…i skinkan.
Ringde till vårdcentralen i morse. Smärtan i skinkan hade blivit olidlig. Kunde knappt sitta eller gå längre.
-Var sitter bölden, frågade rösten i telefonen.
-Den SITTER på den kroppsdel som man SITTER på och jag kan inte SITTA längre.
-Jaha! svarade hon som om jag hade gett henne en gåta. På skinkan!
Just det ordet som jag försökte undvika att säga. På något vis avdramatiserade hon situationen.
Har nu varit på vårdcentralen.
-Funkar det om jag drar kalsongen åt sidan eller? var min första fråga till läkaren (generad över det olustiga läget att en ockupanterad böld hade flyttat in i min skinka).
Det gick bra. Hade ingen lust att ligga på mage och blotta min oblekta ringmuskel.
Men herregud! Har aldrig fått en spruta i rumpen innan. Vilken smärta! Jag vrålade loss som en anglosaxisk riddare som fått pungen avbiten (naturligtvis var samma kvinna med i rummet och assisterade som hade gett mig en spruta förra gången på provtagningen).
-Och nu tar jag en spruta till på andra sidan av bölden…
-Brrrr…
Men Jesus Kristusson, vilken klämfest på skinkan! Glöm förfest och efterfest och hemmafest och bröllopsfest och fest i byn. Fram med skalpellen och sen: sicket knådande och klämmande. I evigheter. Jag låg där och gungade på britsen. Som i en storm. Kände mig som en bulldeg redo för 250 grader i ugnen.
-Titta du fick ut alltihopa! utbrast sköterskan.
-Ja, nu är hela skinkan tömd! svarade läkaren, lika upprymd.
Glädjen över Johans skinka svallade i rummet.
-Hmm, vad bra, fyllde jag i, mumlandes i kudden.
Sen var det dags för nål och tråd. Ihoptrocklad som en calzone.
-Kommer jag kunna sitta sen utan att det gör ont? frågade jag läkaren.
Hon log.
-Du kommer kunna sitta och dansa utan att det gör ont!
Kände ett stegrande glädjerus och funderade genast på att anmäla mig till en buggkurs.
Nästa vecka ska jag dit och ta bort stygnen. Tydligen hos samma sjuksköterska som skötte om mitt konstiga hål i bröstet. Samma sjuksköterska som gick och gömde sig fnissande bakom en skåpsdörr när jag drog trötta skämt för en hel ring av läkarstudenter som stod runt min brits och inspekterade mitt konstiga hål i bröstet.
Börjar bli stammis på den där vårdcentralen. Tycker egentligen man kan vänta med det tills man är i kanske 60-års åldern.
Är ju stammis på ett antal krogar. Räcker bra för mig…
-Well hallo again! Trevligt! Here I come with some sytråd in my skinka!
På väg ut i korridoren stötte jag på läkaren igen. På avstånd. Kände glädjeruset svalla över för att jag kan sitta igen.
Jag vinkade glatt med hela armen. Hon vinkade tillbaka. Lite mer kontrollerad.
-Halleluja, jag är frisk igen. Vilken lättnad!