Att sitta på andra lång, på krog och dricka en bärs kan man också göra. Det gör jag.
Jävlar vad mycket skäggiga män det är på denna gata. Kanske 80% av alla män har skägg. Vissa med ömkliga försök till skägg. Att kvinnor har skägg är ju generellt sätt ganska ovanligt. Det är allmänt känt.
Jag gissar på att 60% av dessa män har det för att det är hippt. Estetiskt sätt tillhör jag plötsligt de hippa. Vare sig jag vill eller inte. Kan känna att jag inte vill. Att jag känner mig för gammal för att gå runt och vara hipp. Den rollen växte jag ur när jag var sju år och låg och rotade efter fynd i containrar. Med andra ord vad jag försöker säga är: Jag har ens inte haft möjligheten att växa ur den rollen, eftersom jag aldrig har växt in i den. Skägget växer iallafall medan hipsterna ploppar upp som röksvampar överallt.
Med skägg.
Rakade faktiskt av mig skägget en gång. Tänkte att det kunde vara trevligt att vara renrakad.
Hela perioden utan skägg var hemsk eftersom jag fick möjligheten att syna min haka. Hakan var minimal och existerade knappt. En såkallad försvinnande haka.
Det finns ett foto på denna skägglösa perioden. På fotot sitter jag på en buss. Bredvid mig sitter morsan. Morsan ser ut som en kriminell och mycket hård kvinna. Som En maffiafru eller någon utav Hitlers hantlangare. Hon har solglasögon och svarta skinnhandskar på sig. Hon sitter i halvprofil. Hennes haka ser vass ut. Som en ishacka. Bredvid sitter jag. Ledsen, uppgiven och arg. Måttligt road över att bli fotad med en naken och len haka som lyser i sin försvinnande skepnad.
Det är syrran som har tagit fotot. Numera brukar vi skratta åt det. Den hårda (och inte ömma) modern och den 22-åriga pojken som hatar sin icke-haka, med längtan efter att skägget ska växa ut en dag igen.
Numera är syrran och jag fullt överens om att jag inte ska springa runt med hakan naken i fortsättningen.
Om jag hittar det där fotot lovar jag att lägga upp det här.