Allt mellan mat och mat.

Har varit på jobbmöte idag. En timmes resväg dit. Två timmars möte och en timmes resa tillbaka igen. Tur att jag både älskar mitt jobb OCH världen, annars hade jag ju blivit ledsen.

Sitter nu på Köttbullekällarn. Det verkar råda någon slags fläskfilé med bearnaise-festival här. Väldigt många äter det helt enkelt när jag tittar mig runt omkring. Två ungdomar (känns bra att kunna använda ordet UNGDOMAR med tyngd på ett lagom avvägt vis nu när jag är dryga fyrtio) sitter och mumsar i sig denna paradrätt. Bredvid deras bord sitter en väldigt gammal tant och tittar på deras tallrikar. Hon ler lite och har något lurigt och knepigt i blicken. Kanske hon tänker:
“Anledningen till att jag blivit så här gammal är att jag inte har tuggat i mig sånt där klafs!”
Nyss stannade en färdtjänst här utanför. Chauffören klev in här och tog den gamle tanten under armen och ledde ut henne försiktigt till bilen. Det såg ut som hon var gjord av glas. Troligtvis körde han hem henne till ålderdomshemmet. Troligtvis tänkte hon snarare:
“Tänk om de kunde servera sånt där gott klafs på mitt ålderdomshem!”
Eller så tänkte hon på tulpaner eller benskörhet.

Själv sitter jag och tänker på vad jag ska äta när jag kommer hem. Denna fråga uppkommer väldigt ofta. Oftast är frågan klädd i totalt huvudbry. Vet iallafall att jag inte ska äta köttbullar för fjärde dagen i rad.
Igår på jobbet, en timme efter jag hade ätit mina köttbullar med potatismos och brunsås drabbades jag av plötslig magkatarr. I folkmun kan man även kalla det diare-attack. Inte en, utan två. Med kanske tio minuters intervall mellan den första och andra attacken.
Andra attacken var rejält svårt. Jag hann precis dunsa ner på porslinstolen i rättan tid. Det sved något så jävulusiskt i den runda muskeln när det brummade loss. När jag sen baddade mig med toapappret mellan schinkorna så trodde jag att jag skulle gråta i vånda och skrika i smärta. Hade jag stoppat ner labben i holken hade det fräst till. Sen hade den varit borta och man hade med nostalgi tänkt tillbaka på den tiden då man hade två händer.
Ja, det var en pärs!
Lite som att tänka på att en gång i tiden så hade jag massa hår på hodet, nu har jag bara hälften kvar.
Nu är det iallafall bra med tarmarna igen. Tycker jag är sköj! Och den halvan med hår som är kvar på hodet mår också bra. Man får vara glad för det lilla! Speciellt om det stora sitter mellan skinkorna…
Och där sätter vi stopp för denna fantastiskt eggande diskussion tycker jag!

Sitter fortfarande och funderar på vad jag skall äta när jag kommer hem.
Kanske jag köper en jättestor potatis, bakar den i ugnen. Kryper in i den med hela min ryggtavla insmord i räksallad. Sicket mys!
Eller så rotar jag bara fram mina stålmannenkalsonger som ligger gömda längst in i garderoben och käkar ett lass kryptonit en enda sista gång.
Eller så stannar jag kvar här på köttbullekällaren och käkar ett lass köttbullar för fjärde dagen i rad.
Äh, jag vet inte… Sätt eld på mitt huvudbry!

Bis bald!