Sjuk. Igen.

Sjuk. Igen. Efter att nästan blivit frisk. Snor, feber, värk kinderna. Jobbade en och en halvtimme sen fick vi ringa en annan assistent. Jag fick gå hem. Det är dom här gångerna man saknar att ha en tjej. Inte för att tjejen ska göra te eller mackor eller hälla upp nyponsoppa. Men att kunna ringa till den som alltid bryr sig om en och säga: Hallå baby, jag är sjuk. Jag kommer hem igen. Jag hör hennes varma röst och att hennes medlidande är äkta och jag fylls med värme tillbaka och det finns en mening med att känna sig ynklig. Febern landar i hennes famn och hon insisterar på att hälla upp nyponsoppa lik förbannat.

”Jag älskar dig baby!”
”Jag älskar dig med!”