Sitter på vårdcentralen Kungshöjd. Tänkte träffa en doktor som kan skriva ut sömntabletter. Det är sjuhundra barn här och och sjutusen människor. 20 nummer före mig innan jag får komma till receptionen. Har faktiskt aldrig sett så mycket människor här innan. Känns som jag kommer att bli sittande här i timmar.
Jag ska fråga doktorn om han har några riktigt starka piller. Några som man sover 18 timmar i sträck på, för jag har lite sömn och ta igen. Och just nu tycker jag det är trevligare att sova än att vara vaken för jag är lite trött på mig själv. “Är det bra eller dåligt?” Det kan jag ju alltid fråga honom.
Tog en sömntablett inatt. Inte för att jag inte kunde somna, men för att slippa vakna en gång varannan timme. Har haft den sömntabletten liggande väldigt länge. Jag sov som en stock mellan klockan tre och nio, i exakt 6 timmar och sen pang, så var jag vaken. Trodde jag skulle känna mig lite groggy idag, men det gör jag alltså inte.
Efter att nu suttit och väntat en dryg timme för att komma fram till receptionen fick jag precis veta av kvinnan i receptionen att doktorerna inte får skriva ut recept på på beroendeframkallande medel. Det är alltså min egen vårdcentral som har skickat hit mig för att de inte hade några doktorer lediga och utan att veta om den här vårdcentrals policy. Under all kritik. Rent killing joke ju!
Dock, kunde jag, om jag ville betala för ett läkarbesök, sitta ner i minst en timme till. Komma in till en doktor som skrev ut ett recept på en väldigt svag tablett som var lite lugnande. Det kanske var recept på robuste? Är det bra eller dåligt?
Är en doktor som inte får skriva ut recept på sömntabletter verkligen en riktig doktor?
Sitter och tar en öl nu istället. På Rosenlundsgatan. På ett ganska flashigt ställe. Alla ser väldigt snygga och hippa ut här. Om jag lyssnar så pratar de om enormt tråkande saker. Nästan så att det blöder ur öronen på mig . Så att ballarna krymper och gömmer sig. Karriär, yta, pengar och status. Och en del annat som man skulle kunna betala för att slippa höra…