Måndagspromenad.

(null)Stängt, stängt, stängt.

Tog mig ut till obygden Majorna igår. Målet var pizzerian på bilden ovan. Grymt goda pizzor där. Ibland åkte vi dit och käkade lunch med familjen. När jag bodde på Gråberget var det bara att ta trapporna ner för berget så var man där.
Som synes på bilden var det stängt. Fruktansvärt nerköp asså. Fick promenera mig bort till en annan pizzeria och själva målet med denna utflykt förlorade sitt syfte.

Efteråt tog jag en promenad och gick mig till Majornas krog. Där var det fasligt trött måndagsstämning. Stammisarna hasade in på led och satt och blängde med ölen framför sig.
Sen tog jag en promenad till i mörker och dimma.

Tänkte ta en öl på Hakelverket, men det var stängt på Måndagar, så jag gick till Västerhus. Där var det om än möjligt ännu mer trött måndagsstämning. Gubbsen satt och följde ett spårvägsarbete som utspelade sig utanför fönstret.
-Nu kör han iväg där med grävskopan.
-Nej, det gör han inte.
-Det är ingen grävskopa.
-Jo, det är det visst.
Mitt bord lutade så jag trodde min öl skulle halka ner på golvet, så jag drack upp den. Sen gick jag.

Tog en liten sväng på Ebbes Hörna och Mynt & Musik.

Efteråt tänkte jag att jag kunde gå till Black Bird för en bärs till…men det var stängt på Måndagar.
Alla de ställen som jag planerade att gå till var stängda med andra ord.

Sist och sannerligen inte minst utan flest så träffade jag Emma på Hops.
Sen gick allt av sig själv så att säga…

Oj oj oj då? Shuba!

Det hela började med en promenad…

Sen hamnade jag på Sibyllan. Hungrig. 7:ans gatukök. Drog i mig en burgare med lök, sallad och dressing på underbrödet. På hamburgaren la jag den gamle ketchupen och tomaten. Sen la hon på brödlocket. Och jag åt som ett vilddjur…osv

När jag hade ätit upp det där junket kom jag att tänka på när jag var på Sjuans gatukök med min kompis Peter. Kvällen avslutades på detta place. Peter är bror med Ebbot, så han var med också. Ebbot beställde en 2x 150gr hamburgare. Sen höll han en fin lektion om Sjuans milkshakes. Tydligen är Sjuans det första stället i Göteborg som sålde milkshakes.
Ebbot berättade att han brukade åka in och köpa sig milkshakes med sina kompisar. I sin ungdom. Då fanns det bara jordgubb, banan och chokladsmak att välja på. Det hela var tydligen ganska magiskt och Ebbots ögon lös och var klotstora när han berättade detta minne.
På vägen ut när jag hade slafsat i mig anrättningen köpte jag alltså en milkshake. Med jordgubbssmak.
”Ööööhh, fyfan vad gott det var!
Har faktiskt inte druckit en milkshake sen jag var barn. Det är alltså min första milkshake i vuxen ålder. Och så lite vuxen är jag ju inte…
Nåväl, där promenerade jag runt med min mumsiga jordgubbssmilkshake och en cigg i andra handen genom Haga och såg troligtvis lyckligare ut än ett barn. Sen tog både cigg och milkshake slut och jag blev lite sådär vanligt trött som jag kan bli och längtade hem.
Jag tog en cigg och hängde lite tufft mot en husvägg vid järnttorget som en nyfödd milkshake-tonåring. Då kom Peter promenerande! Märklig slump (Det är därför man måste tycka om slumpen och älska världen).
-Hallå Peter. Hur är läget? hojtade jag.
-Jo det är fint, svarade Peter. Ska du med och ta en öl?
Jag är ju inte den som är den, men jag råkade faktiskt bara hamna på krogen i ren självklarhet igår. Så jag kände mig lite gammal när Peter frågade. Sen tänkte jag att jag kan ju alltid dricka en Cola medan Peter dricker en öl. Lite som att tänka att jag kan ju alltid ha polkagrissås på köttbiten istället efter som bearnaisesåsen är slut.
När vi hade kommit till krogen, och innan jag hann blinka stod det två jättestora öl på bordet.
Nu har vi hunnit hälla i oss fyra bärs och varsin hutt.
Och nu en stund senare har Peter dragit vidare. Jag är ensammare än din mamma…
Ska nog, om jag lovar rätt, åka hem snart och kolla på Skavlan istället. Skavlan och Jimmie Åkesson. Två idioter i en smäll. Dumskallarnas sammansvärjning.
Skjut mig i pungen.

Hej baberibba! Öl till midda!

En inte så lyckad intervju

Jag sitter på ett fik i Majorna. Vad gör han i Västra Göteborg. I denna övermysiga, hippa stadsdel kan man undra. Befolkad av de mest patriotiska Göteborgare och icke-Göteborgare som vurmar för sin stadsdel. Som anser att man bor i rätt stadsdel och inte kan bo någon annanstans. Myspys, majornas fria barnuppfostran, sunkkrogar, pundare, alkoholister och massa knark.
Jag har faktiskt bott här i ett år… Kanske ska byta min lägenhet i mitt tråkområde och flytta hit och bli heltidsstammis på Västerhus.

Anledning till att jag sitter här är för att jag har varit på intervju. På ett assistentföretag som anställer personliga assistenter. Intervjun hade kunnat gå bra, men den gick bedrövligt.
Efter att ha hälsats välkommen placerades jag ensam i ett rum med papper och penna framför mig. På pappret stod det massa frågor. Den ena jönsigare än den andra. Jag fyllde i efter förmåga. En del frågor lät jag bli att svara på. En fråga som jag inte förstod löd ”hur ser du på att arbeta personligt som personlig assistent?” What thö föck menas? Sen fanns även den mest dumma standardformulär-tråkfrågan med på pappret: ”Vad gör du om tre år?”
Kanske hyr ut kibbutzer i Haparanda eller så går jag på streetan och säljer min pung för en kaffe och ett wienerbröd. Hur fan ska jag veta detta???
Jag är öppen för alla förslag och jag älskar världen!!!

Att gå på intervjuer direkt hos brukare eller hos assistentföretag brukar påminna mer om ett samtal i personlig regi. Alltså ganska avslappnat, utan känslan av att man ska framhäva sig själv och sälja in sig.
Kvinnan som satt mitt emot mig var en riktig ”karriärista”. Av värsta sort… Troligtvis moderat. Kändes som om jag satt på något käckt och flashigt bemanningsföretag. Jag, en finnig och desperat, 22-årig student som förväntades vada kilometervis genom kodynga för vilket sköjarjöbb som helst…

Nu gick hon igenom formuläret med mig.
-Du har skrivit här…
Hon tittade skeptiskt på mig när jag pratade med henne. Under hela intervjun som varade i hela tio minuter. Hon växlade mellan ha ögonkontakt med mig och titta ner på mitt skägg. Jag kände att det här går inget bra. Jag kunde läsa det i hennes föraktfulla blick…
Jag spolade ner min trevliga och min annars mycket omtyckta sida och körde istället på attack. Drog fram yxan och sket genom glorian. Respektera aldrig någon som inte respekterar dig kompis…

-Du har inte skrivit vad du gör om tre år.
-Det är för att jag inte vet vad jag gör om tre år.
-Anledningen att jag frågar det, är om du ser långsiktigt på en anställning.
-Jaaa, jag har ju stannat på mitt jobb i 8,5 år, så…
Stämningen började bli allt sämre…
-Hur motiverar du löneanspråket som du angivit här?
-Jaaa, 10 års erfarenhet som personlig assistent tillexempel. Jag har alltså på dessa år hunnit jobba mig till min lön… Löneanspråket jag har angivit, är lönen som jag har nu, på min nuvarande anställning.

Hon avslutade intervjun med att fråga om jag hade några refererenser. Jag sa att jag hade en. Hon ville ha två. Jag sa att jag bara hade en. Sen sa hon till mig att jag måste ju ha en arbetsgivare på mitt jobb som jag kan fråga. Jag sa att jag inte ville skryta för min arbetsgivare att jag går runt och söker massa andra jobb. Borde väl vara fullt förståeligt. Brukar vara fullt förståeligt. Hon tittade oförstående på mig som jag hade hemmoröjder i hodet. Hon gav mig en lapp med sitt telefonnummer, bad mig att ta en funderare på referensfrågan.
Där var intervjun var slut.

Spy i en galosch. Nu ska jag gå och käka lunch någonstans…

En intim kväll av rang!

Den här affischen såg jag i veckan när jag käkade lunch på Västerhus.
Känns som en ganska vågad bokning. Ärligt talat, är det nån som vill ha ett intimt möte med Nordman? Och speciellt nu tjugo år efter hans storhetstid? Är inte han lite dammig och bortglömd, så att säga? Ja frågorna hopar sig…
Hans musik kan ju dessutom vara bland det sämsta som hamnat på svenska skivdiskar någonsin.
Nu kommer han iallafall till Västerhus om någon känner sig sugen på att gå… Fantastisk bokning på fantastiskt ställe.
Ser framför mig hur stammisarna får komma in till det reducerade priset av en bärs eftersom de vägrar att betala fullt biljettpriser. Vrålandes efter den fantastiska låten ”vandraren.” Eller så förblir alla biljetter osålda och vandraren får låta bli att vandra och sätta sig ner istället. Under tystnad.
Priset för en helkväll med Bordman alias Ostman alias Nordman är nämligen också smått fantastiskt!20140905-160343-57823660.jpg
”Det gör ont, men gå ändå, du är här och kom hit som en vandrare.”

I morgontrafiken.

Det klev på en mustaschprydd tjomme på bussen när jag åkte till jobbet idag. Han gick rakt fram till mig och sa:
”Dig känner jag ju!”
”Det gör du nog inte”, svarade jag med betoning på inte.
Han satte sig ner bredvid mig ändå. Tydligen var han vän med en bekant till mig. Han sa att han hade träffat mig på Västerhus. Jag måste ha varit trevlig.
Han satte igång och prata och snacka och prata. Han berättade vad han jobbade med och vad han hade jobbat med tidigare i sitt liv. Han pratade om kylan och förklarade för mig varför det känns så kallt i Göteborg. När han fick reda på att jag var personlig assistent i Angered berättade han om Hammarkullen och att han hade bott där. Han pratade om Lärjedalens trädgårdar och om kulturlivet i Angered centrum. Han tittade inte på mig en enda gång när han pratade med mig, men pratade gjorde han.
Tyckte det hela var ganska jobbigt. Nästan nyvaken har man ju inte lust att träffa någon babblande tomte på bussen. Ibland kan man se fölk sitta och prata all möjlig smörja på spårvagnen klockan sex på morgonen när de troligtvis är på väg till den gemensamma arbetsplatsen.
Jag gick en photoshopkurs för typ hundra år sen. Under en period råkade jag ut för en kvinna varje morgon. Hon gick i min klass och bytte spårvagn på samma hållplats som mig. Hon var den drygaste och tristaste människan i klassen. Såklart. Präktig och besserwissrig. Allt som kom ur hennes mun var ofantligt tråkig och ointressant smörja. Det var ett litet självmord varje morgon. Om jag gömde mig på vagnen lyckades hon ändå hitta mig. Hon pustade ut sin giftiga gula gas i mitt ansikte och jag kände mig alltid utmattad.
På något vis fick jag till slut henne att avlägsna sig för att suga sig fast vid något annant stackars offer. Antar att den enda räddningen var övertydlig otrevlighet för att få henne att fatta.
Kommer fortfarande ihåg hennes knallgula jacka och röda skor och hennes tröttande léende när hon fick syn på mig.

Sylt.

20131125-114444.jpg

    Det blev inga fingrar i syltburken idag. Ingen sylt på mackan heller.


Köpte den här burken för två månader sen kanske. Har aldrig sett att sylt kan mögla innan. Trodde den enorma mängden socker i sylten förhindrade mögelns entre. Tänker att det kanske har att göra med att den är ekologisk och inte innehåller hundra skopor socker. Tänker att det hade suttit gött med en en blåbärssyltmacka. Tänker att jag känner mig lurad.
På burken står det tydligen att öppnad burk håller i två veckor. I can see that now böy! Och att man ska vara noga med att stoppa ner rena bestick i syltburka. Lite märkligt att skriva ut.
”Den här skeden är det inte så mycket intorkad köttfärssås på, den använder jag i syltburken!”
Det fattar man väl? Alltså, jag menar att jag fattar det och då borde ”man” fatta det.

Löningsdag. Jag sitter och riktar in mig på en slafsig lunch på någon sylta någonstans. Jag ser en stek framför mig. Begravd i en jättehög med stekt potatis. Allt dränks i sås. På Västerhus kanske? Eller den där pizzerian på Södra vägen som jag glömt namnet på…
Solen lyser därute. Stadsrävarna knullar i buskarna och alkisarna rumlar runt med Fru Rosita i handen.
Nej, det är dags för en dusch mein damen unt herrer. Det är dags att kliva rakt ut i verkligheten.

Från 67 till 75 kilo.

Jag har käkat lunch på västerhus igen. Flottigt och gött.
Jag vägde mig igår för första gången på två år. Jag har gått upp åtta kilo sen dess. Magen mäter 96 centimeter i omkrets. Annars är jag lika smal och fit överallt som jag alltid varit. Nu så här efter lunch mäter magen nog några centimeter extra. Jag kan vara i farozonen för hjärt, sjärt och kärlsjukdomar. Jag skyller på att ämnesomsättningen har förändrats.
Ibland när jag och tjejen är ute och promenerar, oftast efter vi stoppat i oss något gött, och vi råkar gå förbi ett skyltfönster pekar jag på min mage. Den brukar se enorm ut. Hon brukar skratta. Jag med, men i hemlighet mår jag egentligen lite kasst över det ibland.

Uppdaterade programvaran i min telefon idag. Kan vara det sämsta jag har gjort. Gjorde backup på program och smslistor. Tyvärr raderade telefonen backup-programet, så nu sitter man där.

Längtade genast till tiden när man åkte skidor till skolan (vilket jag aldrig gjorde). När telefonerna hade sladd och nummerskiva. När man ännu inte hade kommit på att öl är bedrövligt gott. När magen fortfarande var platt. När man ringde på hemma hos sin kompis istället för att smsa innan man gick ut och pallade äpplen eller försökte bränna ner skolan.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Lunchsnack igen

Brukar ju som sagt vad äta lunch på Västerhus ganska ofta. Tänkte där med ta tillfället i akt att visa några bilder på intagna måltider. Hur många points ger viktväktarna de här måltiderna? Det viktiga är upplägget på tallriken. Att man bygger på höjden och sen låter såsen jobba sig ner för branten.

Kyckling med potatisgratäng och …såååås!

Jag har nog aldrig riktigt lyckats att få i mig hela portionen. Om jag hade varit en stor jävla stabbig byggjobbare kanske det hade varit annorlunda.

Fläskfilé Oskar

Utöver det vackra upplägger på tallriken och att få i sig föda till bristningsgränsen är det en helt underbar seans att gå ut att käka en riktig jävla lunch. Lite av en hobby skulle man kunna säga. Kanske till och med en livsstil.