En förkylning.

Så blev han sjuk då, den lille sköjaren.
Snoken började rinna hejvilt på jobbets sista timmar i Lördags. Huvudvärken tilltog och nysattackerna avlöste varandra. Min brukade påpekade att jag var förkyld och jag tackade för informationen. Sen dess har jag varit hemma och är fortfarande. Nu har snoken slutat rinna. Mattheten är kvar. Minsta lilla ansträngning känns som ett dödsryck. Att diska tre tallrikar innebär att man sen måste gå och lägga sig i en halvtimme. Man får ta taxi till jourbutiken på hörnan…
Hungern är som bortblåst. Fyra bragokex, sen är man mätt. Kämpade i mig en tredjedels pizza igår. Att jag sen hade bett dem lägga på extra ost när jag beställde den föreföll som en gåta när hela gommen blev helt sönder-ostad.

Inatt drömde jag att jag blev vräkt på grund av mina nysattacker. En mycket jobbig dröm kan jag säga. Vaknade svettig som en diskbalja och tänkte att jag måste sova lite till innan jag börjar packa.

Börjar kunna tv-tablån riktigt väl. Igår visades det skidskytte i typ sex timmar i streck. Jag väntade på att det skulle urarta. Att de skulle ta av sig skidorna och börja jaga varann med gevären ute i skogen. Kanske slå varandra gul och blå med stavarna. När det inte hände slog jag över. Då var det sportnytt. Det är tur att man kan streama pungen av sig…
Fast nu när jag tittar igenom gårdagens Tv-tablå så har det inte visats någon skidskytte alls. Äh, det kanske var i Söndags. Eller har jag drömt? Dagarna flyter ju ihop och bakas in i en snorig rinnande snok.
Hur mycket snor kan en näsa innehålla?

Nu när jag är lite friskare kan jag konstatera att isolationen är total och lite sällskap hade varit på plats. Kanske Maud Olofsson hade kunnat baka scones och bjudit på kamomillte.
När jag är återställd ska jag sätta på mig Hawaii-skjorta och promenera gata upp och ner. Ställa mig på ett torg och basunera ut:
-HALLELUJA, JAG ÄR FRISK IGEN!

Denna förkylning och denna Tv-tablå.

Men gobbar och kärringar, hundar och katter, flickor och pöjkar, jäntor och gössar, alkoholister och tjackare, svinhoden och knödelknådare…va slut jag är. Denna förkylningen är inte lattjo längre. Feberstadiet har lämnat mig och en ny fas av konstant torrhosta, lock för örat,dåsighet och snorig näsa har gjort sig gällande. Kanske man blir helt frisk till pensionsålder.
Hemma sen tisdags eftermiddag. Kan inte beskriva hur sugen jag är på att gå ut och ta ett glas och titta på förbipasserande människor.

Har tittat på såna mängder film och tv så mina ögon har blivit rektangulärer. Jag är skrämmande underrättad när det gäller tv-tablåns alla program.
Någon gång efter tolv och på tidig eftermiddag så visas det väldigt mycket norsk tv. Problemet är det norska språket. Det går ju fan inte att ta på allvar. Det är ju bara ackurat för hela slanten. Och sen att programmen är så glada med så glada norrmän som är glada hela tiden känns enormt påfrestande. Såg ett program där en nörsk programledare fick fiska på en fiskebåt. När han fick sin första fisk så skrek han i en sån vansinnig glädje så man trodde han var ute på otillåten permission från psyket. Han kastade sig på ner på mage på durken och tjoade. Sen började han nästan gråta…
Sen har jag tittat lite på det där programmet ”En kväll i New York”. Reprisen ska jag tillägga. För det verkar gå i repris hela tiden. Såg förhandsvisningen och tänkte att det är programmet skall jag aldrig se. Massa känslor hela tiden. Väldigt många meningar börjar med ”Jag känner…”. Ofta börjar de gråta när de ska berätta vad de känner. Alltså inflationen i att känna och gråta i Tv borde ha peakat för längesen. Samtidigt tramsas och flamsas det på. Då och då visas något kort klipp av det som de egentligen är där för att göra: sjunga på en scen, eftersom de är musikartister. Men det fokuset trängs ut av ett evigt kännande, gråtande, tramsande och flamsande.
Morsan hade tydligen planerat att se det där programmet. Hon gillar Sarah Dawn Finer. När hon hade sett tjugo minuter ringde hon till mig. Upprörd.
-Jag hade tänkt att se det där programmet ”En kväll i New York”. Jag gillar Sarah Dawn Finer och hade hoppats på att få höra henne sjunga. Men de bara tramsade och stökade och pladdrade massa smörja hela tiden, så jag stängde av skiten!
-Ja, men det såg du väl på förhandsvisningen att det verkade helt hysteriskt det där programmet?
-Jaaa! Och nu stängde jag av smörjan! Att människor orka titta på sån skit!
Där har ni ett utlåtande Svt. Från en vanlig medborgare i detta avlånga land vid namn Sverige.

Såg även en dokumentär om en journalist vid namn Hunter S. Thompson. Kände inte till honom innan. Han var upphovsman till den så kallade gonzojournalistiken. Det är tydligen han som skrivit boken ”Fear and Loathing in Las Vegas”. Han var helt briljant och helt vansinnig och fullständigt lunatic. Han levde något slags mytomspunnet rock n roll liv med droger, sprit, donnor och skjutvapen. Detta i sig var väl inget bra. Speciellt som han var gift och familjefar. Han hade 22 skjutvapen laddade i sitt hem och skjöt sig själv vid 68-års ålder.
En trevlig kontrast till nörska program där programledare flabbar ihjäl sig och svenska underhållningsprogram där musiker gråter ihjäl sig…
Synd att många av de där färgrika personligheterna har gått hädan. Jag är ganska säker på att de hade haft ett och annat att säga om vår samtid: ”Den kränkta och rökfria sociala medier-generationen”.

I övrigt sköter sig Aki Kaurismäki fantastiskt. Har snart sett hela hans filmrepertoar. Han visar upp ett totalt annorlunda samhälle som utspelade sig för 20-30 år sen. Alltså inte allt för längesen, men som är totalt annorlunda. Läste någonstans att all dialog i hans film är ”grammatiskt korrekt”. Detta är mycket ovanligt. Fantastiskt. Kan vara det som gör dialogen så speciell.

Själv önskar jag att jag blir frisk snart, så jag inte slutar som en träig Tv-tablå-recensent.