Jag är fläskigt dålig på projektet “gå hem efter två öl” ibland. Hade ingen lust att gå hem till loftet bara…
När klockan var fem satt jag här. Em ringde. Hon ville gärna ses och dricka lite bärs. Eftersom jag vet vad “lite” bärs innebär och hur det kan gå så betackade jag mig och sa absolutos nej! Jag skulle under inga omständigheter dricka mer än en öl. Dessutom börjar jag klockan sju och jag vill ju inte vara bakis på jobbet imorgon. Nej någon måtta får det vara!
Jag sitter kvar fortfarande. Det är svåååårt…
Skrev ett sms till Em för en stund sen:
Fem öl och en gammeldansk senare är det bara till att konstatera att man är en sopa på att “ta en öl” och gå hem i tid. Skrattretande!
Hade ju vart lika bra att du kom hit, men nu måste jag gå hem. Alldeles strax alltså… Snart, efter den här ölen eller nästa… Öööhhh…
Eller så kan man uttrycka sig som Ben gör i filmen “Leaving Las Vegas”. I början av filmen, helt smacki-bonk-full, stöter han på en donna i baren. Det är egentligen en ganska deppig scen.
På hans ändock inbjudande invit svarar hon helt ledsen:
“Maybe, you shouldn’t drink so much.”
Hon reser sig och går mot utgången. Varpå Ben ropar till henne:
“Hey, maybe I shouldn’t breathe so much!”
Det är vackert! Och dekadent. Och inget julkalenderstoff osv.
Nej, för bövlars trollrumpa, nu måste jag gå hem.
Alltså efter den här ölen!
Imorn ska jag äta grillad boxhandske till lunch. Jag betackar mig sköjeriet, men jag har ju flamberad cementsås till!!!
Bis bald, era förgiftade ragelbär-smaskare!
