En första semestervecka avverkad utan problem.

img_1718.jpg
Nu är det en vecka sen jag gick på semester. Sjukt hur fort tiden går. Okontrollerbart.
Förra veckan satt jag och räknade ner minuter på knegets sista arbetsdag. Idag har jag klivit ur pyjamasbyxorna sent på eftermiddagaen efter diverse vågrätta lägen och konstaterar att jag faktiskt har semester…

Sköjade genast till det direkt efter jobbpasset i Söndags. Åkte månraket ner till krogen och beställde en gammel dansk som en astronaut.
En öl till och sen var man redan en sköjare av rang. Träffade syrran och senare Ed på Hammock. Allt blev trevligare och trevligare hela tiden. Livsfarligt. Slutade kvällen på Västerhus. Jag och syrran dijäjade fram låtar i baren som hejbaberibba-kungar.
Försökte hela tiden fatta att jag hade semester, men det gick inte.
Åkte hem som en dyngsur grönsak och pratade ner taxichauffören hela vägen fram till att han suckade bort den hängande fylleluggen ur pannan på mig.
Vaknade klockan två dagen efter med en självlysande huvudvärk.

Jag var och klippte mig i Onsdags.
Nu får det räcka med att gå runt med pashig sugluvefrisyr, tänkte jag.
Han var gladare än vanligt att se mig den gamle gode saxgubben. Det var nog dock inte över att se mig. Det hade mer med att han skulle ha semester.
-Kort på sidorna och längre på hodet, sa jag som om det var något slags kodsnack.
Han fattade direkt och så flög lufs-rufset av.
Min frisör pratar inte i onödan. Han utför arbetet och står inte och pratar smörja. Skönt tycker jag.
Just denna dag var han mer pratglad. Vi utbytte kanske tio meningar under tiden han klippte mig. Ett jävla babblande kan jag meddela.
Där ligger mitt hår tänkte jag när jag tittade ner på capen.
Sista gången jag var där beklagade jag mig över att jag blivit tunnhårig och att halva hårväxten hade flyttat in i öronen.
Nu var det som han flera månader fortsatte på den där meningen. När han hade tagit av capen klappade han mig stillsamt på magen och sa
-…och du har blivit fet också!
Kan vara det finaste jag har hört på den här sidan av det här året. Nästan så man tappar hela håret.
-Vill du ha lite frisyrgelé? sa han sen.
-Ja tack gärna.
-Ta det då.
När jag gick ut därifrån såg jag så slick ut som att jag hade glömt min aktieportfölj hemma. När jag hade gått in där såg jag ut som jag hade glömt min Willyspåse med tomma ölburkar hemma.
Sen gick jag ut och firade min frisyr. Ty, detta kunde firas nog.

Beställde hem trätrall till balkongen i veckan också. Paketet vägde 17 kilo. Armarna gick nästan av när jag bar hem paketet från min närbutik. Funderade på att dumpa skiten i närmaste buske och gå och ta en öl istället. Man vill ju ha armarna kvar. Samtidigt vill man ha en myspysig balkong. Ja, det är svårt med alla livsval här i livet…
Kanske hade varit lika bra att dumpa skräpet i en buske…för när jag packade upp trätrallen ur dess kartonger (som det stod hard & heavy på) trodde jag inte riktigt mina ögonlober. Snacka om rynkade ögonbrrrryn. Vissa av trallitrallorna gick i bitar bara jag skakade på dem. De vittrade sönder bara man tog i dem.
-Vad är det här för billig Epa-junk, vrålade jag.
De vittrade bara sönder. Tydligen hade ”plastunderredet” torkat sönder. Två av fem trätrall var så där.
Jula – Det plejset hade inget bra rykte förr i tiden. Tryggt att de lever upp till samma rykte fortfarande.
Jag ringde dagen efter.
Pratade med en väldigt trevlig och snäll pöjk som inte visste någonting om något alls.
Det tog en kvart att komma fram och minst lika länge till när han skulle gå och prata med sin chef.
Musiken som spelades i luren medan jag väntade var den mest sorgliga jag hört. Någon slags smörig instrumental beta med en så jävla ledsen och uppgiven trumpet.
Hade passat bra i någon slags överknullig kärleksfilm där sekvensen spelades om och om igen och där kärleken hade dött. Och knullandet hade dött. Och allting hade dött. Och man hade kommit på att livet var en bluff. Och dumstruten vändes upp och ner och användes som en spytratt.
Så hemsk var låten att lyssna på!
-Dönönönö, tut tut, dönönönö, skjuta hodet av sig, trallala.
När den lilla pågen kom tillbaka kunde jag inte låta bli att påpeka detta. Jag avbröt honom vänligt…
-Alltså den där låten i pausen. Är den till för att bryta ner folk så man inte ska ha någon ork att säga något alls när ni kommer med era hårda regler?
Han sa att det var många som hade klagat på musiken tidigare.
Kanske till och med funderat på att avsluta gåvan som kallades livet till dessa toner tänkte jag, men sa istället:
-Aha, jag trodde tonerna var ett mästerverk över min sorgliga trätrall.
Det tyckte han var så roligt att han höll på att sätta sin egen saliv i halsen.
Även fast jag hade spelat in en video när jag demonstrerade hur trätrallen rasade sönder så var jag tvungen att skicka tillbaka skiten om jag skulle få tillbaka min deg.
Paketera, ringa postnord och blablabla.
Kanske Jula ska ha personal och grillfest och grilla trall? Vad fan vet jag?
Har nu även gett mig in på ett pysselprojekt. Innan man sätter igång med lättsamma projekt tänker man alltid att det är ju lugnt, det går snabbt.
Blev sugen på ett rutigt balkonggolv. Svart sprayfärg och sen blå målarfärg har jag använt. Blått och svartrutigt golv. Tufft!
Herregud vilken tid det tar. Har knappt hunnit halvvägs.
Äh, det blir väl färdigt nån gång i oktober. Då kan jag sitta i köket och titta ut på min fina balkong och sen när jag kliver ut på balkongen nästa vår så har hela skiten vittrat sönder.
Fyfan vad bra, kommer bli helt fantastiskt!

Nu sitter jag på Tullen i mitt område och dricker en bärs.
När jag nu har fattat att jag har semester så kan jag OCH gör precis som jag vill.

Fast det är nog ändå något konstigt med den här sommaren. Igår var det 25 grader svetthetta. Idag är det 15 grader och svinkall vind som ber en dra åt fanders.
Kan du inte bestämma dig ditt lilla väderdjävol?

Annat småsköj jag har gjort under första semesterveckan:
Sovit i köket, ätit tre nektariner, varit på Coldplay. Min första Ullevikonsert (detta kräver nästan ett eget framtida inlägg), suckat åt en människa som gick runt och visslade nedanför mitt fönster i en timme.

Kanske jag hamnar i Goa och går runt i pyjamasbraxor och säger ”Peace on earth o sån shit!” Eller så drar jag till något Raggar-Powermeet och hamnar i mitten i baksätet mellan två våldsamma raggarbönor som matar mig med brännvin medan vi lyssnar på Meduza och hotar att pressa ner hodet mellan mina axlar om jag inte genast tömmer hela flaskan.

Time will tell yo funky fuckers!

Det går bra nu.

Johan går till Tullen i sitt område för att ta en söndagskaffe. För att klösa lite vansinne ur mattan.

Helt apropå stöter han på två damer som börjar fråga honom om vilka bilder på mobilen som ser bäst ut om man ska lägga upp en profil på en datingsida. Det där kan han. Sköjaren…
Sen blir den där Johan pratglad. Trevlig stämning uppstår. Han visar upp sin mest fantastiska sida…utan att ens inte veta om det.

Den ena tjejen skickar över en katalog på en lägenhet som hon har varit på visning på. När jag bläddrat klart får jag syn på den där mäklaren som jag känner igen. Jag har sett honom flera gånger på stora affisher i glasmontrar på Avenyn. Han har en läskig aura som ligger som ett disigt moln runt hela sin tilltagna omkrets .
Han ser faktiskt ut som en riktig bilhandlarsköjare som säljer en bil utan ratt, men som har sköjat sig vidare rakt in på bostadsmarknaden.
Jag berättar för damerna att jag alltid har velat se honom i den verkliga verkligheten bara för att…
”Jag vill ha hans bild på kylskåpet.” , säger jag till dem, ”För att skapa en tryggare och varmare stämning.” De skrattar…

Och kaffe. Vem fan dricker kaffe? Ett par Söndagsöl har väl ingen coolat av? Så vi dricker några bärs.
Efter några timmar är det dags att runda av.
Ty det här är vuxna kvinnor med ansvarsområden som ej är att förringa. Hem och tvätta och laga mat till sina snart vuxna barn…

Det finns två dörrar på Tullen. Jag går ut och tar en cigg. Sen går jag in genom samma dörr. I perfekt symbios går de ut genom den andra dörren.
Trist att vi inte sa hejdå ändå, tänker jag. Det hör liksom till…
Jag går och sätter mig vid mitt bord igen. Bartendern ropar:
”De lämnade en lapp till dig…”
Och här är den, lappen. Kryddad med massa nuffror. Pepprad med loads of förtroendeingivande i mitten. Nu kommer jag äntligen känna den där hemtrivseln jag alltid sökt, när den jäveln åker upp på mitt kylskåp!

(null)Nog har det hänt att jag har fått ett och annat telefonnummer nedskrivet av en dam tidigare, men aldrig av två kvinnor samtidigt! Och dessutom med en bild på en pösmunk i mitten. Kan det bli vackrare? Ibland måste man älska världen. Det går bra för sköjaren nu!

Söndags-sköjandet.

Min planerade fridfulla kväll i Söndags, framför Tvn gick åt fanders. Plötsligt satt Em mitt emot mig på Tullen i Johanneberg.
Det här var ju trevligt konstaterade vi efter ett par timmar, men nu stänger de här. Det var ju synd…
Vi började promenera ner till Avenyn i jakt på bedrövligt ställe på bedrövlig gata. Insåg snart hur tråkigt det var att promenera, så jag hängde mig på luren och ringde till minitaxi. Till slut svarade de:
-Minitaxi, vart vill du åka?
-Öh, någonstans där det är öppet, på Avenyn alltså.
-Jaha?
-Vet du nåt ställe som är öppet eller?
-Park Lane kanske…
-Nä fyfan! Det stället gillar vi inte! Vet du nåt annat?
-Nej, då får ni åka till Avenyn och titta själva.
-Jaha?
-Var befinner du dig någonstans?
-Öh…vid nån körka och vägen slingrar sig lite!
Klick.
-Hallå…hallå! Em, hon la på…

Vi promenerade ner till Korsvägen. Jag hade ett par ormbunkar med mig i en papperspåse som jag köpt tidigare på Willys. Dessa svingades nu i en vid och vild båge fram och tillbaka.
När vi kom till Korsvägen stannade en taxi. Av någon anledning började jag fråga även honom om han visste något ställe som var öppet. Han räknade upp några ställen…som inte dög.
-Men vi vill ju dricka öl, sa jag.
-Lycka till, sa han och gjorde en rivstart så det sprutade grus. Det var bara och promenera. Lite promenad har väl ingen jävel dött av.

Vi hamnade på Lilla London. Inte ett ställe som kopplas ihop med mys och harmoni, men hola baloa i hem och skola var det.
-Hur var det här då, undrade den skeptiske vakten.
-Det är bara fantastiskt, svarade jag. Jag har med min marijuanaodling som jag tänkte att ni kunde hålla ögonen på. Jag pekade på ormbunkarna.
De log och släppte in oss. Konstigt nog.
Allt blev bara roulit.
Efter att ha fått i oss ett gäng öl var och när det var dags att stänga, så var vi naturligtvis sist ut från stället.

7-11. Ett 6-pack måste man ju ha med sig hem.
-Nej ta två, skrek Em.
Självklart. Två 6-pack måste man ju ha. Sen taxi. Hemma. Sitta och sköja i köket. Dricka upp den överblivna konjakspetsade glöggen. Sköja, sköja, sköja. Sega i sig varsin folköl och spela musik till åtta på morgonen. Gå och lägga sig till ljudet av folk som springer i trappen, på väg till.

Vara ett geni och fantastisk. Nästan hela tiden.

Duvor och matbomber.

Söndagskaffe på Tullen i Johanneberg…

Jag har försökt läsa in mig på duvor. Ville veta om det stämmer att de lever tillsammans med samma partner livet genom. Om de dör av ensamhet när den andra duvan dör. Om de är monogamer livet genom.
Om det fanns ett liv efter detta och jag fick välja så skulle jag bli duva. Lätt! Duvorna verkar vara de mest laidback och harmoniska av alla fåglar. Jag skulle alltså gå runt och picka med min partner. Dessutom kan man flyga. Och sova på en gren under lövverket. Slut på kaos, huvudbry och sköjande på krogen…
Anledningen till att jag började tänka på duvor är att jag har just två duvor som promenerar runt nedanför balkongen ganska ofta. Tänker såklart att det är samma par duvor varje gång.

Åt en riktig köttbit för några dagar sen. För första gången på tre månader. Stekte pepparbiff. Lyckades helt fantastiskt med stekningen. Jag drog hela baletten. Pommes och bearnaise. Var väldigt gott när jag just åt. Efteråt kändes magen helt stenhård. Tror inte magen är van att smälta ner sådant massivt sköjeri längre. Har ju dessutom slutat med att äta flottiga luncher. Orostankarna att jag kommer dö i en exploderande magsäcks-matbomb har därmed gått över.

När jag var på Tullen på Andra lång sist frågade jag om de hade Oboy och popcorn. Bartendern sa att han skulle sätta upp det på menyn med överskriften ”Johans cosy treat”.
Jag tackade vänligast och kände mig mycket stolt över min uppfinningsrikedom.

IMG_0622.JPGDuvorna Per-Göran och Lisa-Greta. Två typiska Johannebergsduvor.

Yä, knäck mig som ett ägg i byttan!

Jag är fläskigt dålig på projektet ”gå hem efter två öl” ibland. Hade ingen lust att gå hem till loftet bara…
När klockan var fem satt jag här. Em ringde. Hon ville gärna ses och dricka lite bärs. Eftersom jag vet vad ”lite” bärs innebär och hur det kan gå så betackade jag mig och sa absolutos nej! Jag skulle under inga omständigheter dricka mer än en öl. Dessutom börjar jag klockan sju och jag vill ju inte vara bakis på jobbet imorgon. Nej någon måtta får det vara!
Jag sitter kvar fortfarande. Det är svåååårt…
Skrev ett sms till Em för en stund sen:
Fem öl och en gammeldansk senare är det bara till att konstatera att man är en sopa på att ”ta en öl” och gå hem i tid. Skrattretande!
Hade ju vart lika bra att du kom hit, men nu måste jag gå hem. Alldeles strax alltså… Snart, efter den här ölen eller nästa… Öööhhh…

Eller så kan man uttrycka sig som Ben gör i filmen ”Leaving Las Vegas”. I början av filmen, helt smacki-bonk-full, stöter han på en donna i baren. Det är egentligen en ganska deppig scen.
På hans ändock inbjudande invit svarar hon helt ledsen:
”Maybe, you shouldn’t drink so much.”
Hon reser sig och går mot utgången. Varpå Ben ropar till henne:
”Hey, maybe I shouldn’t breathe so much!”

Det är vackert! Och dekadent. Och inget julkalenderstoff osv.
Nej, för bövlars trollrumpa, nu måste jag gå hem.
Alltså efter den här ölen!

Imorn ska jag äta grillad boxhandske till lunch. Jag betackar mig sköjeriet, men jag har ju flamberad cementsås till!!!

Bis bald, era förgiftade ragelbär-smaskare!

IMG_0457.JPG

Vad e det här för trams?

Har nu suttit och glott i evigheter på denna tomma skrivyta i wordpress. Hodet är tommare än en tom soptunna.
Jag gick till Tullen tidigare för att käka en pytt i panna. Då var det stängt. I mitt hungriga tillstånd blev jag stående i ett gathörn. Sen satt jag på en pizzeria och åt en pizza. Efteråt gick jag tillbaka till Tullen och beställde en kaffe och en 4:a gammeldansk. Nu dricker jag en öl. Till frukost åt jag två korvmackor och mjölk och flingor. Igår åt jag en snerakad gnisselåsna och förra veckan åt jag friterade konkelbär med gummisylt. Öööh, jag dör av tråk och tokighet.

Det sitter några ölentusiaster i baren. Går genom arom och öletiketter. Om jag lyssnar på dem så trillar det ut pudervitt knark ur öronen på mig. Jag får lust att börja gråta av tristess. Om jag reser mig upp och lyssnar på dem trillar jag rakt ner i backen och förvandlas till en hög puttekulor.

Jag städade ett litet bord idag som står i köket. Där hamnar allt som inte ska hamna där egentligen. Papperslappar och massa annan skit. Hade inte rensat där på länge, så jag hittade presentkort från min förrförra födelsedag. Så längesen var det alltså jag städade i högen.
Det jag skulle komma till var att i denna hög hittade jag en bunt småberättelser. Även de var skrivna under samma år som dagboksanteckningarna som jag publicerade här för ett kort tag sen. Kom ihåg att jag var så förbannat trött på mitt skrivande då. Kändes som jag hade skrivit allt tusen gånger tidigare. Jag tyckte att allt jag skrev var pisstråkigt. Sakta bytte jag ut det skrivna ordet mot blöt vätska i form av gin och tonic och bloody mary och bärs. Till slut hade jag slutat att skriva helt.
Nu när jag läste genom berättelserna tyckte jag de var riktigt bra.
Tänker att jag ska sätta mig och renskriva dem. Kanske jag får ihop till en liten samling som jag kan dela ut till gamla senila tanter och trebenta hundar på ett dammigt och bortglömt torg.
Kanske jag lägger ut någon av berättelserna här.

Ligger efter med tyskan. Måste nog gå hem strax och bli lite tysk.

Bis bald!!!

IMG_0420.JPG

Lite drag i fläkten. Eller under fläkten. Eller inte…eller…eller fläkten?

IMG_0413.JPG

Har vågat mig till Tullen i mitt område igen efter sista ”diskreta” besöket. Håller lägre profil idag. Än så länge…

Har varit nere i Nordstan idag. På Clas Ohlsson. Handlade en värmefläkt. Blev trött på att frysa i mitt kök. Kan ju alltid ställa värmeljus framför fläkten så blir det dubbelt så varmt. Eller så kan jag bete mig som en normal människan och sätta på fläkten när det kallt i köket och sluta och jönsa mig. Eller inte…kanske jag kan ta med mig den upp på loftet och låta pungen fladdra i fläktdraget…eller så kan jag ta med den till badkaret om jag skulle tröttna helt. På allt.
I Nordstan frös jag inte. Jag svettades som en blöt nakenhund på rymmen. Fantastiskt hopplöst.

Var med i en dröm inatt. Det var ju min dröm!
Jag spelade i ett rockband och var runt 20 år. Det brann i min iver. Allt i drömmen var som när jag var runt tjugo. Livet, på liv och död och på riktigt.
Kan bli otroligt nostalgisk över den tiden ibland. Ibland och nu för tiden. Att se tillbaka. Tror många kan relatera, trots att få skulle välja att göra det…
-Det är väl jättebra nu?! Vad klagar du om?
Trots det dog inombords. Med tiden. Dog och är oåterkalleligt…en känsla som gick förlorad.

Hela känslan förstärktes så klart av att följa serien ”Viva Hate”. Om man nu kan relatera till serien, så har man levt. Åtminstone på det sättet. Jag kan relatera. För jag har levt på det sättet. Och det känns ju bra, såklart, samtidigt.
En reflektion, mitt i alltihop. Det brukar ju inte alltid gå hem. Men jag tycker det är viktigt att se tillbaka… Det både, som sagt, svider och värmer…enough!
I övrigt tycker jag Peter Birro är fantastisk på att gestalta de unga människorna. (Han gör samma fantastiska sak i ”Upp till kamp”). De, som jag på utkanten, i 20-årsåldern. Outsidern som inte ville leva som den gemena. Och jag, som kanske fortfarande inte lever som gemene Jönsson. Dock och tyvärr inte med samma ihärdiga tåga och glöd.
Det är tidens tempo…(och den är rå).
Ett resonemang på min blogg. Inte min starka sida.
Enough igen. Back to the same standard-bullshit…

Alltså, det här med värmefläkten. Kommer inte över att jag har köpt den. I sommar kommer jag vara glad då den funkar som kallfläkt.
Kanske ens uppgift är att använda den till att tina glass. Eller ha den under vintermössan och bränna upp hodet.
En ganska fin tanke hade varit att ställa den framför en faktumsäljare, uteliggare eller tiggare så här i vintertid. Om någon hade haft viljan att låna lite ström.
Tror jag är ganska fascinerad över att jag har köpt en värmefläkt.
Min familj hade en värmefläkt när jag var liten. Klädd i fuskmahogny. Den var helt tyst. Efter tjugo minuter så glödde hela innanmätet på fläkten. Som en ugn i en skräckfilm. Naturligtvis stod det med stora, tydliga bokstäver att den inte skulle övertäckas med en filt (skotsk-rutig).
Helt värt att testa. Det lös fint genom filten. Som en gammal lampa på en gammal 1800-tals bordell. Jag var dock inte tuff nog att ha kvar filten till det uppstod en korvbrasa.
Annat var det med den övertäckta hårfläkten och brödrosten.
För att inte tala om skogen jag lyckades bränna upp när jag gick i mellanstadiet. Okej, halva skogen brann upp. Det räckte vill jag lova. Där kunde man grilla korv. Glöden var fin.
För att inte tala om den skogen, så kan vi tala om en annan skog eller något annat…en annan dag….i ett annat klimat …på en annan planet…i ett annat universum…

Adjössos och goodbajos!

Tjo och tjim och klappar.

Gjorde ett väldigt första intryck på nya Tullen i Johanneberg. Gott intryck, eller inte.. Emma kom också förbi. Det blev plötsligt väldigt gott med öl och jag behöver ju inte så många öl när jag har jobbat helg för att bli bli helt tjoig i bollen. Vi sköjade på. Med varann och personalen och önskade musik. Blev kvar till stängningsdags och plötsligt var det bara vi kvar. Ofattbart att man aldrig lär sig. Lyckades även beställa varsin öl till när de stod och räknade kassan. Bara för säkerhets skull önskade vi ännu en låt till precis innan vi skulle gå. Sen tjoade och vinkade vi hejdå till personalen när vi gick, som om vi hade varit kompisar halva livet.
Nåväl, nu är det slut på krogbesök på ett tag. Detta kompenseras med sill och skinka och glögg och klappar och chansen att få umgås ordentligt med familjen. Har längtat till detta något oerhört.

Apropå klappar var jag ute och svettades runt i julkommersen och handlade alla klappar. I sällskap med Emma. Hysterin var förvånansvärt ohysterisk för att vara två dagar innan jul. Men svettades, det gjorde jag. Så fort jag kom in i en affär flödade det. I fejset och längs ryggraden.
-Bakfyllesvettas du Johan? undrade Emma.
-Jag svettas ut ångesten också, lät jag meddela.
Fick iallafall ihop högen med klappar på cirka fyra timmar. Duktigt jobbat tycker jag. Som tur var, eftersom jag är en sådan välplanerad dude, så hade jag skrivit upp allt innan. Annars hade det aldrig gått. Det fanns till och med plats för lite improvisation.
Fantastisk ju!

Återkommer imorgon med julhälsning!

Jobbhelg, ångest, bloggstrul, ingen ångest och en ny Ölstuga i johanneberg.

Nudlar… Vilken trist gegga. Det är iallafall den gegga jag tuggar i mig på jobbets sista timmar.

Tittade på Fyrans morgonprogram idag. På tv alltså. Agneta Sjödin sitter och intervjuar Amy Diamond om panikattacker och ångest. Perfekt samtalsämne på morgonen. Amy Diamond verkar rätt avslappnad, vuxen och samlad och gör ingen större pryl av det.
Agneta Sjödin undrar:
-Vad är ångest? Hur ter sig en panikattack för dig?
Efter en stund blir det reklam, men Agneta lovar:
-Efter reklamen är vi tillbaka. Då ska Amy få berätta mer om sin ångest och sina ångestattacker!
Det låter lite på Agnetas röst som om samtalsämnet handlar om luftiga glasstårtor och luftigare struvor. Ofattbart hur svåra, ångestartade livshändelser avhandlas på tv nu för tiden, på det mest lättsammaste sätt.

Det strular fortfarande med min blogg. Bara för mig, inte för någon annan som vill gå in på den. Det hela är mycket märkligt. Jag kommer inte in på den. Dator, ipad och telefon säger att servern ligger nere. Jag kommer in på hela övriga world wide web, men inte min blogg. Alla andra kommer alltså in på min blogg. Om jag stänger ner wifi så kan jag ha riktig tur att bloggen fungerar. Då får jag snabba mig och publicera mitt senaste inlägg.
Skulle det inte dyka upp något inlägg på flera dagar så vet ni nu varför. Jag har alltså inte tröttnat på att blogga om mitt fantastiska, ångestfria struv-liv. Om inget inlägg är publicerat inom en viss tidsram kan det även såklart ha att göra med att jag har spillt öl i datorn, tappat mobilen i toan och krossat det redan krossade glaset på iPaden helt och hållet. Eller så har jag träffat en snygg donna i i strudelhatt.
Ringde till 3. Pratade med en väldigt trevlig donna. 3-trevlig donna på 3. Låter som en omöjlig kombo. Hon gjorde allt för att hjälpa till.
”Nollställ alla nätverk” sa hon.
Eftersom hon var så trevlig gjorde jag som hon sa. Nollställer man, så funkar det att komma in på bloggen en gång (åter igen med en viss tur), sen är det samma sak igen.
Skit samma, jag får ringa igen. Frågade om hon hade något personligt nummer jag kunde ringa. Det hade hon inte. Det lät kanske nämligen som en helt annan affär. Jag bad henne även att prova att gå in på min blogg. Det gjorde hon. Det funkade utmärkt. Eftersom det funkade utmärkt sa jag till henne att läsa bloggen. ”Den är rolig och bra”, la jag till. Hon skrattade, halvt hysteriskt.
Vem fan är jag att avgöra det???

Tänkte testa nya Tullen i Johanneberg efter jobbet. Om jag orkar efter denna mongohelg. Testa innebär i så fall en eller två öl. Inte åtta öl och sitta och tjoa och bräka i baren. Tänkte göra ett gott första intryck eftersom jag anar att jag vill gå dit fler gånger. Dessutom ska jag handla julklappar på förmiddagen imorn. Kan knappt inte tänka mig något vidrigare än trängas runt i bakfylletillstånd med massa flåsande dårskallar. Snacka om panikattacker och tvättäkta ångest.

Får se om jag lyckas ladda upp det här inlägget. Om inte så märker ni ju ingen skillnad. Ni kommer bara i värsta fall tänka:
”Vad är det här för trams, har han inte skrivit något inlägg idag heller?”
”Jo det har han”. Låter han hälsa… Nåväl, nu provar vi.

Tysken tappar lite gaist.

IMG_0416.JPG

Fy sätan vad tysk jag börjar bli.
Wir trinken das wasser. Har suttit och övat tyska i en timme. Det sägs vara hyfsat lätt grammatik i tyska. Jag vet inte… Repetition känns som A och O. Och jag repeterar som en stollig tysk i tyrolerhatt. Ihr trinkt das wasser. Skulle man dricka allt det där vatten som sägs skulle man ju få stå på toaletten hela tiden och vara tysk.
Det är smått fantastiskt det här med appar ibland. När de verkligen fyller en funktion. Varje gång den tyska haggan är där med sin röst är jag där som ett släptåg ala härmapa.
Nej, nu är jag nästan för tysk. Måste ta en promenad. Kanske gå och köpa en knackwurst.

Tog en promenad förbi där det nya Tullen ska öppna på Utlandagatan. Det har varit snack om att det ska öppna i December. Det hade inte öppnat så jag tittade in genom fönstret hos indiern bredvid. Tänkte att jag kunde ta en öl. Det kan man ju faktiskt få göra för en gång skull. Därinne satt det två fylledrasuter som just skakade hand med varann över bordet. Som att de svor en fylle-ed att alltid dricka en öl till med varandra. Jag gick vidare.
Nu dricker jag en öl. Jag sitter på ett ställe som är anslutet till något stort bostadsområde för studenter. Ett studentställe. Jag låtsas att jag är en tysk utbytesstudent. Det är en jättestor lokal. Den är tom förutom tre snubbar som sitter och äter pizza. Nu gick dem. Nu är jag ensam här inne. De har på radion. Någon slags energykanal. Alldeles för högt, så att man kräks lite i munnen. Det smakar filth i mun. Nu blev jag mörkrädd. Nu blev jag lite ledsen. Nu fick mina tyska nerver punktering.
Jag måste nog dricka upp min öl fort.
Nu längtar tysken hem till Tyskland där knackwurst och bratwurst växer på samma träd…