Grillhelg i Sverige

Ska åka iväg imorgon. På äventyr över helgen.
Har inte varit ifrån den här stan på flera år.
Det har hyrts ett hus på landet och jag och några gamla polarkompisar ska grilla.
“Grillhelg i Sverige” har sammankomsten döpts till. Självklart kommer det drickas en hel del öl också. Detta vet jag helt säkert…

Lite som det där nyhetsinslaget med reportern som söker upp folk på stan för att höra hur och om alkoholintaget ökar på sommaren. Reportern frågar en vresig fan som är på väg in på bolaget hur många öl han dricker på semestern. Snubben slår till med runt två flak i veckan, varpå reportern frågar:
-Du tycker inte det är ganska mycket?
Snubben suckar och svarar med försvar i rösten:
-Äh vafan. Man grillar ju!

Så det är alltså det vi ska ägna oss åt denna helg. Grilla.
Men fy fan vad skönt att komma iväg. Slippa den här stan ett litet tag. Klappa sniglar på ryggen. Prata med det vajande gräset. Bli nedsprungen av en vild kamel som kommer hojtande från skogsbrynet.
Och jag älskar ju att vara på landet…som alla vet. Så det är bara gay!

Mitt mellan en ny krog och en gammal krog

Först satt jag på en pizza restaurang. Nu sitter jag på en indisk restaurang.
Den ena är alldeles nyöppnad och fräsch. Den andra är gammal och sunkig. Djävulskt sunkig på ett både dammigt och smutsigt sätt.
Jag har varken ätit på den ena eller den andra restaurangen. Men då måste han ju ha druckit fasliga mängder cola tänker ni. Nej hör och häpna, det var öl. Och inte mer än två.
Mitt emellan dessa restauranger står mitt fordon. En elsparkcykel. Vid just det här bordet sitter jag. Vidare är min öl mer halvtom än än halvfull. Så slutar det oftast. Innan ölen är helt tom. Om man upprepar denna procedur tillräckligt många gånger blir man tom själv samtidigt som man allt oftare måste uppsöka toalett för att tömma det som har fyllt en. Ibland kan man också bli pajas. Men detta är alltså inte tanken. Säg har det någonsin varit det?
Torget där allt detta utspelar sig är fyrkantigt. Eller åtminstone rektangulärt.
När jag stod där och tvekade ett tag såg jag en sportig kvinna komma inspringande på torget. Utanför Konsums entré valde hon att stretcha ut. Vilket innebar att hon ställde sig som en bro och spände ut stjärten mot allt folk som kom ut från Konsum. Detta tyckte även denna farbror var för mycket och vände sig åt andra hållet. När jag hade gått in på detta sunkhak och satt mig med min då helfulla öl gick hon förbi med två systemkassar fyllda med tre flaskor vin i varje. Ying & Yang-joggande alkoholism.
Som den där svettiga joggaren jag såg en gång som slängde sig ner bredvid mig vid bardisken. Dödsflåsade medan han sänkte fyra stora stark på mindre än en timme. Sådär ja, nu har man gjort både och sa han. Nu kan man jogga hem till frugan igen. Han joggade ut från krogen på samma sätt som han hade joggat in…
Men det var då och det här är nu. Och just nu börjar jag känna mig klar på denna styltsylta. Kanske åker hem och låtsas att allt bara är roulit. Det är väl roulit?

50 jahre!

Idag fyller den här fan 50 jarhe.

På något sett var det tidsmässigt väldigt avlägset att fylla 50. Som om den dagen var så avlägsen att den aldrig skulle komma. Men nu sitter man här (som en halvfylld eller halvtom tändsticksask) Sett från andra hållet så känns det som igår när man härjade runt på krogar. Lirade i band. Stökade och brötade och sköjade som om aldrig sköjet skulle sina.
Roligt är att de som är i min ungefärliga ålder och som jag har pratat med de sista dagarna säger ungefär samma sak: Fatta att vi är i den här åldern nu…hur fan gick det här till. Herrijädrar vad åren gick fort. Det trodde man inte osv…
De som är i den åldern som vi refererar till, dvs i 30 års åldern (de som sitter och ruvar på de 20 åren som för oss nu är förbrukade), som jag känner brukar säga lite på en höft: Ålder betyder ingenting!
Det där kan jag tycka är ett lite respektlöst uttalande. Ålder betyde en jävla massa. Dessutom går det ju inte att säga det till någon som är 20 år äldre. Kom tillbaka och säg samma sak om 20 år så får vi se.
Dessutom är ju ålder en jävla massa. Att säga att ålder inte betyder någonting är ju som att pissa på att det skulle vara någon mening med att bli äldre. Att det som en människa formar fram genom tid hos sig själv. Insikten och den personliga investeringen skulle då vara poänglös…
Jag kan inte minnas att jag har sagt den flösklen till någon. Speciellt inte till någon som är 20 år äldre än mig. Skulle känna mig som den där idioten bakom ratten i en bil som skriker, visar fingret och tutar…
Har dock en yngre vän i 30 års-åldern kallar mig gamle gubbjävel och frågar hur det känns att vara riktigt gubbe. Känns mycket mer respektfullt. Vänta en sinsådär 20 år och se, brukar jag svara. Det går fortare än du tror.

Nåväl, anyhow och fucking shit. Här sitter man nu. Såklart med en öl framför sig. Skall strax bli bjuden på middag av syster och mor och i helgen vankas galejos!

Av någon anledning känner jag mig extra snygg idag. Det kan vara åldern (som betyder allt) eller de djupa insikterna jag samlat på mig som visar sig i det gråspräclihäga skägget och de icke rynkade ögonbrynen.
Det kan också vara att jag känner mig totalt avväpnad inför allt och ger fan i vilket.

En eftermiddagspromenad.

Jag gick ut för att ta en promenad igår. Men när jag kom ut så var det kallt och det blåste och man längtade hem direkt efter att man hade klivit ut genom porten.
Så jag tänkte att jag går till den där bänken. Det brukar va lä där och kanske solen kommer tillbaka. Jag kan alltid sitta där en stund och glo. Men när jag kom fram såg det ut som jag var någon annanstans fast jag visste att det var där och när jag kom fram till där bänken brukar stå så var den borttagen.. Den fanns alltså inte där. Jag tittade mig runt omkring för att försäkra mig att jag var på rätt plats eller att ingen låg i en buske och skrattade ut mig. Omgivningarna var rätt, men sist jag satt vid den här bänken som inte fanns längre så kunde jag se ner mot backen. Det vet jag för att det satt ett par där på en filt och delade en macka med getost på. De verkade besynnerligt störda över min närvaro. Men nu var backen täckt med träd och skog. Antar att det inte hade blommat ut då när jag satt där på bänken sist. Sist då bänken stod kvar. Det hela var lite kafka-likt eftersom både terrängen såg annorlunda ut och bänken var borta.
Jag tröttnade och gick hemåt igen. Samtidigt som det gnagde mig i huvudet.
För mycket spänning på en och samma dag, så jag löste alltså det hela genom att tycka att det var fantastiskt att vara hemma igen efter att ha tagit veckans första promenad.
Här hemma är det skönt, tänkte jag. Jag tittade ut genom fönstret och berömde min utsikt som jag gillar. Tryggt på något vis och saker står där de brukar.
Kom på mig själv med att titta på en mås där ute som hade en död mus eller småfågel mellan de köttiga näbbarna. I bästa fall en jordkocka full med mask. Den skakade på hodet i extas som förryckt. Den här stan och de flygande blodhundarna. Ens inte Al Capone hade stått ut i längden.
Måsar? De är väl för i helvete inte asätare?! Eller är dem?
Jo…i den här stan är dem tydligen det.

Vårförkylning

Jag blev sjuk i torsdags. Därmed, på tvärtomspråk som var poppis när jag växte upp, så var det underbart att slippa gå utanför dörren på hela helgen. Extra skönt var det för att jag för första helgen på länge hade lite inplanerade saker som Valborg och demonstrera på 1:a maj. Helt ljuvligt att ens inte behöva se det som ett alternativ. Om inte ännu mera fantastiskt att slippa genomföra det och istället lära känna sin snok som rann. Halsen som hostade sig hörd genom natten trots att det inte fanns något att hosta loss. Värken i lederna som berättade: Här är du Johan, om du någonsin har undrat över det? och febern som fick en att undra: Är det här jag är?

Men nu är jag här. På bättringsvägen. Den där vägen som alla har varit på men aldrig promenerat. Dess vägren är kantad med ballonger och trebenta hundar och kanadagäss som sjunger bä bä vita langos. Det hänger färgglada slipsar i träden och folk sparkar undan molnen från himlen med högklackade gummistövlar och vrålar samstämmigt:
HEJSAN JOHAN!!!
Snart är jag helt återställd och frisk. Åtminstone i kroppen.

Jag fyller 50 år om mindre än en månad. Det kan man inte tro när man läser den här texten.

Det var ju snopet…

Söka jobb, fixa med klockor, koreanska serier och knäppa en folköl ibland för att känna sig lite festlig. Det är min existens numera.
Oknullad sen urminnes tider.

Men jag gick ut idag. Känns inte som jag gör det i onödan längre. Lämnade de tickande urverken på bordet.

Jag hade ett ärende…
Efteråt tog jag en promenad.
Jag gick förbi en uteservering som badade i det där eftertraktade solskenet.
Det var ju dumt tänkte jag, att jag gick förbi. Jag har gjort mig förtjänt av en öl i solen på alla sätt som jag inte kan komma på…
Jag vände, kom tillbaka runt hörnet. Bordet var fortfarande ledigt. Jag smet in som en oljad råtta för att beställa en bärs. Jag var inte ensam därinne. Jag höll span på bordet samtidigt som jag beställde ölen. Kändes som en evighet. Precis när jag öppnade dörren för att kliva ut, så brakade det från ingenstans fram tre översolbrända, övernöjda klumpfötter som hade tältat i solariumet de två sista veckorna och haffade bordet.
“Kolla va braaaa!!!!!”
Vadå bra och för vem och för vem av dess mödrar?
Jag skulle paxat bordet med mina kalsonger.
Jag stod där lite tafatt och hoppades på att någon skulle göra sin samhällsplikt och utbrista:
“Ge plats åt skuggpojken och hans vitaminbrist!”
Men det hände såklart inte.
Gick in och satte mig vid ett bord som badade i skugga. Skuggfracken fick sitta på.
Jag tittade ut på de där ute i solen på uteserveringen. Barnsligt överlyckliga i solen som en australienare som fått syn på snö första gången.
“Det är bara lite sol.” mumlade jag “Inte knark.”
Deras lycka var dock kortvarig. Efter en knapp timme så hade solen försvunnit runt husknuten. De fick bråttom att resa sig som istiden var på besök. Många sprang in med sina glas för att leta bord. Men det fanns inga lediga bord.
Vid ett av de upptagna borden satt jag. Och log.
Jag reste mig upp för att beställa en öl till.
En kvinna i en rälig basker sprang genast fram till mitt bord. Hon var på väg att sätta sig och tittade sen på mig som tittade tillbaka på henne.
-Ska du gå?
-Absolut, sa jag och lade till efter en paus “Inte!”
Hon studsade upp och förvirrade sig bortåt vimlet med baskern på sne.
Jag fick min öl som Torsten fick sin Göran.
Sen satt jag där och tittade mig runt omkring. Jag tittade ut på de nästan tomma uteserveringarna och de som höll fanan högt och satt kvar.
Go for it suckers!

Dans på övergångsställe.

Jag dansade på ett övergångsställe i Gamlestan i veckan. I skymningen i rusningstid.
Det kanske låter konstigt…
Jag stod där och väntade på att röd gubbe skulle bli grön gobbadjävel. När gubben blev grön då började jag gå. Helt brukligt så.
Från andra sidan övergångsstället kom en stor man gående som vek åt vänster. Vi parerade perfekt. Bakom den stora mannen uppenbarade sig en annan liten man. Han bromsade mitt framför min mage. När han tittade rakt fram tittade han på mitt adamsäpple som var dolt i en olivgrön polo.
Det var här dansen började. Jag tog ett sidosteg åt vänster. Han tog ett steg åt vänster. Jag tog ett steg tillbaka till utgångspositionen. Jag tog ett steg åt höger. Han tog ett steg åt samma håll.
Symbiosen var perfekt. Den här snubben hade fan taktkänsla så jag ville lappa till honom!
Vi upprepade sidostegen åt alla möjliga håll med perfekt timing ett par gånger till. Hela tiden med hans blick på min strupe. Han klev närmare, men ingen av oss kom därifrån.
Fan hur länge ska vi hålla på tänkte jag.
Det här kan ju hända. Men det här var en evighet. Funderade på att plocka fram tangoklackarna ur väskan och rejält klacka loss, men det stod ju ingen tjusig danspartner mitt emot mig utan en liten gubbe med mössan nerdragen över ögonbrynen och öronsnibbarna som fortfarande stirrade rakt på mitt guppande adamsäpple.
Jag hörde två rosslande, skräniga skratt bakom min rygg. Vi hade stannat nu. Så jag var precis på väg att ta ett lite vänligt tag om den lille mannens axlar, lyfta upp honom och ställa honom åt sidan, men då vek han undan som en iller och försvann.
Skratten fortsatte fortfarande bakom min rygg. När jag vände mig om såg jag två jätteskäggiga alkisar med välfyllda påsar. De vinkade och gjorde tummen upp som om de hade kollat på Let’s dance.
Nåväl dansade vidare in i spårvagnen. Funderade om jag skulle åka vidare till något seniordisco, men åkte hem.

And the wind cries Malik

Maaaaaalik!
You old twat! Jag kan känna vinddraget av dina fladdriga labbar bakom husknuten. Du är som ett argt djur på alla fyra. Det har legat en gammal julgran nedanför min balkong i veckor nu, men den tog du med dig i bara farten din hurtige storm, som en dansk hade sagt. För du är tydligen dansk. Det var jag tvungen att läsa mig till. Eller kanske till och med grönländsk. Jag undrade nämligen vad det var för tramsigt namn på en rejäl jävla storm och vem som kom på detta namn. Det var alltså en dansk.
Hade en hyresgäst på ett av mina jobb som hette Gringo. Det tyckte jag både var sköj och coolt. Det hade gärna nästa storm fått heta. Men det där är noga bestämt sen innan uttalade sig personen i artikeln som jag läste, så man lär väl få vänta.
Har även för mig att när man var liten, i mitt fall på 80-talet, att man använde egennamnet Gringo som skällsnamn på någon person. “Han är ett jävla Gringo!” Kunde det sägas. Jättedåligt på flera sätt eftersom ingen fattade vad eller hur man var när man var ett gringo, men alla höll med ändå.
Så nästa storm borde alltså heta Gringo.
I övrigt är det ju rätt coolt att vara en storm. Eller liknas vid den. Det har jag varit några gånger. På krogen till exempel efter allt för många öl som just då kändes för få. Som en jihu-ansk storm har jag tagit dem med storm och gått hem allena.
Eftersom jag har slutat på mitt jobb har jag spenderat otroligt mycket tid allena. Det sätter sina spår i form av något jag inte har räknat ut ännu. Tur att jag är rätt schysst och umgås med ändå. Jag tittar ner i klockor och urverk hela dagarna och skruvar och kliar mig i hodet och drömmer om sekundvisare som promenerar runt i cirklar i naveln. Men jag ska nog klara mig ifrån den stora sinnessjukdomen även denna gång. Konstigast är att inte gå upp och gå till något jobb. Och den där lyckan när helgen kommer som man har gjort sig förtjänt av.
Nu jävlar röt han till Malik! Det fladdrade i byxbenen och tjöt i tapeten och kluckade i toaletten och brakade i ventilerna. Jihu, du gamle Malik, du kan när du vill!

Foodora igen och den fantastiska jourbutiken.

Sitter och väntar på kinamat. Det är det där Foodora igen. De har en klocka som tickar ner. Ofta tickar den tillbaka igen. Från till exempel 25 minuter till 32 minuter. Det gillar han inte. Klockexperten. Tänk om mina klockor skulle bete sig så. Då skulle jag fan slänga ut dem genom fönstret.
Kom ihåg en tid när man gick till en restaurang för att köpa hem mat. Det där är helt ute nu. Att kämpa för sitt levebröd. Ofta var man bakfull och nervös, men efter ett tag kändes promenaden bra…om man inte stötte på någon morrande hund som ville slita ballarna av en eller någon argsint typ som ville sno ens cigaretter. När man kom hem smakade maten kämparglöd och promenad. Som om man var en matkrigare som kom ut ur en buske med tre harar i näven. Man hade rätt att möla i sig och sen krypa under filten och känna “nu är det bara gött!”
Ibland när jag skriver så här blir jag rädd. Både jag och andra kan ju tro att jag är helt allvarlig.

Har varit hemma hela helgen. I samma mjukisbyxor. Pendlat mellan att greja med klockor och kolla på en serie. Denna cykel har skött sig själv alldeles själv med minsta ansträngning från min sida.

Nej, igår förresten gick jag till jourbutiken och köpte ett sexpack. Det sista sexpacket som fanns i kylen. Ibland har man tur, tänkte jag. När jag skulle köpa en fryspizza så var det helt tomt i frysen. Jag stod en stund och tittade ut i intet medan jag kände de iaktagande ögonen från kvinnan bakom disken. Redan innan jag hann säga något började hon skratta. Sen när jag påpekade att det var väldigt tomt skrattade hon ännu högre och mer utdraget. När jag skulle fråga vad som hade hänt hann jag bara halvvägs. Min röst kvävdes av hennes ännu mera uppgivna och höga skratt. Jag betalade mitt sexpack och sa som vanligt att hon skulle ha det bra. Naturligtvis skrattade hon bara åt det med.

Nu kommer foodora. Trots att det står 5 minuter kvar i appen. Jag kan höra hur hans dragkedja i hans kvadratiska matlåda öppnas i trappen. Och där gjikf’wKJ¨WF!!!!!?????***** plingade han på dörren 4x så man höll på att flyga ut ur kalsongerna.
Smaklig spis med bollarna i halsen!