne för att må lite bättre och plåstra om min sorg.
Har även skaffat trådlös router hemma. Wifi och wajfi och fan och hans djävliga moster. Jag är uppkopplad som ett litet speedat svin. Jag är uppkopplad ända in ryggmärgen.

Pustervik, rökning och Amelie-soundtrack.

Jag har vågat mig in på pustervik för en öl trots att vakterna redan hade anlänt. De tittade lite konstigt och hälsade lite skeptiskt på mig. Typ som att han ser ju nästan normal ut när han är nykter. Ingen vakt gillar väl att bli liknade vid alla Noaks arks djur. Ingen gillar väl att inte bli insläppt eller ännu värre bli utslängd när kvällen är som sköjigast och man bara ska ta EN öl till.
Sitter inomhus och tittar ut på uteserveringen. Den är märkligt nog halvfull i denna svinkyla. Tittar på folk som röker cigaretter. Insvepta i filtar. Det ser smått maniskt ut. Det sitter ett gäng ickerökare därute också. Det är ju ännu konstigare. Dom kanske tycker det är svalt och gött eller så har de lättare för att svettas än vad jag har.
Min rökning har nästan förlorat all tjusning och charm sen jag började läsa den där satans ickerökar-boken. Tycker mig må sämre än någonsin av rökningen. Svårt att avgöra om det är mentalt eller fysiskt. Tycker dock att ciggen till kaffet efter maten är helt fantastiskt fortfarande. Jag kanske åtminstone kan få ha kvar den ciggen om jag slutar, pleaaaaaase!!!

De spelar Amelie-soundtracket här. Kommer ihåg att jag lyssnade på skivan i månader i sträck efter att jag hade sett filmen. Fångade mig totalt. Hemma hos farsan utbröt det danser när vi hade familjemiddagar och den skivan sattes på. En annan gång när jag hade vart på krogen satte jag på den på promenaden hem över hisingsbron. Jag klättrade över ett staket och tog trapporna ner till en pir. Där stod jag och dansade och drack öl i en och en halvtimme tills solen började gå upp. Rädsla och konsekvenstänkande, helt bortdomnade. Redlös och lycklig av tonerna som flödade rakt in i örontrumpeterna och vidare rakt ner till hjärtat. Just det upptåget hade jag nog inte gjort om idag. Kanske har jag blivit smartare. Eller tristare…