Jag är jag. (Tror jag har använt den titeln innan i tidigare inlägg, som för övrigt är en låt med Hästpojken.)


Här sitter han, och tar en öl Tullen. Han som tänker. Han som tänker så mycket så man emellanåt kan tända en cigarett på elden som flammar ut ur öronen. Den ANALyserande, den iakttagande.

Jag lärde mig dessa dragen i väldigt tidig ålder. Som en instinkt. Behärskade det redan när jag var sex år gammal. Att känna av stämningen. Och anpassa mig till den. Mina föräldrar och i synnerhet min far hade väldiga humörsvängningar…som jag lärde mig att anpassa mig till. Sådant som barn inte ska behöva lära sig och ägna sig åt i den åldern. Med andra ord, om min farsa var på extremt dåligt eller retligt humör lärde jag mig hur man skulle hålla sig utanför skottlinjen. Att tassa på tår, att kolla in känsloläget i köket, att akta sig, att inte vara barn.
Det där satte ju såklart enorma spår i uppväxten. När det var dags för revolt tog det ju överdrivna proportioer. Eftersom jag lyckades vara dubbelt så arg än alla andra. 
Dock och fortfarande med en rädsla och känsla över att vara i vägen till exempel. Att vara oönskad. Att iaktta och bedöma folk innan jag själv öppnade truten och litade på dem. 
Tro fan att man var jobbig.
Väldigt många demoner har jag kämpat med för att bli av med. Och faktiskt lyckats. Många är avbockade. Några få dyker fortfarande upp. Ibland. I vissa situationer. Det blir extra tydligt när jag lär känna en människa som jag tycker om extra mycket.
Då handlar det om att blotta sig. Att kasta sig ut utan fallskärm. Att slå sönder skyddsvallen, bit för bit…med Johans yxa… Inte helt bekvämt i alla stunder och Inte en helt osvettig uppgift.
Men höhö, det gick väl bra för mig också. Jag blev varken massmördare, sprutnarkoman, träslöjdlärare eller våldtäktsman.
Känns tryggt att tänka på.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *