Har käkat lunch med morsan idag. Innan maten kom in frågade jag morsan:
-Ska vi gå och köpa en ny mobil till dig sen?
Orsaken till att jag frågade är att hon under kanske ett års tid har sneglat på min och min systers telefon. Plötsligt har hon stått bakom ens axel och sagt:
-Jag måste verkligen skaffa en ny mobil!
Jag har tagit med henne till 3 innan så hon har fått känna på ipads och telefoner. Syrrans kille har lagt en hel eftermiddag på att förklara i affären. Sen jag kom glassande med min nya stora iphone har morsans sug eskalerat. Ibland har det nästan varit omöjligt att plocka fram den i hennes närhet utan att hon ska trycka på den eller återigen utbrista:
-En sån telefon skulle jag klara av!
Till morsans försvar ska nämnas att hennes syn är enormt dålig. Både på nära och långt håll. Dessutom är kanske inte större beslut hennes starkaste sida.
Sååå…på min fråga idag kom det givna svaret.
-Ja, vi kan ju gå och titta.
-Nej! sa jag bestämt. Antingen går vi och köper en telefon eller så går vi inte alls!
-Men jag har ju inte förberett mig alls!
Ett år borde räcka, tänkte jag.
Vi släppte det. Åt och pratade om annat. När vi hade ätit färdigt kom frågan försiktigt från morsan:
-Vilken 3-affär ska vi gå till i så fall?
Sött på något vis. Lilla Mamma!
Vi tog en omvägspromenad genom parken längs vattnet till en 3-butik på Kungsgatan. Grävmaskiner stod hotfullt uppställda lite överallt. Dessutom osade det äggfis i parken. De ska väl göra en stor jävla grop av hela parken, tänkte jag. Släng ner alla jävla dårar till kommunpolitiker där och skyffla igen.
I 3-butiken var det 30 grader varmt. Jag svettades som en kokad hynda och frågade personalen hur fan de kunde jobba i den där grishettan. Han svarade att man vänjer sig och att man bara kunde ha svarta t-shirts på sig om man inte ville visa upp sina lökringar under armarna. Kanske de har svett-tillägg.
Såg genast mig själv som säljare bakom disken. Svettig och utschasad. Lita aldrig på en svettig försäljare!
Väl hemma hos morsan började vi greja. Jag förklarade väldigt metodiskt under alla steg när vi gick igenom inställningsguiden. Jag förklarade. Hon fick trycka på mobilen, eller knacka som det heter på fack(off)språk.
Vi kom inte så långt. Man behöver ju wifi-nätverk för att kunna göra grundinställningar. Morsan har el, tv, diskmaskin och kaffemaskin, men wifi-nätverk har hon ju fan inte såklart.
Jag fick pallra mig upp till syrran. Tyckte synd om morsan om hon inte skulle få ordning på sin nya fina mobil på direkten. Jag fixade inställningarna och promenerade ner till morsan igen.
Eftersom jag inte hade kapat av morsans pekfinger och tagit med till syrran för att kunna aktivera touch-ide:t gjorde vi det när jag kom tillbaka.
-Lägg tummen på knappen utan att trycka, sa jag till morsan.
Morsan höll och tryckte och släppte och tryckte inte och tryckte och jag satt med mitt tålamod alldeles bredvid och tog en rejäl klunk av folkölen som jag tagit från morsans kyl och förklarde igen.
-Nu tar vi det här metodiskt, sa jag.
-Vad är det här för trams?! undrade morsan.
Efter fem försök gick det. Den här generationen och tekniska junk-grunkor… Sen är det någonstans där de helt plötsligt slutar att lyssna och får panik, hur metodiskt och logiskt man än förklarar…
-Nu provar vi och lägga in mig i telefonboken så får du träna på att skriva på tangentbordet lite (tänk att få ligga i en telefonbok hela dagen, utan att göra någon nytta alls. Det ni! Tycker jag verkar trevligt.). Efter att försökt skriva mitt namn en massa gånger och jag hade fått heta allt mellan Johobbi, Köoinski, Jubbri, blev morsan lite modfälld. Jag peppade henne lite och sa till henne att hon var duktig. Hon tog ny sats och försökte igen.
När jag till sist frågade om vi skulle aktivera sim-kortet så hon kunde använda sin nya mobil på RIKTIGT, sa hon:
-NEJ!!! på rekyl. Det väntar vi med! Jag är så trött i huvudet nu…
Ett steg i taget är faktiskt en underskattad och bortglömd metod.
Öööhh, och nu är jag helt slut själv.
Efter två bärs på en nyöppnad krog på Landala torg, som alkisarna redan har tillskansat sig. Var även inne på Konsum och gjorde ett av mina mer märkliga inköp. Ett wienerbröd, en fralla, en öl och en gul lök. Till sist har jag gått hela vägen hem från morsan. En promenad på kanske tolv minuter i ständig uppförsbacke.
Nu måste jag lägga mig lite i soffan och knapra på min lök.