En serie.

Såg en serie för ett tag sen. En rumänsk maffiaserie. Tyckte det lät originellt med en rumänsk serie och tänkte att det har jag nog aldrig sett någon.
Känns inte som man vet så mycket om Rumänien. Mer än att det är fattigt och att det bor mycket romer där.
Väldig mycket oputsade miljöer och flashiga miljöer som slåss om plats. Mjukisbyxor och hucklen. Väldigt öst som undertecknad är väldigt förtjust i. Hade kunnat åka dit bara för miljöerna.
Själva serien var rätt svårplöjd på grund av två saker. Och det överskuggade väldigt mycket.
Det ena var språket och brukandet av det. Könsord haglade och det var perversa sex och rumphålsliknelser i varenda scen. Det skulle stoppas upp saker där hela tiden och utvalda släktingar skulle äta bajs osv. Väldigt tröttsamt och kladdigt i längden. Dessutom var synen på kvinnor och HBTQ-personer helt bedrövlig.
Det andra var det största problemet. Det gick inte att gilla någon av karaktärerna i serien. Ofta brukar det ju vara att exempelvis huvudrollsinnehavaren gör sviniga handlingar, kan bete sig som ett as, men får dig ändå att vobbla känslomässigt för att han eller hon är mänsklig och visar upp något slags mänskligt sida. Att alla gör misstag, men egentligen är goda i grund och botten. Här var det tvärtom. I stort sett alla var riktiga praktsvin. Det var en ren lättnad när människan hamnade i den uppgrävda gropen, och hålet täcktes igen. “Det var ju skönt att slippa se det aset mer”, tänkte man varje gång. Eller så hoppades man på att människosvinet skulle hamna i gropen förr än senare.

Den bästa scenen i hela serien var dock när en snubbe tände en cigarett, nickade och sträckte fram ciggpaketet.
“Nej tack” svarade den andra snubben. Han fick en fnysning tillbaka och sen kommentaren:
“Är du ett sånt där hälsofreak eller?”

Kan inte rekommendera serien, eftersom jag ens inte lade märke till vad den hette. Känns ändå rätt skönt

Varde ljus! Knappast…

Bytte precis sladd på en nyköpt kökslampa. Allt ingår i projektet: fräsha upp “sitta på rumpan avdelningen” i mitt kök.
Putsa fönster. Sätta upp nya gardiner…och den nya kökslampan. Tänkte kanske sätta på mig en väst i brokad och stoppa lite chips bakfickan också när allt är klart.
Kopplade, kopplade och kopplade allt under nogrannhet. Plockade isär lampan i beståndsdelar. Skruvar och muttrar till vansinne. Känns som gör likadant med allt nytt jag köper.
En dålig vana från barndomen kanske.
Kommer jag få ihop den igen hann jag såklart tänka.
48 minuter senare var allt på plats.

“Man måste ju ändå testa den”, tänkte jag.
Upp och kravla på stolar och bord. Sen den stora stunden. Trycka på lysknappen.
Ett kort intensivt vitt sken uppenbarade sig i gudomlig prakt, sen helt kolsvart i hela köket.

Nu sitter jag och sippar på en folköl med fladdrande sken från värmeljus.
Höstmysigt men också dubbelt dåligt på samma gång.
Jag menar bara att det här var ju inte riktigt tanken från början.

I ren självklarhet hade jag inga extra proppar hemma. Jag åkte på en istället. Propp alltså, höhö.

Får gå och köpa proppar imorgon…varde ljus, inte alls!

Elefanten.

Far fåt fanders för fövlars förbannade fuvudvärk, får bli min första hälsning nu när bloggen är tillbaka.
Det här känns lovande!
Imorgon ska jag berätta om när jag och min mamma var nere på stan och köpte en uppblåsbar elefant i naturlig storlek till mig.
Jag ville inte ha den, men fick den ändå.
Och på den vägen är det…

Hejsan!

Recept: Anno någonsin?

Eftersom man är så unterverklich trött när man kommer hem efter jobbet som är nytt…orkar jag inte annat än att bjuda på ett gammalt framarbetat recept som har formats under lång tid, ja nästan till perfektionism.
Smaklig smaklök!

Skär upp en blödande ångestskinka (eller en stånkande struma) och explodera den med gammal dynamit i en kartong av virkat ingenting. Bryn gammalt härsket smör i en repig teflonokastrullo. Tillsätt en boll i ansiktet och ring din mamma tjugo över kuken. Koka upp en glad törsk (eller en krispig kalsong). Skär upp den i tunna schoooook när den knastrar. Häll sedan sås Börje direkt på plattan och låt puttra i en halv livstid. Säg nåt fint till mamma innan du lägger på luren. Ta hela anrättning och häll ner i en pöse. Svinga runt tills att axeln svullnar.
Glöm inte krydda ordentligt med Aromat.
Ring till någon du verkligen inte står ut med och bjud in. Ät direkt ur påsen. Helst i soprummet…för enkelhetens skull. Säg det du alltid har velat säga så att ni med all säkerhet slipper träffas igen.

Lite som förr…kan man säga.

Hade en fantastisk dag på stan i torsdags.
Åkte ner till stan för att klippa mig. Har TÄNKT göra detta i typ flera veckor. Jag har gått till samma frisör i tio år. Det blir ganska många steg fram och tillbaka och ganska många klipp med saxen. Jag har berättat om honom tidigare…som bara skogshugger till en frysyr och rafsar upp maskiner i öron och näsor utan förvarning och skippar allt onödigt prat. Men man ser exakt ut som det var tänkt…
När jag kom ner så var det stängt. Alltså rörelsen var stängd. Saxar och frisörstolar och hela klabbet var borta. Ofta när jag tycker att allt förändras så är det någon krog som funnits sen jag flyttade hit och som plötsligt är borta. Allt förändras i den här stan, brukar jag tänka då. Nu var det min frisör som försvann.
I rent våld gick jag gick in på pizzerian och beställde en kebabrulle.
Jag frågade personalen där inne om de visste när frisören hade stängt. Två år sen, sa den ena. Två månader sen, sa den andra. Men han har flyttat runt hörnet, sa den tredje. Rena Knatte, Fnatte och Tjatte-kriget.
Jag blev glad, och proppade i mig min kebabrulle som en matkanon.
När jag kom runt hörnet så hade min gode frisör semsterstängt. Jag kollade runt i området efter andra frisörer, men tröttnade ganska snabbt. Bestämde mig för att gå till en second hand som det var längesen jag var hos men det var…semesterstängt. Hela tiden promenerandes i svinvärme, som det enligt mig är om det är över 25 grader. Det måste vara fantastiskt att komma som turist till Göteborg i Juli. Semesterstängt på restauranger och krogar. Upprivning av spårvagnsspår så man måste ta ersättningsbussar som heter något obegripligt med höga odds att hamna i Lerum eller Kinna.
Nåväl jag tröttnade på kringflackandet och satte mig och tog en öl. Satt och tittade på tre snubbar i parken rakt över från uteserveringen som hela tiden skrek till varann trots att de satt på samma bänk. På deras bord stod två paket kaffe och fyra stora whiskyflaskor av finare kvalisort.
Jag tröttnade snart på den gapiga utsikten. Är det inte måsar så är det whiskyförsäljare.
Jag gick till Kellys istället. När jag hade suttit där en stund kom han med whiskyflaskorna gående. Han stannade upp vid fyra tjejer som stod och rökte. Han höll en av whiskyflaskorna under botten som en servitör. Vilket han också gjorde. Serverade alltså. Han fyllde på tjejernas tomma ölglas. Whiskyflaskan såg ut som en jättestor parfymflaska. Sen stod de där och drack och rökte som om det voro det mest självklara i hela världen. Det var det väl också fram till att bartendern fick syn på dem och bad snubben dra åt helvete…vilket han också gjorde efter att ha tagit ganska lång tid på sig så de hann tömma glasen.
Bytte ställe igen. Efter ha suttit där ett tag tvärbromsade en vän med sin cykel framför mig. En vän som jag inte hade sett på länge. Kändes lite som förr då man bara kunde sätta sig någonstans på andra lång och så stötte man alltid på någon man kände.
Kändes lite som förr också där vi satt och drack och pratade. Lite som när man hade lite mer hår på huvudet. Kvällen flöt på lite som förr på samma sätt som alkoholen flödade och snart var det spöktimma och sen var spöktimmen över och sen som förr, stängde krogen och man var pajas på riktigt precis som förr, men som man sällan är av dessa mått nu för tiden. Men sköj var det. Och väldigt mycket roligare än det var dagen efter när allt man kan göra är att ligga som drivved i soffan i 31 graders värme och inse att det är mental styrketräning att bara klara av att andas.

Idag har jag varit och klippt mig i allafall. På en frisör i mitt område (Nej, jag satt inte på hans axlar, hos frisören heter det väl?) Han klipper okej den där frisören, men inte som min gamle gode frisör. Jag ser inte längre ut som Beethovens brorsa. Det kan vara bra när man börjar det nya jobbet på måndag. Att göra gott intryck. Eller kanske hårmässigt ge ett icke uppseendeväckande intryck så de undrar om jag har glömt dirigentpinnen hemma.

Det blev ju ett inlägg. Fantastiskt. Kul att skriva ibland. Undrar varför jag glömmer bort det hela tiden? lite som förr kan man säga, när styrkan satt i håret.

Franska filmer och gamla lurar.

Har sett en hel drös med franska filmer på sista tiden.Verkar som att Netflix har köpt in franska filmer på samma vis som de gjorde med Italienska filmer.
De flesta jag har sett är från slutet av 90-talet och början utav 200-talet, väldigt gamla alltså, eftersom jag skrev fel och menade 2000-talet.
Det är något oslagbart med dialogen i franska filmer. Den är väldigt oväntad och oförutsägbar. Ibland sägs det sånt som vi skulle uppfatta som rent otrevligt, men som i fransåsens ögon verkar helt normalt. Det blir automatiskt roligt. Och här pratar jag inte om kebabsås eftersom jag stavade fel när jag skulle skriva fransos.
Och när jag ser att en film är runt 2000-talet (ej 200-talet) så tänker jag att det inte är så gammalt eller längesen. Men det är som ett annat samhälle. En annan värld. Förutom att kläderna är irriterande fula (speciellt 90-tals filmerna) och det ser ut som folk har fyndat på Majornas bakluckeloppis så är allt mycket mindre städat och ordnat. Samhället andas – “Det får gå”. Det röks överallt. I kök och på restauranger. Pk och kränkhetsvågen har inte skjöljts in som en tsunami. Man ser inga mobiler någonstans. Folk tittar framåt istället för neråt.
Och om man pratar telefoner (The phöne/korrekt uttal på engelska med fransk brytning) så har folk hemtelefoner. Med sladd.
Det var en film med en man som var skoförsäljare som ringde till sin chef när han efter att han hade klantat sig visste att han skulle få sparken. Han sa till chefen att stoppa upp skorna i röven och torka sig med sulorna och sen drämde han på luren.
Och om jag nu har någon icke byxmyndig läsare här (Ni ska läsa Moby Dick eller Starlet och inte vara här inne och dreggla loss!) så betyder inte det man slår näven i sin smartphone eller kastar den i gatan när man är lite upprörd. Nej dessa gamla bordstelefoner var gjorda av någon enormt tålig plast. Speciellt de äldre med nummerskivor (barn – googla nummerskiva). Tunga var lurarna också (och här pratar jag inte om folk som lurar dig, för de är ta mig fan överallt!)
Var jag försöker komma är att det var en helt annan känsla att bli arg och drämma/slänga på luren med de däringa telefonerna. I förtret och oförtret. Först drämma på luren följt av en jättesuck uppblandad med en svordom eller kanske ett könsord. Nu med mobiler följs det bara upp av sucken och svordomen, om man inte får köpa en ny mobil varje gång man råkat bli arg i luren. Men då borde man nog lägga de pengarna på att gå till en psykolog istället.
Det bästa var även att den som fick luren påslängd i örat kunde höra det där kabommet innan samtalet bröts – varpå man mången gång blev uppringd/eller ringde upp själv och sa:
-Du slänger inte på luren i örat på mig!!!
Så säger väl ingen längre?!
Och återigen för de ovetande så betyder inte detta att man slänger luren på vederbörande för att sen stoppa in den i örat på densamma.

Nåväl, om ni gillar fransk film, så är det ett bra läge att skaffa Netflix nu.

I övrigt och som nästan alltid så finns det massa annat och berätta. Jag har hunnit fylla 49. Jag har semester och jag har fått nytt jobb.
.Jag har ont i ena armbågen, en skruv i höften och skev fontanell från födseln. Detta är helt okej som skrift på min gravsten…men jag ska fan överleva er alla…

MERDE!!!!

Foodora, you fackin guy!

Jag sitter och dricker en öl och lyssnar på dette band som har massa växelström i sig. De är från ett varmt land och jag bor i ett land där maj-månad klimatmässigt känns som ett dåligt skämt.
Jag är tröttare en Olga på 92 vårar som lagar strumpor åt sina osnytna barnbarn eller Brak-Bert som släpar en traktor med soppatorsk upp för en backe brantare än Gunde svans haka.
Har betalat räkningar som den godaste medborgaren i Södra centrum. Hade det varit förr i tiden, så hade jag nu haft kvar pengar till ett sexpack, en trisslott och en slang med ryggstöd. Nu är det inte förr utan just nu, så jag lägger pengarna på hög eller klockor som kommer hem i små paket. Är jag lyckligare för detta. Kanske. Kanske inte…men det ger mindre ångest.
Sen beställer jag väldigt ofta mat från Foodora. Så pass ofta att jag nästan skäms och helt säkert skulle skämmas om jag berättade för min mamma som aldrig skulle få för sig att ta en taxi efter en kväll på restaurangen oberoende hur många mördare och våldtäktsmän som skulle kunna hänga i klasar i trädkronorna.
Ibland köper jag hem mat efter jobbet. Lägger i kylskåpet. Den ska jag laga till snart om en liten snartig, straxig stund. En timme senare öppnar jag kylskåpet. Tittar resignerat på matvarorna och tänker ojojoj vad jobbigt. Sen sitter jag framför datorn och beställer hem en aggromeny med dubbla bröd mellan hamburgarna och fjorton dipsåser som jag doppar mitt fritte-frattsen i.
När sen klockan är exakt 22.19 krälar jag upp på loftet. Prick kl.22.35 sover jag som ett osnytet barnbarn till Olga och Brak-bert.

Nästa gång eller gången efter ingen gång ska jag berätta om något märkligt jag såg när jag tog mig till jobbet. Roligt var det också.

Nu jädrar Foodora. Here I come like ö fladdrig mus!

etc, i övrigt osv

Har varit hemma hela helgen. I mjukisbyxor. Och ätit smörgåstårta. Ville bara säga det.
Snart kommer jag skriva här oftare. Känns som jag har sagt det innan. Och att jag inte ville säga det igen.
I övrigt är allt bara gay, som en snubbe sa i en intervju en gång, troligtvis totalt ljugande, när han fick frågan om hur han mådde…

En pajsanos dagboksanteckningar.

Krämpor och smärta hela den här veckan. I diverse leder och lemmar.
Axlar, rygg och den där gamle skruven i höften säger svejsan mellan varven. Lite huvudvärk här och där skapar balans.
Kanske förmultningsprocessen började någonstans i tidiga 40 års-åldern.
Annars är allt jävlar i mig på topp.

Fick en försändelse skickad med FedEx. Från Argentina. Från dörr till dörr. Hade beställt en vit Lacoste-keps och marinblå Lacoste-kortbyxor så att man kan vara riktigt fräääääääsh i sommar och bara snacka aktier och vaska vatten i ansiktet på diverse bartenders på de billigaste syltorna…nej faktiskt inte.
Klockor var det. i paketet alltså. Överraskande va?
12 dagar tog leveransen från dörr till dörr. Ungefär lika lång tid som det tar från att en försändelse släpps från tullen till att komma fram till ombud och då sker det i ett och samma land. FedEx har bråttom. De där jänkarna håller fast vid sin affärsidé istället för Postmord som tänker förr var vi bra så nu gör det inget om vi är sämre.

På jobbet i veckan fick jag in ett ärende på att det såg förjävligt ut i en tvättstuga. När jag kom dit låg massa kläder på hela golvet. Vad som var lustigare var att en pinnstol stod placerad framför en av maskinerna. På bänken bredvid stod en kaffebryggare som var inkopplad. Hittade ingen kaffekopp, så antar att man har druckit kaffet direkt ur baljan. Tänkte även att vederbörande har blivit så yr av att följa maskinens trumma, speciellt under centrifugeringen, så att kläderna har flygit från famnen och runt i våld efteråt i tvättstugan. Tvättstund har guld i mund.

Känns som det kan hända lite vad som helst på mitt jobb. Detta är tjusningen. Och ibland helt otjusigt.

Just det ja. Jonas undrade vem blomstren var från i förra inlägget. Det var varken från Ulla-Karin och Roger eller något axe. Hej Roger! Hej Ulla-Karin! De var från min gamle bandpolare Olle och hans frua på schlätta. Blommorna skulle hem till Olles morsa, men eftersom Olles morsa promenerade på annan ort, så tänkte de på mig istället. Fantastiskt fint faktiskt (tre F på raken).

Slutligen kan jag berätta att jag för tillfället är italienare. Detta för att Netflix har lagt ut en hel drös med gamla italienska filmer. En del är riktigt bra och en del nästan usla. Har redan avverkat ett gäng. Man kan säga att jag vaknar om mornarna med pizza i vänsterhanden och pasta i högerhanden. Sen går jag runt och säger Toto Bello och Amore pajsano!

Nu ska jag betala räkningar.
Capriciosa Vesuvio!

Brödrosten.

Brödrosten fungerar bra förresten. Ville nog mest säga det. Maken till jämn rostning över ett par brödskivor har nog aldrig skådats. Blir i total extas varje gång brödskivorna flyger upp i våld. Känner att den börjar ta över mitt liv nu. Och det säger inte lite om brödrosten. Och om mitt liv.

Är det nu man borde lägga upp en bild på brödrosten? Vet inte om jag vill dela med mig. Känns för privat och som att jag lämnar ut den för allmän beskådan utan att fråga. Kan ju vara så att den börjar rosta dåligt efter det.

Funderar på att döpa den (med strömmen på och vatten i vasken…känns kanske väl ambitiöst?). Toasty Perra känns som ett rätt fräscht namn.