Back in business

Jag är tillbaka i vanliga gängor igen. Tillbaka i götet. Har varit på jakt efter något ställe att käka lunch på, men alla verkar ha semesterstängt. Sitter nu på dubliners uteservering vid järntorget och dricker kaffe efter en halvt oätbar lunch. Mozarella och gevretäckt fläskytterfile med stekt potatis. Låter som nåt va? Nåväl det var det inte. Fläskfilen var segare än mormors bindor, den stekta potatisen var kokt och osttäcket fanns bara med på menyskylten.
Jag förvånas fortfarande hur många ställen som inte kan laga till en ätbar måltid.
Det var ju inte det här jag skulle säga… Jag sitter inklämd mellan två bord av olidligt munbajsande. Mina öron blöder.
Bakom mig sitter ett gäng fotbollsfantaster. Högljudda. De håller på olika lag. Det främjar decibellen. Det står en snubbe utanför som hänger över räcket. Han trissar upp stämningen ytterligare.
Bordet framför mig är befolkat med, som jag förstod efter en stund, av stena line personal. Syrran jobbade på båtarna och hon brukade berätta hur skit och bakomryggensnacket var maximalt. De här människorna som sitter framför mig pratar mitt modersmål men jag förstår inte ett ord. De fyller med karikatyr i vad syrran har berättat och de verkar sjukt snorigt stöddiga, dryga och arroganta. Förstår inte hur syrran stod ut.
Annars har jag suttit och funderat över torg efter att ha varit både i warszawa och stockholm. Göteborg måste vara den stad som har mest outnyttjade torg i hela Europa. Det är bara massa tomma döda utrymmen. I alla andra städer jag har varit i har torgen blommat med uteserveringar och liv.

Tog en kaka till kaffet. Den var segare än kungens öronvax.

Published with Blogger-droid v1.7.2

Det eviga vagabondandet

(Detta inlägg skrevs torsdag eftermiddag.) Vi är nu tillbaka från Warszawa. Känner mig hyfsat aklimatiserad. Brukar ha ett smärre helvete med omställningen att först vara på en plats och några timmar en senare plats. Blir deppad och nostalgisk redan tio minuter efter man kommit hem.
Vi hade iallafall som sagt INTE tur med vädret. Det väder som visar upp sig här är ungefär samma väder som visade upp sig i Warsza. Vädret har med andra ord följt med oss hem. Jag har klivit runt här hemma i kalsonger, undertröja och tofflor sen vi kom hem. Gått ut på balkongen och rökt. Gått in igen.
Sista dagen i Warszawa skulle vi gå på historiska museumet som sträcker sig ända från 1600-talet och fram tills nu. Efter en hel del letande hittade vi det i ett inplastat hus som var under renovering. Vi frågade byggjobbarna om det var öppet. De sa att det bara var att gå in. Det gjorde vi. Väl där inne stötte vi på någon slags museumvakt i ett bås. ”Is it open?” frågade vi. ”Yes” svarade han på halvkrackilerad engelska. Bra, tänkte vi. När vi tog ett steg framåt sa han ”But the museum is closed”. Jaha? Vi stod och blängde en stund, sen vände vi och gick ut igen. Han kanske bara menade att dörrarna in till museumet var öppna men museumet var stängt. Så här är det väldigt ofta. Den polska logiken måste man nog var infödd pollack för att fatta.
Vi hade tidigare fått syn på ett par second hand butiker som varit stängda när vi passerat. Vi bestämde oss för att besöka dom nu istället. De har ett fantastiskt skojigt system som betyder att man köper kläder i kilopris. Du lägger kläderna på vågen och så betalar du vad det väger.
Vi gick och gick. Avverkade de två första butikerna. När vi kom till den sista var klockan tjugo i sju. De stängde klockan sju. Redan när vi kom in stod tanten i kassan och vrålade något argsint ut över hela affären. Johan lät sig inte stressas. Han bläddrade bara vidare bland t-shirtarna. Varannan minut vrålade hon ut sitt arga meddelande. Min tjej kom fram till mig. Hon trodde att dom stängde nu. Jag tittade på klockan. Den var tio i sju. ”I helvete” svarade jag min tjej. ”Det är tio minuter kvar”. Jag fortsatte att lugnt bläddra bland kläderna. Vi var nu helt ensamma i affären. Min tjej stod bredvid mig hela tiden. Sen sa hon ”Jag tror nog verkligen att de vill att vi ska nu.” När jag tittade över axeln stod tanterna som jobbade i butiken uppradade vid entre dörren med armarna i kors. De pratade högt och ilsket om oss och stod och blängde ut oss. ”De pratar skit om oss”, sa min tjej. Det hela var svårt att förstå. Jag blev förbannad och började bläddra i tröjorna häftigt samtidigt som jag rabblade på svenska. Högt: ”De jävla haggorna dra ända in i rövhålet. Förbannade jävla sugluvor. Vad fan är deras jävla problem. Förbannade feta jävla skithaggor”. Jag tittade på dem medan jag fortsatte prata på. Sen vände jag mig mot min tjej och sa: ”Nu går vi ut från det här jävla piss-stället”. Jag slet upp dörren och sa högt när vi passerade dem: ”Good bajos forevos!!!.
Jag var arg när jag kom ut på gatan. Efter att spenderat tio dagar i denna attidydmässiga dryghet brast det tillslut för mig. Jävla svinhaggor. Den som tror på uttrycket ”Kunden har alltid rätt” välkomnar jag till Polen. Du kommer få det jobbigt grabben.

På söndag åker vi till Stockholm. Den vackra staden med dyr öl och slipsgubbar som går och slickar på glasstrutar i ännu dyrare gallerior. Johan har blivit en riktig jävla vagabondare. När vi kommer hem därifrån stannar jag hemma några dagar och åker ner till min polarkompis Esset och hans tjej i Malmö. Det känns fantastiskt att slippa Göteborg med dess aldrig vilande vind, dess skrikande fiskmåsar och gnisslande spårvagnar. Så fantastiskt att man sedan kan stanna kvar här en längre tid och bara älska dessa utnötta gator som man promenerat fler gånger än kungen har älskarinnor.

Published with Blogger-droid v1.7.2

Parana eller Petes place. Bolmarens paradis i Warszawa.

Det har regnat sen vi kom till warszawa. I tre dagar. Juli är regnperioden såg jag i resehandboken. Det kanske man skulle tagit på allvar.
Annars har vi haft det fint, jag och min donna. Förutom igår. Då började vi gräla. Det har suttit i idag. Hon är inte lätt. Jag kanske är svårare. Vad har vi bråkat om? Jaaa… huruvida det är okej om man behöver vara själv eller ifrån varandra en stund och om det i så fall är okej att säga det till varann… har vi kommit fram till något? Njaee… Nu har vi iallafall skilts åt för en stund.
Det var så här: I förrigår var vi och fikade. Vi satt under markiser. Regnet flödade. Från en vidöppen fitta som kan kallas en polsk himmel. Innan vi skulle gå gick min tjej på dass. Ja, ni har gissat rätt. Hon var kissenödig. Jag går in i ölstugan och väntar. Vad som möter mig är bolmarens himmelrike. På varje bord står askfat. Vid varje bord sitter en bolmande ensam trött man eller kvinna. Eller snarare den blicken, den drömmande blick som en rökare har när lugnet infinner sig. Min tjej är klar på wc-rian. Vi går därifrån.
Dagen efter. Det vill säga igår kom det upp. Jag ville gå dit själv. Varför? Jaaa… för det första är min tjej inte rökare. Om jag ska kliva in genom bolmarens sankte-pär dörrar vill jag åt njutningen till max, inte behöva visa hänsyn till att det kanske blir svårt att andas för min tjej, att hon blir röd som en grillad tomat i ögonen. Den andra biten är njutningen. Att sitta ensam. Glo ut i intet med blicken som enbart den passionerade bolmaren får. Lugnet… Det var det lugnet som försvann för OSS bolmare nyårsafton 2004 i vårt kära missfosterland Sverige ”svedala” Svensksson (Det ska tilläggas här någonstans att Polen numera har blivit helt rökfritt. De har dock en undantagsregel. Om stället är mindre än ett visst antal kvadratmeter är rökning tillåten. Det är upp till ägaren att bestämma. Konsigt nog har de flesta verkat välja att införa rökförbud. Har bara sett detta och ett annat ställe där man får röka. Tillägg nummer två är att det egentligen känns otänkbart att polen skulle bli rökfritt. Den näst mest rökande nationen i hela i europa. Jag var dessutom i polen enormt mycket på nittiotalet så jag vet vad jag schnäckar om. Lösningen är dock superb. Några få ställen som kan räknas på handen där du kan röka, resten är rökfritt. Jag tror på tanken i nation där alla blir så nöjda som möjligt.)
Just nu. Exakt nu. Inte i något annat jävla nu sitter jag här. På de bolmandes paradiso. Jag tittar ut över lokalen. Nästan uteslutande en snubbe eller snubba vid varje bord. Väggarna mintgröna. Taket inrökt, aprikosfärgat. En väldigt gammel tant i kassan med enormt pipig röst. Tanten är kanske åttio, liten, kutryggig och släpar tomma och fulla ölfat längs golven. Mörka träbänkar med mörka träbord. Vita fusksidendukar med bruna och guldfärgade blommor. Stora mörkgröna växter i fönstren. Helt opassande och i ren självklarhet är tvn på bakom min rygg. MTV och hopplösa hitlåtar med nakna brudar som egentligen fryser och biffiga killar i solglasögon och för stora kläder. Som egentligen tycker om en att höra en saga när de dricker jordgubbssaft. Heja väst. Plocka mer skitgrunkor från vår uttorkande kultur. Stället heter parana. Det inre rummet heter johnnys place. Det ligger på samma gata där HM, vero moda och Mark & spencer ligger. Det är just på det stället jag sitter med den där drömmande blicken som bara en …. kan få.

Warszawa – Skjut alla turister eller brygg din egen jävla kaffe.


Jag och tjejen har anlänt i Warszawa efter en mentalt halvsvettig flygresa för Johan. 11 grader och regn lät flygkapten meddela. Det stämde ganska bra. Vi promenerade runt i warszawa stadsdel ”gamla stan”. Vackert men sjukt turistigt. Vi skulle äta vår första middag tillsammans. Vi hittade ett trevligt place beställde in maten och väntade i en halvtimme. När maten kom in fick min tjej fel maträtt. En stor potatispizza med ett lager av gulashköttgryta uthällt ovanpå. Hon är vegitarian. Så jag fick äta själv. Helt supernajs! I övrigt var människor sjukt otrevliga på cafè och resturanger så fort man skulle beställa nåt i denna stadsdel. Skjut alla turister stod det i deras pannor. Varför inte säger jag…
Sen gick vi i in en kyrka och såg en katolsk mässa. Körsången var helt fantastiskt vacker. Folk gick ner på knä. Stoppade fingrarna i vigvatten. Kön ringlade sig lång till biktbåset.

På hemvägen gick vi åt fel håll vilket resulterade i att vi fick oss en låååång och trevlig promenad på halsen. Jag köpte en tändare i en dygnet runt öppen spritbutik där alkisarna hängde i klasar. Jag sträcker nu ut benen på hotellrummet. De värker…

Imorn blir det fete-frukostbuffé och sen ett jädrans promenerande. Underbart.
Jag återkommer med fler dumheter.

Words about gulash, festival, warsza.

Har precis käkat en ungersk gulashgryta på Golden lee som ligger vid Chapmans torg. Kanske inte ser ut att vara så mycket för ögats fröjd, men kryddningen samlade sig i gommen och själen på det mest fantastiska vis. Detta kan vara min nya lunchresturang.

Var på where the action is igår. En hälsning går ut till alla prettofjantar som har bestämt sig för att coldplay är ett trist band eller för att det inte är coolt nog att gilla ett stort arenarockband eller för att det bara är rätt att säga så(bla med GP:s musikresensenter i åtanke). De var helt grymma och levererade precis den känslan som man hade hoppats på att känna. Värre var det med glasvegas (som för övrigt fick höga poäng i GP). Värre sömnpiller får man fan leta efter. Det verkar samtidigt inte handla om just den här spelningen då jag såg dem på way out west. Då var det exakt samma visa. Bright eyes var bra, men deras spelning på trädgårn för ett antal år sen slog allt. De övriga banden hade bedrövligt sound. Har nog aldrig varit på en festival med så mycket dåligt ljud.

På söndag åker jag och tjejen till warszawa. Ska bli helt oslagbart att lämna den här stan för att promenera andra gator och suga i sig miserabel östhistoria.
Jag har redan ränneskita gällande flygturen. Får bli två bärs, en whiskey och en dosa snus medan man blickar ut över himlens molntussar.

Published with Blogger-droid v1.7.2