Sitter och dricker morgonkaffe…
Har börjat gå till ett och samma fik och innan jag börjar jobba i datorbutiken. Alltså två dagar i veckan. Känns som en väldigt bra start på dagen.
-Hej, hej, säger jag när jag kommer in.
-En kaffe, frågar de då.
-Ja tack, svarar jag.
Detta är hela konversationen. Tänker att jag borde säga något trevligt. Kommer bara på att det blir kallare och kallare ute för varje gång jag kommer, men har ingen lust att prata väder och säga “Hej det är jag som är Svenne Bananos!
——————–
Nu dricker jag lunchkaffe…
Har även börjat gå till samma restaurang och käka varje lunch. Alltså två gånger i veckan. Ett riktigt bra place med bra mat. En italiensk restaurang som även har husmanskost. Servitrisen ler numera när jag kommer in. Hon kan mina rutiner nu. Vet att jag inte vill ha något kvitto när jag betalar. Att jag dricker kaffet efter maten på den uppvärmda uteserveringen. Att jag vill ha ett askfat på bordet.
Det är som sagt något tryggt med att göra ett ställe till ett stammishak. Man får, förhoppningsvis, den service man förtjänar.
Såg en dansk film igår som hette “Kinamand”
Ganska bra rulle. När mannens fru lämnade honom började han gå till en Kinarestaurang som låg i hans bostadsområde. Han åt där varje kväll och blev stammis och lärde känna familjen som hade haket. Han betade av menyn från nummer ett till tjugofyra i nummerordning. När han till slut hade ätit rätt nummer tjugofyra ställdes han inför ett problem. Han hade ätit alla rätter. Det mest logiska var att börja om från rätt nummer ett, vilket han också gjorde.
En annan stammis som satt i restaurangen (spelad av Johan Rabaeus) gick dit varje tisdag och torsdag. På måndagar och onsdagar gick han till en pizzeria. På fredag och lördagar gick han till en tredje sylta.
-Var går du på Söndagar då? undrade Kinamand.
-Då improviserar jag.
Roulit! Eller “Oj vad humor” som mormor hade sagt.
Och där tog lunchtimmen slut. Back to work.