Jag har kramp i ringfingret. Det har jag aldrig haft förut. Jag gissar på vätskebrist och dricker därför en massa vatten.
Igår utspelade sig en av de mest lugna och tysta dagarna på jobbet som jag har upplevt på väldigt lång tid. Jag tänkte att om det alltid hade varit så hade jag kanske inte funderat på att säga upp mig.
Idag är det raka motsatsen på jobbet. Det är som att befinna sig i ett ljudligt avgrundshelvete sju våningar ner. Min brukare brötar och harklar konstant och hela tiden. Ingenting fungerar. Det är sjukt tungjobbat. Då brukar jag få kramp i huvudet och i själen. Och i hjärtat. Jag väntar på att det ska säga poff, och så börjar det rinna blod ut ur öronen på mig.
Andra ställen man få kramp i är vaden. Jag har vaknat av att jag får slå bort krampen med knytnäven. Tårna kan också gilla att få kramp ibland. Då får man ta en promenad till att krampen släpper.
Av äkta kärlek kan man få kramp i hjärtat. Kärlekskramp. Den är inte så vanligt förekommande. Är kärlekens kramp av olycklig art hjälper inga promenader. Eller något annat heller för den delen.
Kramp i förståndet kan man få av hur samhället ser ut med allt sitt hat och alla sina elakheter skapat av hatiska och elaka människor.
Mycket kramp blir det…
Nu hoppade krampen över i långfingret.