Satt och tittade lite på målgången i damernas längdåkning. Vissa trillade ihop efter målgång och lade sig i fosterställning. Gemensamt för alla åkare var att de hade frysta dregelklumpar på hakan eller jättelånga dregelsträngar som hängde från läpp till navel.
Förnedringen har ganska låg tröskel i sportsliga sammanhang. Att dyka upp med en dinglande dregelpendel på hakan på eftermiddagste hos någon skulle inte anses okej.
Lite som mannen som sprang Göteborgsvarvet med bajset rinnande längs låren. Helt okej faktiskt.
Angående längdskidor var det de enda sorts skidor jag kunde åka. Tyckte det var bland den tråkigaste företeelse man kunde ta sig för. Jag ville ju åka ner för backar. Det var blott ett litet hinder. Så fort jag gjorde så trillade jag i fosterställning eller åkte in i en buske. Intrasslad med skidor och stavar i en häck.
Lyssnade på några kvinnor på bussen igår. Den ena hade skickat ett mail till den andra.
-Jag skickade mailet tio över fem, sa den ena kvinnan.
Det tyckte den andra kvinnan var väldigt konstigt.
-Jag fick inte mailet förrän tjugo över fem, svarade hon då.
Detta tyckte kvinnan som hade skickat mailet var ännu konstigare och undrade om det var fel på den andra kvinnans dator.
-Ja, det kan det vara. Det blir ofta så.
-Går klockan rätt på din dator?
Det gjorde den enligt den andra kvinnans utsagor.
Det ryckte i mitt datorexpert-ögonbryn. Var på väg att luta mig framåt och föreslå att hon skulle öppna sin dator och skruva loss sin mailadress och sätta i den i en annan dator och kolla om den funkade där. Gjorde den det så var det fel på hennes dator.
Lite drygt kanske?
Ungefär som när någon frågar på spårvagnen hur många stopp det är till centralstationen. Man är glad att kunna hjälpa till. När man samtidigt kliver av så inser man att man räknat antal stopp helt fel och nu är personen på väg ut till Angered…
Igår såg jag även vad som sägs vara den legendariska bajsmannen. Ni vet han som roade sig med att välta baja major och kleta in sig i bajs och sen jaga människor på Hultfredsfestivalen.
Har fått honom utpekad som bajsmannen av andra ett antal gånger så jag utgår från att det stämmer att det är han. Man såg honom ofta förr utanför krogarna på andra lång med en jättekasse med folköl. Alltid i jeansväst och kortbyxor. Oavsett årstid.
Igår såg jag honom på hemköp i Nordstan. Vid burkmaskinerna. Han hade med sig minst ett tjog med påsar med tomburkar. Februari-månad och sex minusgrader. Iförd, mycket riktigt kortärmat, jeansväst och kortbyxor. Pantade med van och stabil hand. Burk efter burk. Han borde vara några år äldre än mig och faller klockrent under epitetet “Mannen som inte ville bli stor”. Beundransvärt.
Ett epitet som kan appliceras på undertecknad mellan varven.