Igår när jag kom hem från jobbet och satte mig på balkongen såg jag vad jag trodde var en enorm katt komma utspringande från skogspartiet och rakt över gräsmattan på gården. Och den har en stor råtta i käften också, tänkte jag.
“Det där kan ju inte vara någon råtta i käften, men det var jävlar vilket långt huvud kissen har!”
Katten visade sig vara en grävling. Den smet upp på vägen och sprang längs bilarna. Springstilen påminde mycket om en katts.
Johan blev genast nervös. Jag har aldrig sett en grävling i stadsmiljö innan. Snart börjar det väl rusa runt kameler och elefanter på gatorna också…och rullande valrossar.
Googlade genast om grävlingar. De sägs vara skygga, men om man råkar överaska dem kan de hoppa upp och bita en i kåddarna (är man kvinna kan blygdläpparna ligga illa till).
Kände genast hur jobbigt allt blev… Med ens blev världen ännu lite otryggare att leva i.
Började skriva på en en novell idag. Första försök till skrivande utanför bloggen på åratal.
Tittade på Babel igår. Knausgård var där. Han sa att om man har problem med att bajsa fram något smart kan man alltid försöka sig på att skriva och beskriva något objekt. Sin tandborste till exempel.
Själv började skriva om mitt träd som står närmast balkongen. Jag gillar det där trädet, bortsett från att det verkar innehålla massa otäcka, förväxta gigantkryp som ofta flyger rakt in i min lya.
Ganska snart ändrade storyn riktning och började handla om Elise som föredrar att ligga i skuggan under träd, istället för att brännas ihjäl av en arg sol. Elise beteende är lite alienerat.
Hon läser en bok om en man som försöker uppnå trivselnivån i “ingentinget” istället för “alltinget” som de flesta vill åt i sina liv. Han går in på ett bibliotek och försöker låna en bok som ska handla om just ingenting. Någon sådan bok finns ju naturligtvis inte att låna, eftersom ingen skulle få för sig att skriva en sådan bok.
Längre har jag inte kommit. Ja, vi får se hur det går. Gå nu för fan inte och stjäl den här idén era fantasilösa typerrrrrr!
Annars somnar min vänstra tumme väldigt ofta. I tid och otid. Ett tryck uppenbarar sig mellan varvet i bröstet.
Först inbillade jag mig en ankommande hjärtinfarkt, stroke och hjärnblödning. Allt på samma gång.
Troligast är att det hela är psykosomatiskt. Precis lika obehagligt ändå.
Som en förvirrad bäver på nylagd asfalt.