you’re someone that i can really get along with, because i love to talk to you, you’re never boring and full of life…

IMG_0591.JPG
… och nu sitter man här och inte fattar ett skit vad som hände…

Har fikat med May idag. På något nytt ställe på tredje lång. På innergård. Det finns för lite innergårdar i denna lilla stad.
Igår var vi ute och sköjade lite…

Har precis tagit en jättepromenad. Från järntorget till Gullbergs kaj och sen tillbaka in till stan. Blåsten var så förbannad så håret höll på att lossna från skallen.
-Johan var är ditt hår någonstans?
-Äh, det ligger och flyter i älven någonstans.

Tar en öl på Cheers innan jag ska hem. Det har varit fotbollsmatch med IFK. Folk verkar glada för att de vunnit. De spelade Joel Almes ”Snart skiner Poseidon”. Originalet är ju från Hästpojkens första skiva. Den är mycket bättre. Speciellt refrängen i texten. Så härligt positiv på något vis.

Jag spelar utan insats här.
Det är sand emellan fingrarna.
Och att våga hoppas på nåt fint
är att skjuta sig i huvudet.

Var på bilutflykt igår med morsan och syrran och Kirre. På Tjörn. Skönt att se andra vyer svisha förbi från ett bilfönster.
På hemvägen klev vi in i en gigantisk sportaffär. XXXL heter den. Det vet väl alla utom Johan. Inte min miljö direkt. Skrikfärgade plagg på väggarna och typ bara barnfamiljer med skrikande barn. Fick ångest och mådde lite dåligt. Detta förstärks om man tar en paus från sömntabletterna som jag har gjort. Jag blir orolig och nervös. Fick ett märkligt tryck i hjärtat. Det fanns personal överallt. Tänkte att om jag måste stödja mig mot en klädställning och det kommer fram någon och frågar om jag behöver hjälp med något? Då svarar jag på rekyl:
-Ja absolut! Har du numret till psykakuten?

Äh jag känner mig lite sugen på lite kloka ord:

People are no good to each other
perhaps if they were
our deaths would not be so sad.

Nej, jag vet inte. Jag skriver ju inte här så ofta just nu. Den enkla förklaringen är att jag inte mår så bra helt enkelt. Inte alls bra för att vara ärlig. Att vältra ur mig mina tankar här för tillfället sker under viss begränsning.

Trodde ungefär så här denna gång: Love is the law
instead it turned out to be a dog from hell…

Ovisshet kan vara en av mina största fiender…

Nej, nu ska jag åka hem. Funderar på en pizza. Eller så kan man göra som farsan gjorde en gång: Ringa och beställa en halv pizza och sen be om hemkörning.
Hästpojken – Utan personlig insats

Taxigubben.

20131205-125218.jpg
Det blåser helt ilsket ute. Jag sitter och dricker kaffe och har tända ljus på köksbordet. Precis som en liten mysfarbror.
Jag kommer osökt att tänka på farsan.
Han hade alltid värmeljus tända överallt i vardagsrummet.
När han var taxichaufför beskrev han sig själv som att han hade en kanelbullekropp. Vissa bensinstationer var belarmade med taxichaufförer och han sa att alla åt kanelbullar. Farsan var väldigt liten till växten. Iallafall när han var taxichaufför. Han hävdade själv att han blev kortare och kortare för varje år som gick. Det tycktes stämma när man såg honom komma rullande på stan i taxin. Om man såg honom utifrån och tittade in genom förardörren på taxi räckte drygt halva huvudet ovanför dörrkarmen. Framifrån sett stack huvudet fram i hålet av ratten. På sidorna ovanför öronen stack två tokiga, vita, professorliknande hårbollar fram. När jag åkte med honom och såg hans taxileg började jag flabba. Det var liksom bara huvudet som var med på bilden. Han beskrev huvudet på bilden som en dörrknopp.
Farsan hade ett gäng fasta kunder som brukade åka med honom. Gamla tanter, som var tjugo år äldre än han själv. De var förtjusta i honom. Han berättade historier och anekdoter för dem, eftersom han då läste Göteborgshistoria vid sextio års ålder på universitet. Han sa att han var universitets äldsta student. Det var inga problem enligt farsan. Förutom den gången när de skulle ha grupparbete och han hamnade i någon grupp med 20-åringar. Det skar sig lite grann. Han tyckte de tjattrade något alldeles förbannat.
En av de gamla tanterna som han körde till Sahlgrenska eller Östra ibland bjöd ut honom på date. Han tackade vänligt men bestämt nej.
En annan gammal tant som han körde en gång var fruktansvärt gnällig och otrevlig. När han höjde värmen i bilen var det för varmt. När han sänkte värmen var det för kallt. Det var fel på allt och lite till. Till slut tappade farsan tålamodet och utbrast:
”Nu håller du käft kärring annars sparkar jag ut dig ur taxin!”
Kanske inte ett uppträdande helt efter regelboken, men nån jävla måtta får det väl vara?!
En utav farsans taxikollegor som hette Janne hade ett sommarställe på Tjörn. Janne och farsan och några andra taxikollegor bestämde sig för att ha middag och fest där ute. De käkade och hade trevligt. Det urartade dock ganska fort. Någon snubbe drack för mycket sprit och Janne klämde i sig 7,2:a efter 7,2:a. När de hade gått och lagt sig vaknade farsan av en duns. Det var Janne som hade trillat ur sängen. Han satt i skräddarställning på golvet och bölade efter sin mamma. Vuxna män… Någonstans där fick farsan nog. Han tog kudden och täcket och gick ut och lade sig och sov i bilen. På förmiddagen var stämningen lite tryckt. Farsan kom in och hittade Janne på alla fyra bakom soffan. Han torkade golvet. Tydligen hade Janne misskalkulerat lite när han skulle gå på dass och ställt sig och pissat bakom soffan istället.
Jag och syrran skrattade när vi fick höra storyn. Farsan skrattade inte. Morsan skakade bara på huvudet och sa:
”Herregud, vuxna karlar…”
Efter det att farsans ben blev allt sämre på grund av en tidigare misslyckad operation var han tvungen att sluta köra taxi. Farsan älskade att jobba och älskade att köra taxi. Det var då misären började. Sittandes ensam i sin lägenhet dag ut och dag in började han dricka allt hårdare. Ändock hela tiden med den aldrig slocknande gnistan för livet.
Början på slutet, men det är en annan historia.