Har precis dragit i mig ett lass med friterade räkor. På gamla härliga Tai Shanghai. Kände att det var dags att tai shanghaja lite. Längesen nu.
Det pratades depressioner av en kvinna vid ett bord när jag kom hit. Känns som det kan vara ett passande samtalsämne på just kineserior. Hon beställde in en halvkaraff rött som hon svepte på mindre än tio minuter. Sen gick hon.
Är helt ensam här nu. Dricker en bärs efter maten. Svårt att säga om den hittar genom täcket av mosad fritering och mosat ris. Tycker det bubblar och joxar rätt högljutt i kistregionen.
Fan vilket vackert koncept kinarestauranger är egentligen. I föckin löve it! Ständigt under hot att stänga ner för att samma ägare som öppnade stället för fyrtio år sen har börjat tröttna på att stå bakom samma disk och servera feta, hungriga och trashiga svenskar och totalalkoholiserade gubbar och tanter. Sen verkar ju folk tycka att kineserior och kinamat tillhör en svunnen tid. Det gör bara hela grejen ännu vackrare. Själv kan jag generellt sätt tycka att intelligens verkar höra till en svunnen tid…
Samtidigt är det en väldigt harmonisk och avkopplande miljö att sitta i. Kontemplation. Lite som att sitta i en läshörna på ett bibliotek och hinka öl.
De spelade Beatles “Let it be” nyss. I någon slags pianoversion. Just, precis tänkte jag: låt det vara!
Det är ju för övrigt här jag har hört U96 technolåt “das boot” i en något mer nertaggad pianoversion. Undra om dessa pianotolkningar beställs i 10 eller 100-pack. “100 olika pianotolkningar, just nu, pangpris 599:-!”
Nu kommer fan “Let it be” igen.
Undra om Tai Shanghai har facebooksida. Då ska jag fan lajka dem!
Nej, va fan jag kanske måste gå nu, kändes plötsligt lite väl harmoniskt här…
Ett rejält lass med friterat hej baberibba!