Stabil Söndag.

Jag har letat mig ut i någon slags verklighet efter att ha blivit ”Hank-ifierad” av femton avsnitt av Californication.
Landala restaurang. Ett gäng alkisar. En barnfamilj. Ett kärlekspar.
Alkisarna snackar om lökar(?). Vet inte vilken sort. Det finns väldigt många olika sorts lökar här i världen (själv gillar jag gul lök, purjolök och sådana där underbara ting som sitter en bit nedanför kvinnans armhålor eller en bit ovanför kvinnans mage)… Ungen i barnfamiljen säger ”Oj! Oj!” varje gången en gaffel med en friterad räka kommer farande i luften. Kärleksparet upplever troligast den mest romantiska stund de någonsin kommer uppleva innan de går skilda vägar. De viskpratar med varandra.
Sen sitter det en sköjare här som inte alls känner sig det minsta sköjig för tillfället och iakttar allt detta. Klädd i mössa för första gången efter den här sommaren. Höstkylan är här. Huvudet känns bortskjutet.
Man kunde ju lite smått humoristiskt placera en friterad räka mellan axlarna och sen sätta sig och skriva en roman på 3800 sidor om ingenting, men jag är inte på humör. En början ett slut och där emellan ingenting.
Nu har ungen som är i fyra års åldern tröttnat på friterade räkor och sprungit fram till drickarnas bord. Han försöker rulla iväg rullatorn som tillhör någon av dem, men den är låst. Alkisarna vinkar till ungen. Ungen glor med suspekt blick tillbaka.
Fuck…måste härifrån. Jag blir helt deprimerad här inne. Ölen är ändå slut. Ska bara försöka byta tillbaka den där friterade räkan mot mitt huvud först.

Tar nu en andra öl på Vickis.
Det finns en nerv som det har börjat rycka i allt mer och mer på sista tiden. Att få den där tilltänkta novellsamlingen skriven. Den har varit tilltänkt i flera år, men något hindrar mig. Kanske det är samma nerv som det har börjat rycka som hindrar mig. Jag har skrivit mer eller mindre aktivt i två decennier. Format mitt språk. Som är mitt.
Men tänk om jag har förlorat lystern? Språket. Berättandet. Att jag har förlorat förmågan. Tågan. Det bubblande blodet. Staken, ballen. Att allt bara blir en trött och tyngd säck med skeva och överdimensionerade pungkulor så fort jag sätter ner pennan mot pappret. Eller att jag får kramp i huvudet. Som en friterad räka.
Nåväl, att den där nerven hoppar allt mer under mitt halvtransparenta skinn ju längre tid det går borde ju betyda att det hela kickar igång snart. Så fungerar jag: Jag reser mig upp och vrålar ”Nej nu jävlar får det räcka!”, sen är jag igång igen. Tidspannet brukar röra sig någonstans mellan tre dagar och tio år…

Obs! Pungen och ballarna var en metafor. Det är kanske bäst att jag tillägger det. Det kommer alltså inte dyka upp någon bild på min sack of balls. Varken här eller på mitt instagramkonto inom resonlig tid. Kanske först efter det att novellsamlingen är nerplitad…
Tänkte bara meddela detta, om nu någon blev hoppfull och exalterad. Ni får alltså nöja er med andras ballar under tiden.

Under tiden så tar vi det jävligt piano!
Right?

Pannkakor och tomheten.

Har börjat steka pannkakor i tid och otid. Det kan vara min nya grej. Tog 43 år innan jag gjorde det på eget bevåg. Kanske låter efterblivet. Bukowski har ju sagt att han utförde oralsex första gången i 50-års åldern. Ur det perspektivet känns det rätt okej att jag steker pannkakor första gången i 40-års åldern. Allra första gången var alltså förra veckan. Har på något sätt klarat mig tidigare genom att andra har stekt pannkakor som jag sen ätit. Nu är det dåligt med andra människor i mitt hem eftersom det bara är jag som bor här.
Nästa gång någon har klivit in i mitt liv kan jag säga: ”Ska jag steka lite pannkakor åt dig?”

Den här kvällen har vigts åt att äta fyllda paprikor hos morsan. Efter en timme blev jag dålig i magen. Pang sa det så fick jag springa på toaletten. Andra gången kändes det som jag baddade röven med en brännmanet. Lika otrevligt som det låter.
Morsan blev lite ledsen och trodde det hade med hennes mat och matlagning att göra. Jag förklarade att hennes mat inte kunde vara dålig eftersom hon inte blev dålig. Troligtvis är det någon odefinierbar ingrediens jag inte tål. Kannibalsvål kanske.
Mycket snack om mat på den här bloggen för tillfället…

Skall jobba helg. En väldigt dålig idé eftersom jag mår väldigt dåligt över detta faktum. Har aldrig mått så dåligt över att gå till jobbet som jag gör nu. Det är väldigt nära till att jag säger upp mig.

En vän sa till mig igår att jag verkar lite håglös mellan varven. Detta är dessvärre sant. Just mellan varven. En viss tomhet som inte går att styra dyker upp ibland. I vissa stunder håller den mig i järngrepp, sen släpper den mig lika plötsligt. För att komma tillbaka igen.
Kan ha (eller snarare har) att göra med min livssituation som känns som en återvändsgränd eller en rondell, fast utan avfarter.
Och just den här helgen hade det passat bra med någon slags lyckad nedfrysning. För att sedan tinas upp någon gång på söndag eftermiddag.
Någon förändring måste till…

Nej, nu ska jag kolla på en film för att sedan gå och lägga mig.
Sug och svälj. Trevlig helg.

Jag vet inte.

Jag vet inte. Det är hårda tider för sköjaren som egentligen älskar världen. Sömnen den jäveln, verkar inte allt för förtjust i mig för tillfället. Sov en timme förgående natt och fem timmar i natt. ”Johan var inte en av dem som sov bort sitt liv” kan man säga på min jordfästning.
Rastlösheten är 100 och koncentrationsförmågan 0. En taskig kombo.
Jag fick smaka på tvåsamheten med rött hjärta. Smaka, men sväljandet uteblev. Jag hatar verkligen den här lägenheten nu. Det där jävla loftet. Den här köksplatsen som brukar vara mitt högsäte för långa kaffestunder. Jag kan räkna stunderna då jag har kännt glädje i detta pisshål. Den här lyan skriker ut sin tomhet i mitt ansikte. Och världen är en ful plats som styrs av en misslyckad fet lindansare som inte klarar av att hålla balansen.
Jag försöker hitta saker att göra som får mig att tänka mindre eller på annat. Att tänka så mycket som jag gör måste vara farligt. Man kan få uppsvällt bakhuvud och fräknar på insidan av kinden.
Jag har en kompis som aldrig vill tänka på jobbiga saker. Han är en expert på att bara se framåt och aldrig se bakåt. Som en inpräntad överlevnadsstrategi. Om man nämner något jobbigt, vilket jag brukar göra ibland, som han har lagt bakom sig ropar han rakt ut på rekyl: NEEEJ, JAG VILL INTE TÄNKA PÅ DET!” Han får panik. Och en glasartad blick. Det ter sig såklart lustigare än det är.
Man kan också gå ut och gå om det blir för jobbigt med tänkandet. Ett tips som jag läste på Martins blogg var att när man satte ner vänsterfoten så uttalar man ordet ”inte”. När man sätter ner höger foten uttalar man ordet ”tänka”. När man sen har promenerat 10 000 sådana steg slutar man som sinnessjuk. Helt utom räddning från att tänka.
Jag försöker alltså hitta på saker som inte får mig att tänka så mycket, eftersom tankarna just nu upptas till 99 procent av saknad av henne och ensamhet kontra utebliven tvåsamhet.
Att promenera fungerar okej (har dock inte provat ”inte tänka-metoden”). Duscha är konstigt nog en syssla som skingrar tankarna. Jag är nu den renaste människan, till utsida, i denna del av staden. Titta på Tv – Nej. Läsa – max 10 minuter. Att gå på krog och bli full – Nej, fungerar inte alls (om man inte vill bli utslängd för förargelseväckande beteende och sen sitta och snyfta på ett torg (dricker numera istället min beskärda del av folköl hemma istället). Alltså alla de där alldagliga sakerna som brukar fylla ut all min tid fungerar inte alls.
Andra saker jag skulle kunna testa är: Pussla, stränga om gitarren, putsa fönster, bli porrmissbrukare, simma i Mölndalsån.
”A jerk off in the dark” har jag inte vågat mig på. Vågar inte tänka på hålet som uppstår i magen efter att ha sett hennes underbara kropp framför mig.
Jag skriver en del. Både här och i dagboksanteckningsform. Det funkar för stunden. Ibland försöker jag mig på diktformen också, men det faller platt.
Johan är en 42 årig man. Numera med platt mage. Snart fyllandes 43 år, smått besviken på vad livet har för förtret vilandes i sitt lilla fula sköte.
Annars kan man svara som Henrik Bergren gjorde i en Intervju när han fick frågan: ”Men vad gör du om dagarna då?” ”Ah, det är bara gay!”

Nu tänkte jag för mycket igen…och blev så där konstigt yr och tom igen…jag tror jag måste duscha lite…

Dan före sköjardan.

Har vart ute och köpt julklappar som ett litet svin idag. Tycker att det finns en viss charm med att göra saker i sista stund. Det skapar någon slags nerv i tillvaron. Det hela skedde dock under ganska målmedvetna former. Jag hade funderat ut innan vad jag skulle ha och absolut inte ha. Sicksackade mellan blängande dårar som ett mycket snidat ”köpa-klapp-proffs”. Förutom att jag blev bajsnödig inne på Elgiganten. Det gick över efter en stund när jag hade gömt mig bland diskmaskinerna.
Sen blev det otippat några bärs med min gamle vän Erik. På köttbullekällarn. Syrran kom förbi också.
Och nu… Ja, jag sitter här vid köksbordet och dricker en folla. Kan tänka att det känns lite trist att vara ensam så här dagen innan julafton. Alltså att man inte är ihop med en donna. Man slår in paket. Pysslar och grejar. Kanske unnar varandra ett julknull (Tillsammans med varann alltså, annars blir det konstig julstämning). Dricker lite glögg. Kanske klämmer en Gammeldansk. Rimmar på paketen:
”Vad som finns i detta paket
vet du inte ett sket
om, din gamle get.”
Fast det är ju lyxproblem såklart. Det finns ju de som hatar jul. Eller inte kan fira jul med någon för att de har supit bort allt de hade.
Och apropå det, tog jag några bärs på Sejdeln igår efter min jobbhelg. Alkisarna har ju som sagt hittat dit efter att Galliano stängde ner. Och så här nära innan jul visar sig desperation, tomhet och sorg på annat vis. De lufsiga gubbarna blir mycket fullare än vanligt. Jag satt och lyssnade på deras samtal. Plötsligt hade någon gått över gräns och blev satt på dörren av sina bordskamrater. En av gubbsen hade tappat sina nycklar, vilket resulterade i att tio gubbar kröp runt på alla fyra på golvet som jyckar och letade just efter… ett par nycklar. Där någonstans kände jag att det fick räcka och bytte hak.
För egen del, att dricka öl efter att varit isolerad med sin brukare trettio timmar under en helg gör något med huvudet. Man blir lite dum i det. Mer än vanligt. Tre öl och man är helt tjosan i galoschen. Och social. Social något så urvridet förbannat. Och ingen vill gå ut och ta en öl för att de har sköjat bort sin lediga fredag eller lördag eller ska upp och jobba dagen efter. På något vis är det nästan tur att de inte har möjlighet eller nöje att träffa mig. För gudars! Jag pratar ner dem, och ner dem, och ner dem.
Ringde till morsan istället från krogen. Pratade ner henne oavbrutet i två timmar. Drog skämt och livsfilosofier. Hennes öra där mobilen vilat var rött och stekt. Hon hade bara vandrat från köket till sovrummet efter vi lade på somnat som en stock efteråt. Hon berättade det idag, när jag fick hejda mig igen för att inte prata ner henne på nytt…
Så kan det gå. Nu ska jag äta julklappar och sen slå in köttfärs i paketen. Nej, nu blev det ju fel. Tvärtom ska det ju vara fattar ni väl.
Sen måste jag andas ut, så jag inte pratar sönder hela julafton också. Ser framemot julfirandet något helt enormt i år.
Lägger nog upp en sköjig julbild här imorgon.

Jag sa ju God Jul Bajos!!!