Genom brevinkastet kom det två tandrader…det rasslade till!

(null)
Men…Ööööhhh, nu är han här igen! Smilar sig in rakt genom mitt brevinkast som en oväntat och oönskad familjemedlem. Med sina vita mjölktänder som fortfarande inte har lossat…
Jag hade hellre träffat Barbapappa på ett smältande isflak utan simkunnighet…och utforskat botten som en sjunkande sten än att stoppa dina sköjarmiljoner i kalsöngen.

Rena hörrasimäntet ju!

Måste jag göra som i S. Dahlströms ”Den galopperande svensken” och säga upp min adress.

Jag vill inte bli kallad för Johan i dina brev! Från och med nu heter jag Nahoj!

Jag vill inte vinna dina miljoner med resten av Sveriges Gekås-dårar!

Jag vill inte bli tråkad!

Men framförallt! Jag vill inte ha dina vita tänder i mitt brevinkast
Herregud, inte könstigt att man måste ta en öl ibland. Och en till…
Nä va fan, nu fick jag ont i tandköttet också!

Två minnen från sexan.

Min brukare lyssnar på ”I want to know what love is” med Foreigner. Väcker vissa minnen. Gick i sexan då, tror jag. Alla tjejer i klassen tyckte den var jättebra. Vi killar tyckte den var skittöntig. Själv kommer jag ihåg att jag störde mig på texten. Speciellt refrängen. Vet han inte vad kärlek är? Är han dum? Kärlek är när nån tycker om en, är snäll mot en och när nån vill ha en. Det väl alla? Sen att han dessutom behövde nån som var tvungen att lära honom det verkade ju ännu mer puckat… En riktigt djup textanalys…
I sexan fick någon elev i klassen för sig att vi skulle flytta ihop skolbänkarna så man satt två och två. Det skulle vara tjej och kille. Lärarinnan godkände iden. Det hela kändes spännande. Jag hamnade bredvid en ganska nyinflyttad tjej som hette Helene. Hon låg trea eller fyra på snygghetsskalan över klassens tjejer. Vissa flyttade isär sina bänkar efter bara några veckor, andra efter några månader. Innan första terminen var slut hade alla flyttat isär sina skolbänkar. Alla utom jag och Helene. Vi satt ihop en bra bit in på andra terminen också. Jag var kär i henne. I hemlighet, i smyg. Så klart.
Våra skolbänkar stod längst fram mot katedern. En dag efter lunch, jag kommer ihåg det väl, vänder sig Helene om och tittar runt omkring i klassrummet. Hon ser att ingen annan sitter tillsammans längre. Att alla har flyttat isär sina bänkar. Hon vänder sig mot mig och säger: ”Jag vill inte sitta ihop med dig längre.” Sen reser hon sig och drar undan sin bänk. Minst en meter bort. Jag var knäckt i några veckor….
Undrar vad Helene gör idag. Är hon fyrbarnsmamma boende i Kohult med en fet bonde med lantmännenkeps? Hon kanske är heroinist eller moderat. Kanske tandläkare eller spion eller Hollywoodfru. Kanske bara arbetslös.
Inte vet jag, men…

Halloj Helene!
Hoppas du mår fint!