Jag sitter på ett fik i Majorna. Vad gör han i Västra Göteborg. I denna övermysiga, hippa stadsdel kan man undra. Befolkad av de mest patriotiska Göteborgare och icke-Göteborgare som vurmar för sin stadsdel. Som anser att man bor i rätt stadsdel och inte kan bo någon annanstans. Myspys, majornas fria barnuppfostran, sunkkrogar, pundare, alkoholister och massa knark.
Jag har faktiskt bott här i ett år… Kanske ska byta min lägenhet i mitt tråkområde och flytta hit och bli heltidsstammis på Västerhus.
Anledning till att jag sitter här är för att jag har varit på intervju. På ett assistentföretag som anställer personliga assistenter. Intervjun hade kunnat gå bra, men den gick bedrövligt.
Efter att ha hälsats välkommen placerades jag ensam i ett rum med papper och penna framför mig. På pappret stod det massa frågor. Den ena jönsigare än den andra. Jag fyllde i efter förmåga. En del frågor lät jag bli att svara på. En fråga som jag inte förstod löd “hur ser du på att arbeta personligt som personlig assistent?” What thö föck menas? Sen fanns även den mest dumma standardformulär-tråkfrågan med på pappret: “Vad gör du om tre år?”
Kanske hyr ut kibbutzer i Haparanda eller så går jag på streetan och säljer min pung för en kaffe och ett wienerbröd. Hur fan ska jag veta detta???
Jag är öppen för alla förslag och jag älskar världen!!!
Att gå på intervjuer direkt hos brukare eller hos assistentföretag brukar påminna mer om ett samtal i personlig regi. Alltså ganska avslappnat, utan känslan av att man ska framhäva sig själv och sälja in sig.
Kvinnan som satt mitt emot mig var en riktig “karriärista”. Av värsta sort… Troligtvis moderat. Kändes som om jag satt på något käckt och flashigt bemanningsföretag. Jag, en finnig och desperat, 22-årig student som förväntades vada kilometervis genom kodynga för vilket sköjarjöbb som helst…
Nu gick hon igenom formuläret med mig.
-Du har skrivit här…
Hon tittade skeptiskt på mig när jag pratade med henne. Under hela intervjun som varade i hela tio minuter. Hon växlade mellan ha ögonkontakt med mig och titta ner på mitt skägg. Jag kände att det här går inget bra. Jag kunde läsa det i hennes föraktfulla blick…
Jag spolade ner min trevliga och min annars mycket omtyckta sida och körde istället på attack. Drog fram yxan och sket genom glorian. Respektera aldrig någon som inte respekterar dig kompis…
-Du har inte skrivit vad du gör om tre år.
-Det är för att jag inte vet vad jag gör om tre år.
-Anledningen att jag frågar det, är om du ser långsiktigt på en anställning.
-Jaaa, jag har ju stannat på mitt jobb i 8,5 år, så…
Stämningen började bli allt sämre…
-Hur motiverar du löneanspråket som du angivit här?
-Jaaa, 10 års erfarenhet som personlig assistent tillexempel. Jag har alltså på dessa år hunnit jobba mig till min lön… Löneanspråket jag har angivit, är lönen som jag har nu, på min nuvarande anställning.
Hon avslutade intervjun med att fråga om jag hade några refererenser. Jag sa att jag hade en. Hon ville ha två. Jag sa att jag bara hade en. Sen sa hon till mig att jag måste ju ha en arbetsgivare på mitt jobb som jag kan fråga. Jag sa att jag inte ville skryta för min arbetsgivare att jag går runt och söker massa andra jobb. Borde väl vara fullt förståeligt. Brukar vara fullt förståeligt. Hon tittade oförstående på mig som jag hade hemmoröjder i hodet. Hon gav mig en lapp med sitt telefonnummer, bad mig att ta en funderare på referensfrågan.
Där var intervjun var slut.
Spy i en galosch. Nu ska jag gå och käka lunch någonstans…