Har käkat lunch med morsan igen. En carbonara som var så överjävligt gräddig så vita gräddbubblor trycktes ut genom näsborrarna. Öööhh…
Efteråt följde jag med henne till NK. Morsan skulle köpa ny vinterjacka. Kapitalismens högborg. Känner mig stämplad som en terrorist när jag går in där och de stela ansiktena bakom diskarna tittar tillbaka på mig. Såg en jacka som var identiskt lik min nya jacka. Enda skillnaden var att den här jackan kostade 9000 spänn. Fatta hur många öl det är…på sejdeln. Helt sjukt ju. Kanske den hade utfällbara vingar på ryggen och belugakaviar i armhålorna.
Tar en bärs på Pustervik nu. Sitter och tittar på en grävskopa utanför fönstret. Han gräver sig allt djupare ner i jordens innanmäte. Väntar på att det skall dyka upp ett nioarmat odjur med laserögon och en jättestor pung. Han har skills grävmaskinisten. Rör skopan med millimeterprecision. I mitt dästgräddiga tillstånd skulle jag kunna sitta och titta på detta grävskådespeleri till solen går ner…och det har den visst gjort nu ja.
De har höjt priset på ölen här igen. Nu är den upp i 48 spänn. Nyss kostade de 42 spänn. Bedrövligt. Vad är det som händer runt omkring mig?
Nu slutade han att gräva. Det var ju synd. Nej, fan här kan man ju inte sitta och prata grävskopa hela dagen.
Har nu flyttat över mitt arsle till Holy Moly. Det blir nog bara den här ölen. Den börjar ju i och för sig ta slut. Kanske en till, fast ingen mer. Det sitter en snubbe här bredvid med någon slags uppblandad dialekt. Småländska/kalmaritiska. Bräckt dialekt. Rena självmordet att lyssna på. Dessutom pratar han och donnan om maja och LSD.
Tänker att det brukade brinna på min blogg förr i tiden (alltså inte ordagrant). Den var mellan varven full med hat och kärlek och stora och små känslor. Misär och vansinne. Stundtals oförställd glädje. Som att jag levde på riktigt. Nu är det minimalistiska känslor som knappt märks. Undrar när jag slutade känna eller när jag förlorade förmågan att uttrycka mig i ord om det som brinner. Kanske var det någon jävel som pissade på brasan. Kanske det var jag.
Undrar hur intressant det kan vara att sitta och läsa halvtrötta rader skrivna av en halvtrött och resignerad man som lyfter ölen och för den till läpparna i ren självklarhet.
Nej, nu fan går jag härifrån. De höjde musiken. Vilket resulterade i att snubben med bräckt dialekt pratar väldigt högt. Får svårt att tänka. Kanske jag ska säga till honom att det här är faktiskt ett bibliotek. Eller så kanske jag ska gå ut på toaletten och proppa käften full med pappershanddukar och sen skrika rakt ut så min ansiktsfärg blir blå…
Kanske, som sagt, skall jag bara gå hem…