En fortsatt lågtrycksrygg vältrar sig över Johans hode och över vardagen som ter sig allt mer likartad för varje dag som går. Chans till en liten solglimt här och där i sällsynta fall när något bryter av mot vardagen eller när han skrattar åt något poänglöst eller kliar sig på pungen.
Ensamhetshetskänslan drar in i form av blåst och blötsnö och lägger sig som en fuktig disktrasa över panna och kinder. Uppehåll över natten när det snarkas högt på loftet. Sen drar nya lågtryck in med snöblandat regn.
På jobbet är det mulet och även där är det överhängande risk för regn. Luftfuktigheten är 99%. Dimman är trög.
Enligt prognosen kommer detta absoluta skitväder hålla i sig så länge Johan har kvar tummen i rimpen och inte hittar ork att ändra situationen. På detta vis uteblir solchanserna och förändringens vindar.
Vi avslutar med en vårdikt:
Med nackad höna.
Regnet står som spön i backen.
Över fattiga och
rika och
andra nervrak.
Ute i parken
trampas det i hundbajs.
En alkis sitter på
en bänk och
sjunger som en
förvildad Harry Brandelius.
I en lägenhet
tre trapphus bort,
i ett badrum,
i ett badkar
drunknar en badanka.
Polisen går runt
på ett torg
och killar sig själv
med batongen i
snoken.
Sen får han en
nysattack.
I faggorna ligga
skilsmässor i drivor.
Hurra, hurra hurra!
Den som kan
ligga på golvet
utan att hålla fast sig
är inte full.
(Som Dean Martin sa. Troligtvis när han var full…)
Vår var hälsad
med nackad höna!