Jag har bestämt mig.
Jag har kommit till en kritisk punkt i mitt liv…
Sista tiden har det krupit närmare mig. Åldersnojan. Oviljan att bli gubbe.
Men, kom jag på. Jag har varit gubbe länge. Så istället för att streta emot är det dags att bara kapitulera och omfamna och sen bara vara gubbe
Jag har muttrat på balkongen. Nu när balkongen är avstängd har jag muttrat i köket.
Håren kröker sig, växer på fel ställen och brösten flyttar ner och det gör ont när bussen skakar till och kör över ett gupp.
På måndag går jag och köper en gubbkeps! Har alltid hatat gubbkepsar, men från och med på måndag är det snyggt!
Jag har även beställt en t-shirt från ett gammalt oidentifierbart metalband från 80-talet (detta talar ju förvisso emot gubb-omfamningen och kan tas som värsta åldersnojan) som nästan bara jag och några handfull till känner till.
-Vad är det för band? undrar en liten yngling.
-Men lille vän…det här bandet fanns långt innan jag blev gubbe och du låg och dammade i din mammas mage!
Jag mumlar och grymtar på loftet. Jag pratar mellan varven med ett språk som om jag gick runt med käpp. Fisksufflé, fyllda paprikor och banana split är fan det godaste som finns!
Sicket jävla samhälle! Va, sicka jävla typer! Lurendreja ut mig i ladan!
Jag är uppväxt under en tid då hoten från Sovjetunionen haglade i skyn. Tiden kallades kalla kriget. Papporna gick runt med handväskor i fuskskinn och med handledsremmar. Det röktes Glenn och Stanton. Jag åt falukörv två dagar i veckan. Jag sålde GT. Även den där dagen efter att Olof Palme blev mördad. En mås valde att skita honom i pannan, alltså på den där tidningen som vilade på min underarm (antar att måsen hade ett och annat att säga om socialdemokraterna). Ibland har jag vissa problem att förstå min samtid…
Jag muttrar och svär.
På måndag går jag och köper en gubbkeps.
Den häringa betan är numera min psalm, hamen!