“Det hela började som ett misstag.”
Detta är inledningen i Bukowskis bok “Postverket”
Och det var faktiskt så…
Jag och en utav mina närmaste vänner var ute och drog en utav alla våra fikor i somras när det uppdagades…
Jag har ju som känt är deltidsjobb som personlig assistent sen nio år tillbaka, men har på senare tid lyckats med att både bli avpolitiserad från både arbetsförmedlingen och A-kassan efter regeringens nya idéer om att man måste skicka in rapporter på exakt de jobb man har sökt, om man har varit på intervju, om man har släppt sig i badkaret eller klippt sönder en slips på NK ( bara för att man har ett inbyggt slipsförakt). Aktivitetsrapport kallas det.
Min sommarsemester och ledighet på högtider är ofrivillig. Det är inte jag som har valt att vara ledig eller ha semester. Jag blir därför arbetslös ofrivilligt under dessa perioder. Därför stämplar jag när det händer.
Den här gången orkade jag iallafall inte med AF:s idiotier med rapporter och telefonsamtal och fan och hans moster. Jag gav alltså fan i det…och blev alltså avanmäld.
Min vän som söker jobb på sitt allra egna vis sa:
“Men du! Jag skickar helt efterblivna ansökningar, där det verkar som jag inte är klok, till massa jobb som jag ändå inte kan få.”
“Jaha?”, undrade jag.
“Ja, för gör Arbetsförmedlingen stickkontroller så är jag ju säkrad. Jag har ju sökt jobben.
Vad smart tänkte jag och kände mitt gamla hederliga samhällsparasiteri bubbla upp från hela svea rikes kloaker. Jag gick och påanmälde mig hos arbetsförmedlingen igen och ringde sen till min A-kassa. Den ofrivilliga (lidsamma och urbota tråkiga) sommarsemestern var nämligen i antågande. Fridens liljor, tänkte jag.
Jag letade upp lite jobb. Hittade en gammal jobbansökan som jag använt för tio år sen när jag sökte jobb som personlig assistent. Fräschade upp uppgifterna i den. Jag rös när jag läste den. Den var kass som en dyngsur strumpa som hade hål på stortån. Jag skickade in den till ett gäng annonserade personliga assistent-tjänster och smålog som en riktigt nöjd, förstaklassens pajsare.
Döm av min förvåning när det efter en knapp timme kom ett mailsvar där det stod att de hade läst min ansökan, tyckte det lät intressant och tackade för visat intresse. Rent oroande…
Morgonen efter när jag låg och drömde om Cleopatra som dansade ballongdansen för mig på mitt loft ringde telefonen:
“Ja, hej vi ringer för att du har skickat in en ansökan till oss…”
“Va för nåt? Vadå? Vad menar du?”
“Ja vi undrar om du vill komma på en intervju?”
“Vadå, intervju, Cleopatra är här ju!”
“Kan du komma på onsdag kl.16?
“Ja, absolut! Vad har jag sökt för jobb?”
Allright, samtalet fortskred ungefär på samma vis rakt igenom. Jag var ju yrvaken och kan inte beskyllas. Dessutom, lade jag till, hade jag sökt så fruktansvärt mycket jobb på sista tiden, så det var svåååårt att skilja på grejorna…
Nåväl, idag har jag varit på den där intervjun. Snubben som jag skulle jobba hos, om jag får jobbet, verkade vara en riktigt trevlig dude. Fick en bra känsla. Bra arbetstider, fler arbetstimmar och en kvarts resa till jobbet istället för en timme som jag har nu.
Får jag jobbet, så kommer jag tacka ja.
En timme innan jag gick på intervjun ringde telefonen igen. Det var ett annat assistentföretag. De frågade om jag ville komma på intervju på Måndag.
“Allright!”, sa jag.
Ett tredje företag har även ringt, men eftersom jag jobbade igår så kunde jag tyvärr inte svara när de ringde…
När jag hade varit på intervjun och slog på telefonen igen hade Arbetsförmedlingen ringt. Två gånger. En hetsig röst på telefonsvararen lät mig veta att jag hade sökt för få arbeten. Jag måste vara mer aktiv. Det framgick i min aktivitetsrapport. Hon tänkte nu anvisa mig några annonserade jobb som jag skulle söka. Mailet med dessa arbeten kom en liten stund senare. Hon lät mig även veta att hon kommer ringa i nästa vecka för att kolla hur det går för mig…
Sicka jävla loppor!!!
När hon ringer i nästa vecka kan jag skryta med att jag redan har varit på två intervjuer. I bästa fall kan jag till och med meddela henne att jag har fått ett nytt jobb och hälsa henne att sluta att störa när jag sitter och sköjar under parasollet!!!
“Det hela började som ett misstag.”
Jo, jag tackar. Framför allt tackar jag min kompis om jag nu skulle få jobbet. Som dessutom tror att han har hittat sitt nya kall, som jobbcoach (bra där!!!), efter att jag hade berättat denna fadäsartade, fast ändå ganska positiva story för honom.
Solen skiner alltid på sköjaren, ty han älskar världen!