Julstämning, julbord och ett besök på en kineseria.

Nu är det fan jultider igen!
Sitter här och dricker glögg för första gången i år hemma i köket. Då behöver man ingen tjej eller sällskap. Man hat ju glöggen. Vad skall man prata om liksom? Och varför? ”Ooh, vilken god glögg”, kan man förvisso säga, men sen då?
Nej, här sitter jag och sörplar och tänker ”Det här har du fan gjort bra BLOSSA” och ”det här fantastiska Johan, det gör du bra när du värmer din glögg alldeles själv”.
Och så tar jag en pepparkaka och ett sörpel med glögg till och tänker att nu är det fan i mig jul!

Var på julbord igår med jobbet. Det började hyggligt med en silltallrik. Sen var jag mätt. Jag pausade med en öl sen tog jag lite skinka och en bit revbensspjäll. Sen var jag proppmätt. Jag pausade med en öl. Sen avslutade jag med en brownie och en budapestbakelse. Sen satt jag där med öppen mun och blängde på de andra som småkonverserade utan att jag begrep vad de sa. Jag blängde på den nya ölen jag hade beställt in. Kändes som maten låg sammanpressad från tarmarna och upp i magen ända upp i matstrupen som massiv betong.
Tycker ändå inte att jag åt så överdrivet mycket. Känns som mättheten och tröttheten efteråt bli värre för varje år som jag går på julbord. Detta är såklart ett maximalt lyxproblem: att vara så mätt så man blir blå i ansiktet och behöver respirator för att kunna andas, men lyxproblem eller ej: trevligt är det fan inte. Det är fullt begripligt att frosseri är en dödssynd.
Efteråt så tog jag bussen hem, men fick ändå för mig att jag skulle ta mig en bärs på Tullen innan jag gick hem och dog på soffan. Det gjorde jag. Där satt jag och blängde. Det tog över en timme att få i sig halva ölen. Den andra halvan av ölen lämnade jag kvar på bordet. Det brukar ju nästan aldrig hända. Jo…när jag har varit på julbord.
I enormt långsamt tempo gick jag till bussen. Gungade fram och släppte mig under gatlampornas sken. När jag kom ut till Eklandagatan såg jag bussen närma sig hållplatsen. Jag sprang tjugofem meter. Jag fick håll på bussen och trängde mig fram till ett ledigt säte. När jag kom hem lade jag mig på soffan. Efter en kvart slumrade jag och väcktes en stund senare av mina egna grisljud. Julskinkan begav sig upp på loftet.
I förmiddags när jag vaknade var jag fortfarande mätt.

I Lördags hade jag och siss en bror och systerdag med julklappsjakt och café och biobesök. En fantastiskt trevlig dag.
Vi avslutade kvällen med att gå på kineseria. Precis när vi börjat käka kom det in en våldsamt tjock far med sina två barn och kvinna. I handen hade han en stjärnvinst från Liseberg i form av en Toblerone.
Kort efter de hade satt sig så slumrade han till. Först i små nickningar. Han verkade bli tröttare och tröttare. Till slut verkade han somna helt. Ibland tittade upp med mosiga ögon och öppen mun och tittade sig runt omkring som att han undrade var han befann sig. På restaurang hade jag lust att informera honom om. Informerade honom gjorde till slut hans kvinna. Då muttrade han något ilsket tillbaka i sitt nyvakna tillstånd. Sen reste han sig och gick några varv i lokalen. Efter några minuter kom han tillbaka igen. Efter ytterligare några minuter till så sov han igen.
Deras mat kom. De började äta. Avståndet mellan hans tallrik på bordet till hans egen mun var enormt på grund av hans rigorösa mage. Varje friterad räka som han spetsade på gaffeln med utsträckt arm verkade kräva en ofattbar ansträngning. Som ett intag och förbränning av kalorier samtidigt. Ju närmare räkan kom mot munnen desto mer föll ögonlocken ner. Sen tuggade han med stängda ögon. När han hade tuggat klart var det som han hade somnat igen.
Hans kvinna dunkade till honom på armen. Då åkte ögonlocken upp och så muttrade han något argt till henne och började äta igen.

Nu efter julbordet känner jag lite mer sympati för honom, även fast jag vidhåller att det är fan inte okej att sova på restaurang.
Där drar jag gränsen!

Jobbhelg, ångest, bloggstrul, ingen ångest och en ny Ölstuga i johanneberg.

Nudlar… Vilken trist gegga. Det är iallafall den gegga jag tuggar i mig på jobbets sista timmar.

Tittade på Fyrans morgonprogram idag. På tv alltså. Agneta Sjödin sitter och intervjuar Amy Diamond om panikattacker och ångest. Perfekt samtalsämne på morgonen. Amy Diamond verkar rätt avslappnad, vuxen och samlad och gör ingen större pryl av det.
Agneta Sjödin undrar:
-Vad är ångest? Hur ter sig en panikattack för dig?
Efter en stund blir det reklam, men Agneta lovar:
-Efter reklamen är vi tillbaka. Då ska Amy få berätta mer om sin ångest och sina ångestattacker!
Det låter lite på Agnetas röst som om samtalsämnet handlar om luftiga glasstårtor och luftigare struvor. Ofattbart hur svåra, ångestartade livshändelser avhandlas på tv nu för tiden, på det mest lättsammaste sätt.

Det strular fortfarande med min blogg. Bara för mig, inte för någon annan som vill gå in på den. Det hela är mycket märkligt. Jag kommer inte in på den. Dator, ipad och telefon säger att servern ligger nere. Jag kommer in på hela övriga world wide web, men inte min blogg. Alla andra kommer alltså in på min blogg. Om jag stänger ner wifi så kan jag ha riktig tur att bloggen fungerar. Då får jag snabba mig och publicera mitt senaste inlägg.
Skulle det inte dyka upp något inlägg på flera dagar så vet ni nu varför. Jag har alltså inte tröttnat på att blogga om mitt fantastiska, ångestfria struv-liv. Om inget inlägg är publicerat inom en viss tidsram kan det även såklart ha att göra med att jag har spillt öl i datorn, tappat mobilen i toan och krossat det redan krossade glaset på iPaden helt och hållet. Eller så har jag träffat en snygg donna i i strudelhatt.
Ringde till 3. Pratade med en väldigt trevlig donna. 3-trevlig donna på 3. Låter som en omöjlig kombo. Hon gjorde allt för att hjälpa till.
”Nollställ alla nätverk” sa hon.
Eftersom hon var så trevlig gjorde jag som hon sa. Nollställer man, så funkar det att komma in på bloggen en gång (åter igen med en viss tur), sen är det samma sak igen.
Skit samma, jag får ringa igen. Frågade om hon hade något personligt nummer jag kunde ringa. Det hade hon inte. Det lät kanske nämligen som en helt annan affär. Jag bad henne även att prova att gå in på min blogg. Det gjorde hon. Det funkade utmärkt. Eftersom det funkade utmärkt sa jag till henne att läsa bloggen. ”Den är rolig och bra”, la jag till. Hon skrattade, halvt hysteriskt.
Vem fan är jag att avgöra det???

Tänkte testa nya Tullen i Johanneberg efter jobbet. Om jag orkar efter denna mongohelg. Testa innebär i så fall en eller två öl. Inte åtta öl och sitta och tjoa och bräka i baren. Tänkte göra ett gott första intryck eftersom jag anar att jag vill gå dit fler gånger. Dessutom ska jag handla julklappar på förmiddagen imorn. Kan knappt inte tänka mig något vidrigare än trängas runt i bakfylletillstånd med massa flåsande dårskallar. Snacka om panikattacker och tvättäkta ångest.

Får se om jag lyckas ladda upp det här inlägget. Om inte så märker ni ju ingen skillnad. Ni kommer bara i värsta fall tänka:
”Vad är det här för trams, har han inte skrivit något inlägg idag heller?”
”Jo det har han”. Låter han hälsa… Nåväl, nu provar vi.