Jag vet inte.

Jag vet inte. Det är hårda tider för sköjaren som egentligen älskar världen. Sömnen den jäveln, verkar inte allt för förtjust i mig för tillfället. Sov en timme förgående natt och fem timmar i natt. ”Johan var inte en av dem som sov bort sitt liv” kan man säga på min jordfästning.
Rastlösheten är 100 och koncentrationsförmågan 0. En taskig kombo.
Jag fick smaka på tvåsamheten med rött hjärta. Smaka, men sväljandet uteblev. Jag hatar verkligen den här lägenheten nu. Det där jävla loftet. Den här köksplatsen som brukar vara mitt högsäte för långa kaffestunder. Jag kan räkna stunderna då jag har kännt glädje i detta pisshål. Den här lyan skriker ut sin tomhet i mitt ansikte. Och världen är en ful plats som styrs av en misslyckad fet lindansare som inte klarar av att hålla balansen.
Jag försöker hitta saker att göra som får mig att tänka mindre eller på annat. Att tänka så mycket som jag gör måste vara farligt. Man kan få uppsvällt bakhuvud och fräknar på insidan av kinden.
Jag har en kompis som aldrig vill tänka på jobbiga saker. Han är en expert på att bara se framåt och aldrig se bakåt. Som en inpräntad överlevnadsstrategi. Om man nämner något jobbigt, vilket jag brukar göra ibland, som han har lagt bakom sig ropar han rakt ut på rekyl: NEEEJ, JAG VILL INTE TÄNKA PÅ DET!” Han får panik. Och en glasartad blick. Det ter sig såklart lustigare än det är.
Man kan också gå ut och gå om det blir för jobbigt med tänkandet. Ett tips som jag läste på Martins blogg var att när man satte ner vänsterfoten så uttalar man ordet ”inte”. När man sätter ner höger foten uttalar man ordet ”tänka”. När man sen har promenerat 10 000 sådana steg slutar man som sinnessjuk. Helt utom räddning från att tänka.
Jag försöker alltså hitta på saker som inte får mig att tänka så mycket, eftersom tankarna just nu upptas till 99 procent av saknad av henne och ensamhet kontra utebliven tvåsamhet.
Att promenera fungerar okej (har dock inte provat ”inte tänka-metoden”). Duscha är konstigt nog en syssla som skingrar tankarna. Jag är nu den renaste människan, till utsida, i denna del av staden. Titta på Tv – Nej. Läsa – max 10 minuter. Att gå på krog och bli full – Nej, fungerar inte alls (om man inte vill bli utslängd för förargelseväckande beteende och sen sitta och snyfta på ett torg (dricker numera istället min beskärda del av folköl hemma istället). Alltså alla de där alldagliga sakerna som brukar fylla ut all min tid fungerar inte alls.
Andra saker jag skulle kunna testa är: Pussla, stränga om gitarren, putsa fönster, bli porrmissbrukare, simma i Mölndalsån.
”A jerk off in the dark” har jag inte vågat mig på. Vågar inte tänka på hålet som uppstår i magen efter att ha sett hennes underbara kropp framför mig.
Jag skriver en del. Både här och i dagboksanteckningsform. Det funkar för stunden. Ibland försöker jag mig på diktformen också, men det faller platt.
Johan är en 42 årig man. Numera med platt mage. Snart fyllandes 43 år, smått besviken på vad livet har för förtret vilandes i sitt lilla fula sköte.
Annars kan man svara som Henrik Bergren gjorde i en Intervju när han fick frågan: ”Men vad gör du om dagarna då?” ”Ah, det är bara gay!”

Nu tänkte jag för mycket igen…och blev så där konstigt yr och tom igen…jag tror jag måste duscha lite…

Att falla…

IMG_0474.JPG
Det var lite som att kliva in i ett gigantiskt rövhål efter att jag följde denna kvinna till bussen och stod kvar och tittade efter henne och bussen som försvann.
Deniz, donnan som åkte tillbaka till Turkiet på obestämd tid.

Jag tog en promenad för att tänka bättre. Men jag tänkte inte bättre alls. Sen tänkte jag att jag kunde gå och dricka en kaffe för att slippa gå hem till en plötsligt tom lägenhet, men jag hade glömt pengarna hemma.
Och äntligen när sova och äta och skita-trubblen var försvunna så var hon också försvunnen.

Här i lyan finns avtryck och spår lämnade överallt som tyder på tvåsamhet, som plötsligt har förvandlats till ensamhet.
Kaffekoppar, ett kvarglömt hårspänne, små gömda hälsningar och meddelanden i en anteckningsbok, imtima fläckar på lakan och hennes doft…nerpressad i en av mina huvudkuddar.
Sen i Fredags har vi hunnit tagit flera promenader, gått på Café och restaurang och ätit och druckit öl. Tittat på Vem vet mest, hunnit med en diskussion av vildare slag och legat i sängen i timtal och pratat, slumrat och knullat.

Och jag är säker på att det inte är enbart sällskapet och tvåsamheten som jag saknar. Det är minst lika mycket henne. För nu när hon har åkt är klumpen i magen tillbaka.
Tror helt enkelt att jag har fallit för den där vackra kvinnan vid namn Deniz.

Da da da på lilla resturangen i samhällsjävlet.

Sitter på lilla resturangen och tar en kaffe. Fick den till personalpris i ett glas för tolv kronor. Hade det varit en kaffekopp hade det blivit tjugoen kronor lät  han meddela. Saken var biff. Bakom mig har jag en enormt dampig unge som slår alla rekord. Hon hoppar på stället och vrålar da da da da. Om och om igen. Föräldrarna skrattar och fyller i. Det maler sig in i min hjärna. Trummhinnernas vax kryper långt in för att slippa delta. Det  totalsaboterar min lugna stund.
Framför mig har jag en alkis, vilket i och för sig inte är så ovanligt om man sitter på lilla resturangen. Han var tillfälligt arg för några minuter sen. Inte på en annan alkis som annars brukar vara fallet, utan vädret.
”De sa att det skulle bli varmt idag, de jävlarna. Vad får man? Ett förbannat regnhelvete! De där jävlarna bara ljuger och lurar oss hederliga människor. Nån borde åka upp dit och slakta hela jävla förbannade bunthelvetet.”
Är väl inte själv helt dålig på att reta upp mig på samhällets dumheter mellan varven, men i det här fallet känns det inte riktigt som att det skulle vara en kupp utförd av samhället mot oss vanliga dödliga för att regnet öser ner och solen lyser med sin frånvaro… Sen undrar man ju såklart vilka det är som ska slaktas och var denna horibla plats ”dit” ligger. Nu en bärs. Da da da.

Tömde mitt möblemang igår från vårt forna hem hos min forna tjej. Ingen rolig historia precis, men nu är det gjort. En del av grunkorna är magasinerade och resten intryckta i två olika förråd hos två olika vänner. Själv befinner jag mig i Torpa på syrrans soffa i vardagsrummet om någon nu skulle vilja mig något.
Jag tillhör numera kategorin ensamstående människor. Jag är fri att göra vad jag vill inom rimliga gränser inom staden allemansrätt utan att någon lägger sig och jag njuter av det… knappt ingenting.
Det där med tvåsamhet ligger mig varmt både om pung och hjärta även fast det verkar gå åt fanders varenda gång.