Det var lite som att kliva in i ett gigantiskt rövhål efter att jag följde denna kvinna till bussen och stod kvar och tittade efter henne och bussen som försvann.
Deniz, donnan som åkte tillbaka till Turkiet på obestämd tid.
Jag tog en promenad för att tänka bättre. Men jag tänkte inte bättre alls. Sen tänkte jag att jag kunde gå och dricka en kaffe för att slippa gå hem till en plötsligt tom lägenhet, men jag hade glömt pengarna hemma.
Och äntligen när sova och äta och skita-trubblen var försvunna så var hon också försvunnen.
Här i lyan finns avtryck och spår lämnade överallt som tyder på tvåsamhet, som plötsligt har förvandlats till ensamhet.
Kaffekoppar, ett kvarglömt hårspänne, små gömda hälsningar och meddelanden i en anteckningsbok, imtima fläckar på lakan och hennes doft…nerpressad i en av mina huvudkuddar.
Sen i Fredags har vi hunnit tagit flera promenader, gått på Café och restaurang och ätit och druckit öl. Tittat på Vem vet mest, hunnit med en diskussion av vildare slag och legat i sängen i timtal och pratat, slumrat och knullat.
Och jag är säker på att det inte är enbart sällskapet och tvåsamheten som jag saknar. Det är minst lika mycket henne. För nu när hon har åkt är klumpen i magen tillbaka.
Tror helt enkelt att jag har fallit för den där vackra kvinnan vid namn Deniz.