Sitter på balkongen och försöker njuta av en kaffe, men något hindrar mig. Vinden är hård och arg. Parasollet som numera består av ett gammalt statoilparaply från 90-talet skyddar mig från solen dåligt.
Jag har en djävulshosta efter förkylningen. Känns som organen skall lossna varje gång den drar igång.
Lyssnade på reprisen av Reinfeldts sommarprat i morse. Jag har läst en artikel där någon undrar var Reinfeldt ville komma eller försökte säga med sitt sommarprat. Eller snarare prat. Nu när jag har lyssnat undrar jag faktiskt samma sak.
“Kvällens belöning efter att ha skrivit på min bok hela dagen: En chokladboll!” Vas??? Que???
Sen pratade han lite om FN och att städa hemma för då mår man bra och att fyrtio är det nya trettio och att äga ett par jeans och två kostymer när man är femtio år för då har man köpt färdigt sin garderob…och så “Staten och kapitalet” på det i spellistan.
Nej, jag vet faktiskt inte.
Skrev ju för ett tag sen att jag skulle kolla på Cornelisfilmen. Och att jag har låtit bli för att slippa få lite av en husgud förstörd. Tanken på att någon annan ens skulle försöka sig på att spela Herr Cees känns som en ganska djärv chansning.
Filmen var mycket värre än jag trott. Bland de sämsta gestaltningar jag sett av någon. Hur kan man ens ta in någon skådespelare som ens inte klarar av att prata i närheten av hur Cornelis gjorde? Vad spelar de då för roll att de har hittat någon som är hyfsat lik rent utseendemässigt? Vi tar en norsk skådespelare som inte kan prata stockholmska. Men väldigt lik Cornelis, det är han ju faktiskt.
En helt annan dialekt. Ett helt annat sätt att prata. Katastrof. Skändning. Det var det som pajade filmen mest. Just Cornelis utpräglade, avslappnade släpiga sätt att prata på var en stor del av honom.
Ett hån mot oss som kan våran Cornelis.
I övrigt var filmen trist sensationssökande. Cornelis själv, framställd som en övervägande otrevlig pajas. En packad och alkoholiserad tablettmissbrukare som råkade plita ner fantastiska visor. Shure, allt det där fanns, men det blir väldigt platt när man kunde visat upp vilken dubbelbottnad typ han egentligen var känd för att vara.
Och sen en skånsktalande Anders Burman på detta. Hur tänkte de där?
Nej, Gör om. Gör rätt, eller ge fan i det över huvudtaget.
Vilket också leder in mig på följande…
Igår när jag kom hem efter att varit ute och tagit några bärs med syrran (och bland annat pratat om Cornelisfilmen) slängde jag på Tvn en stund innan jag gick och la mig (oh vad spännande Johan!).
Det visades någon deckare. En engelsk deckare. Men miljöerna såg inte engelska ut märkte jag snart. Efter en stund såg jag att den utspelade sig i Madrid. Alla pratade engelska. Alla hade spanska namn och kommissarien hette Javier. Och alla pratar engelska.
Detta kan nog vara något av det värsta jag vet när det gäller serier och film. All sorts trovärdighet försvinner ju när man bara struntar i originalspråk. De skall vara spanjorer. De är i Madrid. Men vänta. Något är fel. De talar utpräglad brittisk engelska.
Värst är nog alla sorts 2:a världskriget-filmer och serier som gjorts genom tiderna. Där fransmännen talar engelska. Ibland med fransk brytning. Hellö! Tyskar pratar engelska. Amerikanerna pratar engelska. Alla pratar engelska. Och så utspelar det sig till exempel på ett kocentrationsläger. I Polen.
Det är en dålig idé. Lägg ner hälsar Johan.
Eller avslutningsvis serien “Ettor och nollor”. Med en Skarsgård som tuggar tuggummi hela tiden för att dölja faktumet att han inte klarar av att härma göteborgska. Kanske man skulle valt en skådis från Göteborg eftersom serien faktiskt utspelar sig i just Göteborg.
Då kanske inte kalkonfesten hade blivit exakt lika våldsam.
Öhhh nu orkar jag inte klaga mer… Blev alldeles klibbig och svettig.
Var för övrigt på date i Torsdags. Kvinnan i fråga var bakfull. Undertecknad var rosslig och halvväck efter förkylningen. Efter två öl hade jag kunnat somna under bordet på uteserveringen. Gnistorna tändes…inte.
Vi bestämde oss ändå för att gå vidare…till Golden Days. Ett ställe fyllt med turister nära brunnsparken. Tre tyskar satte sig bordet bredvid oss. Istället för att prata med varann satt de och blängde ut oss i en och en halvtimme.
Dejten kan beskrivas som ganska loj och ofokuserad. Efter fyra öl på Golden days tyckte Johan ändå att man kunde gå vidare och sköja till det. Bara för sköj skull, eftersom dejtkänslan var över. Det tyckte inte kvinnan i fråga att vi skulle.
Vi skildes åt vid brunnsparken.
Johan avslutade kvällen med att dricka folköl vid köksbordet och lyssna på “No fun” med Sex pistols. På repeat. 12 gånger.