Det är revolution i magen. Har nu sprungit i ilfart på dass två gånger på en halvtimme.
Vaknade halvsex i morse av att det röt och brötade i magen.
Tänkte att jag skulle ner och kolla in lite klappar idag. Det är måndag och förhoppningsvis inte så mycket fän som står i vägen mitt i affärernas gångar med dregel i mungiporna och en hjärna tommare än en konservburk.
Det hände för några år sen…
Jag stod på Elgiganten mitt i julrushen när det plötsligt sa kabrak i magen. Jag stod och tittade på en sodastreamer till morsan. Plötsligt var rallyt i gång för fullt i tarmarna. Det hela skedde mycket fort och det var inte långt ifrån att jag var tvungen att hålla ihop skinkorna.
“Herrijivlar! Oh, gudars! Oh, gudars! Oh, gudars!” tänkte jag.
Jag tittade mig runt omkring efter vitvaror-avdelningen. Om det blir krisläge kan jag alltid sätta mig på huk i en frysbox och dra ner brallorna och torka mig med ett 10-pack dammsugarpåsar.
Såg framför mig hur butiksvakterna öppnade frysboxen och sen släpade ut mig i armarna genom hela affären, med byxor och kalsipper nervirade runt anklarna och med mina fötter svavände ovanför marken. Efter att stått där och svettats en stund kom ett nytt kabrak i magen. Jag trodde undergången var nära. Jag darrade på benen…
Sen, som i ett upphörande snöfall singlades tarmvredet bort och jag var räddad.
Gud hade hört bön på Elgiganten.
Fack, måste springa igen!
Här på Stuartsgatan hör gud fan ingen bön!