Det här kan vara den tystaste dagen jag har varit med om på länge. Inte för att den har varit tyst. Dagen alltså. Blåsten och vädret , som exempel, har fört ett jävla liv sen jag vaknade i morse. Hela förmiddagen har sen spenderats med en inbrottssäker glaskupa på huvudet. Som en syltburk som någon i våld har pressat över mitt svällhode när jag satt och tänkte på något annat. Vad nu det var kan ha varit?
Morgonen började på loftet som vanligt. Sen,tre gånger i rad vaknade jag av att jag satt i skräddarställning. Med hakan mot bröstet. Som en jävla Harry Kröshna-figur. Vad är grejen med det? Börjar tråka ut mig på skarpen. Och varför händer det varje morgon?
Och sen? Resten av dagen har varit på det här sättet. Letat efter nyckeln för att kunna låsa upp den där jävla lingonburken. Fikade hos syrran. Det var den trevligaste händelsen under hela dagen. Köpte med en pistagelängd som var det svettigaste och blötaste jag ätit. Som att slicka på Gundes torso i en halvtimme. Syrran tyckte jag skulle ta med den hem. Jag tyckte hon skulle skicka den i sopen. Det hela slutade med att hon fryste in den. För jag kommer tillbaka…
Nu sitter jag här. Dricker några öl. I baren. Jag pratar. Socialiserar. Samtidigt tycker jag mig vara tystare än blåbärsris eller en sönderrostad kofångare. Känns som jag behöver ett fall och en lösning. Få loss den här jävla kupan. Galen är ju svårt att bli när jag inte känner någonting. Kanske flytta till andra sidan jordklotet och odla konkelbär i påse eller börja dansa latino på en tuff klubb…
Jag försöker klia mig i örat. Något sitter i vägen. Det är som en kupa av glas. Jag knackar på den. Det klonkar. Hodet finns där i syltburken nånstans precis som att världen finns därute. Vare sig jag vill eller inte…