Försökte mig på att laga mat igår. Alltså jag menar laga mat på riktigt. Det händer ungefär en gång per tredje år.
Leta upp ett recept. Köpa receptets ingredienser. Följa receptet till punkt och pricka vid tillagningen.
Tänkte det kunde va sköj, nu när man har ny spis. Någon slags köttfärs och pastagratäng fastnade jag för.
Redan i affären började det småfalera lite grann. Chilipulvret var slut. Äh, fan skit samma, tänkte jag. Jag tar paprikapulver istället. Två matskedar rapsolja stod också med i receptet. De såldes bara två liters dunkar. Det ville jag inte ha. Fuck thät, jag tar olivolja istället.
När jag kom hem insåg jag att jag inte hade något decilitermått. Nåväl det fixar sig väl ändå. Jag fick använda en stor plastbunke där deciliterna stod utsatta. Fyra deciliter makaroner. Jag tog fem. Tyckte det var lika bra. Jag stekte köttfärsen. Helvete vad mycket pasta det blev.
Sen skulle man röra om allt i en ugnsform tillsammans med kräm fräsh och ost. Insåg att det började bli otrolig platsbrist i ugnsformen. Köttfärssås och pasta vällde över kanterna och ner på bordet och golvet under haranger av svordomar. Tillslut när jag hade fått någorlunda ordning på klafset toppade jag med ost och slängde in i ugnen.
Efter tjugo minuter i ugnen såg rätten helt fantastisk ut. Jämnare gräddning hittar man bara på Pamela Andersons skinkor i Baywatch.
Väl på tallriken och i gommen smakade rätten ingenting. Kändes självklart som att avsaknaden av det där chilipulvret spelade roll. Såklart. Misslyckat var ordet.
Medan rätten stod i ugnen pratade jag med morsan. Eftersom jag var helt säker på att jag redan var en stjärnkock som kunde be James Oliver och Mannerström fara åt helsicke, sa jag till henne att hon kunde komma hem i helgen och smaka på mitt gastronomiska underverk.
Känns som jag kan vara tvungen att ringa upp henne och skjuta på den där middagen ett tag…