Hur var det här då?

Eftersom mitt liv är outömligt fantastiskt och så mycket intressantare än nästan alla andras så får jag avstå från att skriva här jämnt och ständigt. En avvägning för att behålla min stora portion av ödmjukhet. Så inte andra skall känna hur värdelösa deras liv är.
Man är ju en ödmjuk kille liksom…

Detta var alltså en bortförklaring i tvärtom-anda till att jag hade bestämt mig för att skriva här oftare. Genast när jag hade bestämt mig så misslyckades jag. Med att skriva här oftare alltså.

Har haft en riktig trökdag. Lite eller mycket tråkigare än övriga trökdagar. Det har varit sveda i min själ och kökets disktrasa.
Som ett mantra har jag upprepat det i huvudet. ”Det här var ju inte så roligt precis” och ”det här vanligt tråkiga var mycket tråkigare än vanligt.
Man kan säga att dolken satte sig i nacken, och den var omöjlig dra ut.

Har saker som hänger över mig. Bland annat att skriva jobbansökningar. Skriva här. Skriva till kungen och fråga vad han egentligen tycker om monarki. Skriva till Jesus och fråga när ”innan var” när han gick runt i kortbyxor.

Att skriva jobbansökan kändes viktigast, så det har jag inte börjat med än.

Gick ner till Tullen istället för att äta panerad ost. Tänkte att man blir lycklig och mätt av ost, men man kanske blir mätt på lycka.

Skriver här, det gör jag ju nu som sagt…

-Är det roligare här eller?…
-Tycker jag inte.

Nå, vad har jag pysslat med sen sist tro.
Jorå…till exempel har jag handlat på Lidl i bakfullt tillstånd. Skrev till och med en lista innan. Tanken att handla där var att jag hade en rabattkupong som gav 20% . Syrran hade en likadan, så hon hängde på utan att blinka. När vi väl hade fyllt korgarna till bredden och skulle betala så visade det sig att rabattkupongen inte hade börjat gälla än. Den var för nästa vecka. Mycket proffsigt halade syrran upp en annan rabattkupong med samma rabatt som gällde just nu. Lyckan kände inget motstånd.
Nu har jag så mycket grunkor i frysen så jag skulle klara mig om kriget kommer.Men också om det inte kommer för fan.
Vi snackar faluslang, kebab, vårrullar, kyckling. Vi snackar små frysta bröstvårtor. Naj, det är ingen hejd. Då har jag ens inte nämnt brattewörstarna i kylen.

Var även och besökte gravarna på Alla helgona. Med morsan och syrran. Allt är väldigt vackert då. Ljus brinner överallt och hela grunket.

Dock kan jag känna att det är inte vid de tillfällena som man känner. Eller vid platsen. En människa som inte finns kvar just här finns i ens hjärta och ploppar upp i form av saknad eller värme oavsett om jag sitter i köket, på en krog eller toaletten. Vare sig jag vill eller ej.

Efteråt gick vi och åt på Kineseria. Att boka bord på Kineseria…
Bästa kineseria i stada iallafall. Mandarin – Stället som jag tyckte borde hetat clementin när jag var liten när vi åkte in till Göteborg och inte förstod att det var ett språk. Språket clementin alltså.
Efter en obligatorisk irish coffe gjorde jag och syrran oss av med morsan och åkte vidare in för en bläcka. Folk var överallt. I klasar. Morbida. Eller vadå folk…fääään snarare.
Tillslut lyckades även vi bli morbida fän och åkte hem.

-Nu efter ett par bärs då din osköjiga sköjare mår du lite finare eller?
-Äh, vadå? Tycker jag inte. Snart ska jag äta panerad ost…och bli lycklig.

De som sitter bredvid här pratar om Ringaren i Notre damne. Stackars quasimodo, säger de, han hade det svååååååååårt han!
Men har de eller quasimodo någonsin brytt sig om att sköjaren har det svårt mellan varven? Att andas ibland – på grund av livet eller icke livet.
Det tror faktiskt inte jag.

Nu kommer min ost snart. Nu kom min ost. Nu har jag ätit upp den. Nu ligger jag och vilar på en av saturnus ringar. Nu är jag hemma.
Nej, nu ljög jag allt. Jag är inte hemma. Jag gick till en liten italiensk restaurang här i området och dricker en litauisk öl.Dålig ordning i den här världen.

-Men hur mår du nu då Sköjarn?
-Nja, det vet jag inte. Det är väl ganskMEN DET VAR VÄL ETT JÄVLA TJATANDE!!!

Må och må, ibland måste man väl bara andas också?

Kolla vad mycket folk.Det skulle man ju aldrig orka med…

En skådespelare.

Jag såg Sagas chef på bussen. Alltså i Bron, serien bron alltså, skådespelaren i Bron som heter Hans. Som är hennes chef. Hans hette han där. I Bron alltså. Det tycker jag var trevligt. Att jag såg honom. Så trevligt att jag nästan ville resa mig upp där på bussen och rakt skämma ut mig och utropa ”Hej Hans!”, men jag tyglade mig. Det får man lära sig att göra ibland. I det verkliga livet om man inte vill framstå som någon som på sin höjd går till jourbutiken var tredje dag för att köpa mjölk…till sin Oboy.
Men han den där Hans, som inte heter Hans i verkligheten är en riktigt bra skådespelare tycker jag. Han verkar lite samma i verkligheten. Som i sina roller. Fast i verkliga livet. Detta vet jag, för jag har sett honom på Tullen förra sommaren ätandes en plocktallrik. Då hade jag fått i mig några öl (precis som nu) och var nära att avslöja min identitet som potentiellt sinnessjuk och vråla:
-Hallå Hans din gamle dramatenpajas!
Då hur som helst, som nu på bussen, hur som helst, så verkade han lika trevlig och allvarlig. Han skrattade inte högljutt och han svirade inte på pallet i onödan med ett tabloid-cancer-grin bara för att han åt knäckebröd och korv och var med i en fantastisk serie. Trevlig och lite tyngd av allvar var han, kan man säga. Såna personer gillar jag. Mer än personer som måste skratta så fort de har korv på mackan och ler lättsamt och psykotiskt även fast de har en lite jobbig depression.
Hans är samma Hans utan att vara någon annan än Hans även fast han inte heter Hans.

Hans bor en hållplats från mig. Det är stort på något vis. Själv heter jag Johan och ”Eehh”, jag bor ju här.
Och nu när ingen hör, förutom grannarna kanske så tar jag i från botten av lunga och ropar:

-HEJ HANS!!!!

Ett bord och artighetsfraser.

Tar en bärs på Tullen i Johanneberg.
Exakt vid det här bordet satt jag exakt för två år sedan, med den där turkiska kvinnan. Hon åt fisk och jag åt pannbiff med löksås. Innan maten kom ringde hon ett telefonsamtal och som fick henne att gråta. Jag gav henne en servett innan jag gick ut och rökte en cigarett.

Hon dök upp från ingenstans en kväll och jag mådde fantastisk. Sen när hon efter några dagar av oskiljbart sällskap hade åkt tillbaka till Turkiet för att aldrig mer komma tillbaka mådde jag bedrövllgt dåligt. Under en ganska lång tid. På det där sättet som man är helt säker på att man aldrig vill må eller må igen.
Först var det ”Rock my world” och därefter ”Fuck my world” skulle man kunna säga.

Allt det där slog mig alldeles nyss. Jag satte mig alltså inte vid samma bord exakt två år senare för att plåga mig själv. Det var alltså den gamle goda slumpen som hjälpte mig att minnas.
Och nu nyheter och väder…

Vissa bartenders säger ”Ta hand om dig” när man går. Själv brukar jag säga ”Ha det fint” som svar. ”Ta det lugnt” kan slinka ur mig vid ovanliga tillfällen.
Ta hand om dig säger jag aldrig. Det skulle inte kännas som det var jag som sa det. Skulle jag ändå säga det skulle det kännas som jag menade att ”man inte ska ta ut sig i onödan och inte jogga sju dagar i veckan. Eller att man skall duscha när man luktar svett.
Ta det lugnt är ju roligt att säga till någon som lämnar stället och som har druckit tio bärs och är redlös, för det är ju precis vad personen i fråga inte har gjort.
”Vi ses” kan jag säga där jag är stammis och när jag går. Det funkar, för saken är högst trolig att vi gör det. Hur trevligt eller otrevligt det än må vara.
”Skit på dig” kan man också säga. Funkar bäst om man har fått kass service eller ett dåligt mottagande.
”Må din fru vara otrogen med en eunuck och må din tvåplansvilla ramla ihop till en enplansvilla och din morgonfil sakna klumpförebyggande medel!” kan man lägga till om man vill vara lite salt.
Då måste man dock veta att man aldrig mer kommer sätta sina håriga fötter där igen. Annars kan det bli lite jobbig stämning nästa gång.

Ska gå och handla snart. Funderar fan i mig på någon slags stek av något slag. Svinhode-stek. Har inte ätit en köttbit på över ett halvår. Kanske det bara blir en styltbralla-sallad. Svårt att säga det där…innan man handlar. Kanske jag får makaroni-ångest och skär av mig stortån och haltar hem och lägger mig på lofta med en skrikande mage. Ibland är ju livet lite småhaltigt.
Kanske, kanske, kanske. Alltid alla dessa jävla kansken!

Allt mellan allt och ingenting eller om det var tvärtom.

Har hittat ner till Tullen i mitt område. Skyller på att jag ska till mataffären som ligger alldeles bredvid och för att jag är jag. Har inte varit här sen i somras på semestern. Då var jag överförfriskad. Slick och chick efter ett antal för många öl. Jag gick och köpte en pizza. Sen gick jag tillbaka med pizzan och drack fler öl här. Eftersom jag inte fick någon pizzasallad så frågade jag om jag kunde få en morot här. Det fick jag. Den största morot jag har sett. Pizza och morot borde ju vara lika befogat som pizza och pizzasallad.
Sen låg den i mitt kylskåp och krympte i några månader tills det var den minsta morot jag hade sett…

Det här var definitivt inte det jag skulle skriva. Vet faktiskt inte var det var.
Kanske något om tomheten och att allt är ett trick i långa loppet. Dagarna går fortare och fortare. För varje dag som går, så går den dagen lite fortare än den förra. Försök att stoppa den karusellen om du kan.
Mer ovisdomsord till folket, för ni kommer inte hitta något stort och vibrerande svar ändå gällande det som kallas liv och död.
Människor knullar i sina sovrum för att glömma och med viss förhoppning tömma. Mot tidens rymd. I desperation.
Vi äter för att bli mätta eller för att hålla hungern borta. Sover för att orka gå upp dagen efter…och jobba. Pilla sig i naveln. Be till en gud i silkespapper. Bär färglada strumpor. Skit frekvent, så väger du mindre. Greppa efter något som skjuter tomhet och tid framför dig.
Och den frysande, kylskåpskalla vinden vrålar ut sin kyla på varenda gata i den här kalla stan och får våra kinder att spricka.
Den som skjuter Amors pilar siktar dåligt. Eller så är pilarna sneda eller spetsarna oslipade eftersom de aldrig fastnar i röda och köttiga hjärtan. Lilla döden är den enklare vägen och mera tilltalande än den definitiva och en lösning för stunden. Tomheten: en krona av vått dasspapper.

Okej, testade bara min poetiska ådra, som kanske ligger där latent om jag har tur. Ser mig dock som en av de där som har lite tur i den stora oturen…

Ibland blir jag kallad för pessimist och att jag är negativ. Detta stämmer naturligtvis till fullo. Fast bara på ert sätt. Inte på mitt. Jag är nämligen rätt övertygad om att jag flabbar och ler oftare för mig själv än vad ni gör. Jag ser det som ni missar när ni blänger ner i en skärm och delar lite smörja till.
Igår var det kanelbullens dag. Något som man blev upplyst om så man borde blivit på kanelen. Vad som dock inte uppmärksammades var att det även var djurens dag som dessutom firade 100 år. Låt mig fråga så här: Hur många kanelbullar krävs det för att äta upp en hund i Kina? Dessutom skulle jag vilja införa kanylens dag. Eller finns den redan?

All right, all right. Back to the standard bullshit:
Allt är bara roligt. Fantastiskt, för jag älskar världen!
Funderar på om man ska ta en öl till. Fan, jag är på bettet idag. Ett hej baberibba-knull på lofta hade svingat som en raket genom väggen!

Vi ses på Broadway
eller på en nerspydd bakgata beklädd i guld där satan huserar som den mäktigaste manshoran i stan.

Mitt område.

Ah men det är ju för slött tempo här på bloggen just nu. Ber om ursäkt för detta, men ibland måste man hinna dra upp kallingarna mellan varven också.

Käkade lunch för en stund sen. På ett nyöppnat fik i huset bredvid mitt. Kyckling med pilaffris. 55 spänn med dricka och salato. Gött som fan var det också. Sånt gillar sköjaren…och nyss hittade jag en hundralapp.
Det är min nedslagna blick som gör att jag hittar stålar på marken mellan varven.

Sitter på Tullen i mitt område, ute i solen och dricker en kaffe. Solen är ett fint och gult klotjävel som lyser och sen lyser med frånvaro. Solen är äldre en Jesus gamla kortbraxor.

På min Iphöne har jag en skärmbild på en lättklädd kvinna som cyklar. Hon står på tramporna och kjolen har blåst upp i vinden.
På min Ipad har jag en skärmbild på en annan kvinna som stretchar i bara trosorna. Båda bilderna är tecknade och charmiga och inte alls porriga.
Själv är jag en sexuellt frustrerad gubbe i min bästa ålder som fortfarande är på jakt efter gubbkeps för att förstärka mitt riktiga jag.

För ett par månader sen stängde de ner den bästa pizzerian i mitt område för renovering. De har inte öppnat igen. Och på lördag stänger de ner Willys. Byggnaden skall rivas och det skall byggas ett bostadshus där. För de som har råd. En 1:a kommmer kosta drygt 2 mille och en 3:a kommer ligga på runt 4 miljoner. Jag skall bara hitta några hundralappar till, sen ska jag jävlar i mig slå till!
Ingen pizzeria, ingen mataffär och min balkong avstängd.
Det går framåt…

Nu ska jag åka ner till stan och leta gubbkeps!

Det går bra nu.

Johan går till Tullen i sitt område för att ta en söndagskaffe. För att klösa lite vansinne ur mattan.

Helt apropå stöter han på två damer som börjar fråga honom om vilka bilder på mobilen som ser bäst ut om man ska lägga upp en profil på en datingsida. Det där kan han. Sköjaren…
Sen blir den där Johan pratglad. Trevlig stämning uppstår. Han visar upp sin mest fantastiska sida…utan att ens inte veta om det.

Den ena tjejen skickar över en katalog på en lägenhet som hon har varit på visning på. När jag bläddrat klart får jag syn på den där mäklaren som jag känner igen. Jag har sett honom flera gånger på stora affisher i glasmontrar på Avenyn. Han har en läskig aura som ligger som ett disigt moln runt hela sin tilltagna omkrets .
Han ser faktiskt ut som en riktig bilhandlarsköjare som säljer en bil utan ratt, men som har sköjat sig vidare rakt in på bostadsmarknaden.
Jag berättar för damerna att jag alltid har velat se honom i den verkliga verkligheten bara för att…
”Jag vill ha hans bild på kylskåpet.” , säger jag till dem, ”För att skapa en tryggare och varmare stämning.” De skrattar…

Och kaffe. Vem fan dricker kaffe? Ett par Söndagsöl har väl ingen coolat av? Så vi dricker några bärs.
Efter några timmar är det dags att runda av.
Ty det här är vuxna kvinnor med ansvarsområden som ej är att förringa. Hem och tvätta och laga mat till sina snart vuxna barn…

Det finns två dörrar på Tullen. Jag går ut och tar en cigg. Sen går jag in genom samma dörr. I perfekt symbios går de ut genom den andra dörren.
Trist att vi inte sa hejdå ändå, tänker jag. Det hör liksom till…
Jag går och sätter mig vid mitt bord igen. Bartendern ropar:
”De lämnade en lapp till dig…”
Och här är den, lappen. Kryddad med massa nuffror. Pepprad med loads of förtroendeingivande i mitten. Nu kommer jag äntligen känna den där hemtrivseln jag alltid sökt, när den jäveln åker upp på mitt kylskåp!

(null)Nog har det hänt att jag har fått ett och annat telefonnummer nedskrivet av en dam tidigare, men aldrig av två kvinnor samtidigt! Och dessutom med en bild på en pösmunk i mitten. Kan det bli vackrare? Ibland måste man älska världen. Det går bra för sköjaren nu!

Heja, heja, heja!

Har jobbat helg. Längre helg än vanligt. Började en timme tidigare idag. Och slutade en timme senare. Jag är köttad i det jättestora hodet.

Klockan åtta på morgonen, en söndag, i Brunnsparken. Det är ingen vacker syn. Skulle gissa på att 80% procent av alla som sitter, går eller står är fulla. En tredjedel av denna skara har knullrufs. En tredjedel har somnat på Mc Donalds. Den sista tredjedelen håller kanske på att nyktra till. De resterande 20% har sömnproblem eller är på väg till jobbet eller ingenstans för att ta död på tid.

Sitter på Tullen i Johanneberg. Tar en städad öl. Eller nu tar jag en till städad öl.
Anledningen att jag gick hit istället för Tullen på Andra lång är att jag ville förhindra att dras in i nåt stökigt efter-att-jobbat-i-32 timmar-sköjeri. Det brukar ofta ske på andra lång. Sen stöter jag på någon och sen är det bara roligt.
Och så slinker det ner en gammeldansk och sen en öl på det. Och en gammeldansk och en öl och en öl och en gammeldansk till för djävulen och sen drägglar jag i baren och tappar mobilen på toalettgolvet och vrålar att jag älskar världen.
Detta förhindrar jag alltså nu. Genom att sitta här själv och sippa på en öl som en handelsresande från Tråkmåla.
Här är alla två eller mer vid varje bord. Förutom jag. Som är en eller mindre.

På jobbet tidigare idag satt jag och tänkte på att man måste fått frågan ”Vad man ville bli när man blev stor?” ganska ofta när man var liten.
”Så, lille pöjk! Vad vill du bli när du blir stor?”
Tänker att alla ansträngde sig för att säga det tuffaste yrke som man kunde komma på. Polis kanske. Då fick man ju sy in bovar. Brandman. Då fick man ju rädda brinnande spädbarn ur brinnande hus. Eller agent. För då kunde man smyga runt med en tyst pistol (alltså med ljuddämpare, det kanske man inte visste att atteraljen hette då). Och bara döda lite runt omkring sig som man vill och få krama snygga bruttor som James Bond(e).
Själv vet att jag svarade att jag skulle bli rockstjärna. Som Peter Criss i Kiss eftersom jag skulle bli den bästa trummisen i världen. Ibland svarade jag även att jag skulle bli ”högtalarlådebyggare” eller ”kassetbandfixare” (jag var nämligen grym på dessa två professioner i tidig ålder).
Kan tänka mig att reaktioner och ovationer över dessa tre yrkesval var blandade.
Kanske jubelropen hade blivit högre om jag sagt helikopteråkare eller porrskådis.
Svårt att säga…men nu är jag personlig assistent och jublen slutar aldrig skalla. Speciellt inte mina egna.

”Heja! Heja! Heja”
”Ööh, ööh, ööh…”

Att äta lunch och att inte äta middag.

Känslan över att hata sitt jobb har aldrig varit mer överhängande än nu…
Är nu tillbaka efter att ha varit sjukskriven en dryg vecka. Spenderat en timme på jobbet och känner hur mitt tålamod redan börjar svaja. Det går inte…

Käkade lunch med morsan igår. Vi tog den nya sträckan med spårvagn längs kajen och bort till Järntorget. Vagnen var sönderknullad med fölk.
Jag ville vara snäll mot en tant som klev på. Ingen reste sig från sin plats så jag gick fram och knackade henne försiktigt på axeln för att erbjuda henne min plats.
-NEEEEEJ, DU RÖR INTE MIG DIN JÄVEL, vrålade hon.
Jag suckade lite lätt. Det är så här det går när man skall vara hygglig. Morsan satt på platsen närmast där tanten hade ställt sig. Morsan satt där småförskräckt och stel i ryggen. Jag tittade mig runt i vagnen och folk log välmenande mot mig som om de sa:
”Bra försök grabben…”

Vi käkade på Hops, gamla Galliano. Pannbiff med gräddsås kokt potatis och lingon och gurken. Hela baletten. Kan tydligen inte äta sån där mat längre. Gräddiga såser. Magen sväller upp som ett svinos. Sen blir allt ganska stånkigt.

Efteråt tog vi en promenad längs andra lång. Visade morsan var jag brukar hänga.
-Dit brukar jag gå. Hit brukar jag gå. Där ligger Tullen och Dansken och Streetlife…och där ligger en porrklubb. Dit brukar jag inte gå.
-Jaha, jaha, jaha, svarade morsan.
-Hallå…tjena…hejsan svejsan.
-Det var väldigt vad du känner folk på den här gatan, sa morsan.

Kvällsmiddagen var inte lika sköj… Hade en burk Findus köttfärssås. Väl när superdishen var serverad hällde jag permesan över för att sköja till det lite. Grön och möglig permesan som luktade som en gammal militärs strumpor efter att inte tagit av sig kängorna på två veckor. Sicket nedköp.
Leverpastejmackor är ju förvisso okej också…

Imorgon ska jag gå upp hyfsat tidigt. Gå ut och leta upp något fik och käka frukost. Kolla jobb och kanske boka en enkel resa till Mongoliet.

Svabbhink, näsa, granne.

Har köpt en golvmoppshink med tillhörande urvridare och golvmopp. Plus massa annat städgodis som skursvampar, såpa och disktrasor. Kan känna att dramatiken kring mitt liv ökar drastiskt. På ett sådant sätt som nästan är svårt att ta in. Hur ska jag hantera detta?
Tar därför en öl nu. På Tullen i Johanneberg. För att smälta in denna händelse som kommer hamna på alla morgontidningars (och kvällstidningars) förstasidor. Jag har fått stänga av mobilen. Den ringer hela tiden. Scoopet är enormt.
-Vem ska du bjuda hem? undrar de. Bland annat ryktas det om att jag och Löfven skall äta T-bone rakt från mitt rutiga köksgolv. Och slicka vinet från detsamma.

Käkade lunch innan. Ute alltså. Alltså på restaurang. Efteråt drack jag kaffe på uteserveringen. Mitt i denna gemytliga stund gick tre tjackisar förbi. Jag tittade på dem som man tittar på människor som man tittar på fölk i största allmänhet. De glodde ganska irriterat tillbaka på mig. När de passerade hörde jag hur de pratade:
-Det är något med uttrycket i hans ögon. Han tittade på oss!
-Ja, svarade kvinnan som gick i mitten. Det är hans näsa. Han ser så jävla näsig ut!
När de gick förbi igen från andra hållet låtsades jag rota i min väska. Fullt upptagen med att hitta en…lösnäsa.

Och nu för en stund sen, innan jag kom hit till Tullen så och åkte jag hem för att lämna mitt städpaket (Det kan man ju inte ta med sig på krogen. Då kanske de plötsligt får för sig att man ska svabba deras golv).
Jag mötte en av mina grannar på samma våning som mig. Hon öppnade sin dörr inifrån medan jag låste upp min dörr utifrån för att komma in i min lägenhet.
-Hej, sa jag så trevligt jag kunde när hennes skalle uppenbarade sig.
-Neeeeej!!!!!! ropade hon högt och slängde igen dörren. Hårt!
-Nähä, tänkte jag. Hon som alltid brukar vara så trevlig annars. Jag stod där i hallen med min godishink och kliade mig i hodet lite förbryllad.
Efter en liten stund hörde jag hur hennes dörr öppnades tyst. Små tassande toffelsteg. Sen öppnades sopnedkastet. Samma tassande toffelsteg. Sist stängdes och låstes dörren så tyst det bara gick.

Världen älskar mig lite extra vissa dagar.
Självklart är jag inte sen att omfamna världen tillbaka.

Nej, nu måste jag hem och svabba golv!

IMG_0658.JPGEn typisk hink med städgodis.