Rapport från pajasgården.

Det har varit en händelserik vecka på balkongen vill jag lova. Speciellt efter midnatt då människor vanligtvis biter huvudet av skam och beter sig som apor. Frågan är vad som börjar hända i mitt område. Får man reducerad hyra om man är pajas? I så fall i sköjarens namn borde jag själv få pengar för att bo här…borde väl gå under klausul: Pajasreducering av hyra.

I Tisdag natt när jag satt på balkongen och knöt ihop små mystiska paket med skojigt innehåll dök den här pajasen upp. Han stod först och gungade och staplade på gångvägen länge och väl. En katt dök upp. Han plockade upp katten och la den på rygg i sin famn. Det hela såg väldigt märkligt ut. Efter några steg hoppade katten ner på marken och snubben fick plötsligt fart och försvann in genom en port i min huslänga. Efter några minuter kom han tillbaka igen. I händerna bar han två skålar. En med vatten i och en med någon vit klump i.
Sen, när fotot är taget, satte han sig bara där. Katten kom fram och sniffade på innehållet, vände på rumpen och hoppade upp i skogsbrynet till vänster. Han satt kvar, helt uppgiven, i säkert en kvart och fipplade med sin mobil. Till slut kom han på benen. Han skickade upp innehåll och även skålarna i skogen och vinglade hemåt och sov säkert ruset av sig i 24 timmar.
En tvättäkta pajas!

I förrgår kväll när jag åter satt på balkongen och trasslade upp gammal fiskelina som jag tänkte sälja på ebay för aderton tusen riksdaler brakade det till i skogsdungarna. Av ren självklarhet förväntade jag mig att ännu en redlös leopardmönstrad pajas skulle rulla ner för kullen.
Nej, vet ni vad! Det var något mycket vackrare. Eller Smuck! som di säger de där danskarna. Ett litet rådjurs-baaarn. Det sprang rakt ner på gården och ut på gräsmattan. Där satte det igång att tugga i sig blad från buskarna som den sektartade bostadsrättsföreningen mitt emot nyligen har planterat och med stor omsorg vattnat som om det råder överskott på vatten i hela världen.
-Ät lilla kompis, sa jag för mig själv. Jag bjuder!
Sen kom det så klart någon hostig och brötig typ promenerandes och hånade det vackra med uppblåst personalia. Rådjursbarnet sparang upp i skogen igen och gömde sig. Tryggad från pajasmeckat på gården.

Så igår, efter midnatt, när jag låg och tittade på en tre timmar lång dokumentär om ”Hembygdsföreningen Torskens Diskbalja” rullade det in en bil på gatan med ett ambulerande jättedisco.
”Ahhh, pajastajm” tänkte jag.
Stoj och skratt hördes där ute. Plötsligt började de rusa bilens motor på aderton tusen varv. Om och om igen. Jag gick fram och spanade i fönstret som en mycket gammal nervös man med noll tilltro för pajaskonster.
En tjej låg uppfläkt på motorhuven medan föraren maxade bilmotorn till smärtgränsen. Han började backa och bromsa. En annan tjej satt på gatan och filmade. De andra i bilen hoade och applåderade och jag stod och kom på mig själv med att stå och smyga bakom köksgardinen.
Sen hände något som verkade minst lika osannolikt. Någon började kasta ner ägg från en balkong. Fem personer började kravla ut från baksätet. En snubbe lade sig på gatan och drack upp resten av sin öl. Det här var far beyond sedvanligt pajaseri.
Efter ett tag när de hade begett sig upp i trappen blev bilen stående tom och öde mitt på vändplatsen. Fin parkering. De eventuella böterna betalar väl säkert din pappa.
Eftersom det är Way Out West i helgen så antar jag att de har hyrt en lägenhet här. Stackars ovetande lägenhetsinnehavare som tror sig ha hyrt ut sin lägenhet till ett gäng ordningsamma ungdomar.

En pandemi inom pajaseri har brytit ut. Det kan vara värmen som förvridit folks skallar…vem vet.
Pajaserierna avlöper varandra, men de kryddar en muttrande gubbes stunder på balkongen.

Motörhead på Way Out West.

20140809-134032-49232000.jpg
Var på Way Out West i torsdags. Var helt enkelt tvungen att kolla in Motörhead. Många år sedan jag såg dem nu. Lemmy har ju dessutom vart sjuk en längre tid. På något vis kändes det som det kunde vara sista gången man såg dem…eller inte.
Ut på scenen staplade en väldigt tunn och magrad, gammal man. Första halvtimmen kändes föga övertygande. Lemmys röst var lövtunn. Efter varannan låt försvann han bakom högtalarstackarna och kom tillbaka efter en stund. Det kördes gitarr och trummsolon. Antagligen för att han skulle kunna pusta ut ännu mera. I mitten av setet körde de en ny, blusigare låt. Lemmy sjöng med helt ren röst. Efter det var det som om han sjungit upp sig och hans röst var tillbaka med helt annan kraft och han började skämta loss med härligt snack mellan låtarna:
”You like rock’n’roll, dont you? We gonna do a track from the Another perfect day-record now, that came out even before you where born. This is called One track mind…”
Och förutom två nyare låtar körde de bara gammalt äkta material och avslutade med en långversion av bomber med tre brötslut.
Naturligtvis fick de sopiga recensioner i GP. Men om ni frågar mig så tycker jag det har varit dags att byta ut Daniel Claeson och hela det övriga stofilgänget till recensenter på GP för längesen. De har hört för mycket musik och sett för många filmer. Det finns nämligen ingenting i stort sett som skapas längre som imponerar i deras öron eller ögon eller rövhål. En skara bittra tråkmånsar.
Grymt hur som helst att se den gamle rockfarbrorn stå där på scen igen.

”We are Motörhead…and we play rock’n’roll.”