Var på Way Out West i torsdags. Var helt enkelt tvungen att kolla in Motörhead. Många år sedan jag såg dem nu. Lemmy har ju dessutom vart sjuk en längre tid. På något vis kändes det som det kunde vara sista gången man såg dem…eller inte.
Ut på scenen staplade en väldigt tunn och magrad, gammal man. Första halvtimmen kändes föga övertygande. Lemmys röst var lövtunn. Efter varannan låt försvann han bakom högtalarstackarna och kom tillbaka efter en stund. Det kördes gitarr och trummsolon. Antagligen för att han skulle kunna pusta ut ännu mera. I mitten av setet körde de en ny, blusigare låt. Lemmy sjöng med helt ren röst. Efter det var det som om han sjungit upp sig och hans röst var tillbaka med helt annan kraft och han började skämta loss med härligt snack mellan låtarna:
“You like rock’n’roll, dont you? We gonna do a track from the Another perfect day-record now, that came out even before you where born. This is called One track mind…”
Och förutom två nyare låtar körde de bara gammalt äkta material och avslutade med en långversion av bomber med tre brötslut.
Naturligtvis fick de sopiga recensioner i GP. Men om ni frågar mig så tycker jag det har varit dags att byta ut Daniel Claeson och hela det övriga stofilgänget till recensenter på GP för längesen. De har hört för mycket musik och sett för många filmer. Det finns nämligen ingenting i stort sett som skapas längre som imponerar i deras öron eller ögon eller rövhål. En skara bittra tråkmånsar.
Grymt hur som helst att se den gamle rockfarbrorn stå där på scen igen.
“We are Motörhead…and we play rock’n’roll.”