Hål i plånkan.

Tänkte gå och panta lite burkar och sen laga hamburgare. Är lite av ett socfall till löningen som kommer nästa vecka. Har varit smått generös mot mig själv denna månad. Man får vara generös mot sig själv när ingen annan är det.

Sköjade ut påsken med syrran och man på annandagen eftersom jag jobbade hela påsken. Vi började lite stillsamt med en sådär 6-7 öl var på en uteservering på Linnégatan.
När jag sen skulle gå till Tullen på Andra lång för att betala tillbaka några sedlar som jag hade lånat av en bartender på påskdagen till taxi för att mitt kort inte fungerar och för att jag saknade cash såååååå…blev det några bärs till som bara rann ner för strupen alldeles av sig själv (Fan vilken lång mening det här blev då!).
Att jobba dagen efter, det vill säga igår, var en utmaning. En mycket svår och trist utmaning. Att lida med en sprängande huvudvärk på högra sidan av hodet och tänka ”Varför jag?” Jo du, Johan! Det ska ja berätta för dig: som man bäddar vänder man tuva om…och om igen” Lite som att bestiga Kebnekaise med brutna ben. Dumt av mig kan tyckas, och jag kan tänka mig att hålla med.
Har ändå inte varit ute och sköjat så mycket den här månaden som jag brukar. Ändå sitter jag här med 400 spänn i plånkan. Men när jag har varit ute har jag varit ute på riktigt kan man kanske säga. Och när jag inte har varit ute på riktigt har jag inte varit ute på låtsas. Så kan man också säga.

Bytte bort morgondagens knegdag till en extra knegdag nästa vecka. För att vara snäll mot den andra assistenten. Så nu är jag ledig till Måndag. Frågan är vad jag ska hitta på med 400 bagis på fickan i fyra dagar. Det får bli något som inte kostar något. Spela yatzi (med mig själv). Göra som mors lilla olle och plocka blommor till mamma. Frysa vatten och kalla det för isglass.
Ja, möjligheterna är oändliga. Vem fan behöver stålar?

Annars har känslan av tomhet haft mig i ett järngrepp under större delen av dagen. Vissa dagar är sådana. Det vet jag nu efter 44 år. Som människa.

Nu ska jag nog gå och panta burkar iallafall.

Stabil Söndag.

Jag har letat mig ut i någon slags verklighet efter att ha blivit ”Hank-ifierad” av femton avsnitt av Californication.
Landala restaurang. Ett gäng alkisar. En barnfamilj. Ett kärlekspar.
Alkisarna snackar om lökar(?). Vet inte vilken sort. Det finns väldigt många olika sorts lökar här i världen (själv gillar jag gul lök, purjolök och sådana där underbara ting som sitter en bit nedanför kvinnans armhålor eller en bit ovanför kvinnans mage)… Ungen i barnfamiljen säger ”Oj! Oj!” varje gången en gaffel med en friterad räka kommer farande i luften. Kärleksparet upplever troligast den mest romantiska stund de någonsin kommer uppleva innan de går skilda vägar. De viskpratar med varandra.
Sen sitter det en sköjare här som inte alls känner sig det minsta sköjig för tillfället och iakttar allt detta. Klädd i mössa för första gången efter den här sommaren. Höstkylan är här. Huvudet känns bortskjutet.
Man kunde ju lite smått humoristiskt placera en friterad räka mellan axlarna och sen sätta sig och skriva en roman på 3800 sidor om ingenting, men jag är inte på humör. En början ett slut och där emellan ingenting.
Nu har ungen som är i fyra års åldern tröttnat på friterade räkor och sprungit fram till drickarnas bord. Han försöker rulla iväg rullatorn som tillhör någon av dem, men den är låst. Alkisarna vinkar till ungen. Ungen glor med suspekt blick tillbaka.
Fuck…måste härifrån. Jag blir helt deprimerad här inne. Ölen är ändå slut. Ska bara försöka byta tillbaka den där friterade räkan mot mitt huvud först.

Tar nu en andra öl på Vickis.
Det finns en nerv som det har börjat rycka i allt mer och mer på sista tiden. Att få den där tilltänkta novellsamlingen skriven. Den har varit tilltänkt i flera år, men något hindrar mig. Kanske det är samma nerv som det har börjat rycka som hindrar mig. Jag har skrivit mer eller mindre aktivt i två decennier. Format mitt språk. Som är mitt.
Men tänk om jag har förlorat lystern? Språket. Berättandet. Att jag har förlorat förmågan. Tågan. Det bubblande blodet. Staken, ballen. Att allt bara blir en trött och tyngd säck med skeva och överdimensionerade pungkulor så fort jag sätter ner pennan mot pappret. Eller att jag får kramp i huvudet. Som en friterad räka.
Nåväl, att den där nerven hoppar allt mer under mitt halvtransparenta skinn ju längre tid det går borde ju betyda att det hela kickar igång snart. Så fungerar jag: Jag reser mig upp och vrålar ”Nej nu jävlar får det räcka!”, sen är jag igång igen. Tidspannet brukar röra sig någonstans mellan tre dagar och tio år…

Obs! Pungen och ballarna var en metafor. Det är kanske bäst att jag tillägger det. Det kommer alltså inte dyka upp någon bild på min sack of balls. Varken här eller på mitt instagramkonto inom resonlig tid. Kanske först efter det att novellsamlingen är nerplitad…
Tänkte bara meddela detta, om nu någon blev hoppfull och exalterad. Ni får alltså nöja er med andras ballar under tiden.

Under tiden så tar vi det jävligt piano!
Right?

En kvinna kom och satte sig…

Öööh!
Schleten idag. Var ute och sköjade med siss och Ed igår. Sov tre timmar natten innan. Elva timmar jobb på det. Och sen toppades det hela med en klase öl. Ingen bra idé kan jag säga. Men roulit, det var det.

Tog två öl på Jameson på Avenyn igår efter jobbet. Satt där och tänkte ”tänk om det hade trillat ner en trevlig donna här vid bordet.”
Fem minuter senare satt det en donna vid mitt bord. Hon verkade okej, men rätt full. Hon sa att hon var tvungen att hänga här på Jameson till klockan tio då hon skulle träffa någon. Nu var klockan sju.
Vi började snacka lite om allmäna grejor. Jobb och sånt tråk. Snart kom hon in på filosofier om livet. Jag kände mig inte riktigt upplagd för att prata om livet efter elva timmars jobb. Det trevliga vände på en femöring. Hon berättade att hon var trettiosex år och hade tre barn som hon älskade. Sen berättade hon att hon hade någon tomhet i kroppen, hade alltid haft, och frågade om det var någon mening att leva. Jag sa att jag också hade känt tomheten komma och gå. Periodvis. Det var som jag hade öppnat hennes kran med den meningen…
Hon bodde ihop med sitt ex som systematiskt bröt ner henne genom att tala om att hon var en kass människa.
Hon hade redan halsat ölen, gick och köpte en öl till och var blixtsnabbt tillbaka vid bordet.
Hon frågade mig om jag hade skrivit ett självmordsbrev någon gång. Jag sa att jag inte hade gjort det. Det var det svåraste brev hon hade skrivit. Brevet var till hennes barn. Hon hade försökt, men inte lyckats att ta livet av sig. Hennes kompisar sa att hon inte skulle tänka så mörka tankar och rycka upp sig. Hon satt och grät. Tårar och mascara rann ner för kinderna.
Efter en halvtimme pallade jag inte höra mer.
Det hela var väldigt sorgligt och jag gjorde som de flesta troligtvis hade gjort:
Satte på mig jackan för att gå. Innan jag gick sa jag till henne att hon inte skulle låta sig tryckas ner av det där svinet eftersom hon verkade vara en bra människa.
-Och låt bli att försöka ta livet av dig. Dina kids behöver sin morsa.
Jag gav henne en kram och sa slutligen till henne att ta det lugnt med drickat.

Jag begav mig till andra lång för att möta upp Ed…