Blev plötsligt uttråkad. Det liksom bara kom över mig.
Jag tänkte: Det är väl inget kul att dricka öl. Och jobba hela tiden, det är väl inget kul? Att knulla är väl inte roligare än att inte knulla. Och äta mat hela tiden så fort man blir hungrig, vad är det för roligt med det? Sover det gör man ju varje natt. Och sommar, vinter, höst och vår. Vad är meningen med det? Resa, när man kan stanna hemma? Promenera när man kan sitta still…
Söka meningen med livet genom att klättra i berg det får andra göra…
Prutta i motvind, dansa i garderoben, rapa i mörkret, pudra saffran på stortån, ropa efter jesus i sömnen, koka hönsbuljong och drömma att man lever, vem har någonsin blivit gladare av det? Bli glad, kär, ledsen, trött, full, pigg eller skitnödig, det har man väl blivit innan…
Meningen med livet är en ofärdig mening. Där sista ordet saknas… Ingen mening med att söka.
En stammis till en annan stammis på Sejdeln:
-Men snälla människa. Kan inte du gå och sätta dig någon annanstans, istället för att tråka ut mig till döds?!
-Jag går hit. Jag går dit. Jag går till Kings Head, blev hans svar.
Mådde plötsligt lite bättre. Eller åtminstone så släppte tankarna om poänglöshet för ett tag. Kände mig som en light-version av Ernst Gunter.
-Kanske man ska ha en öl till?