Vaknade prick sju i morse. Fantastiskt med tanke på att jag somnade klockan tre i natt och egentligen hade sovmorgon till klockan nio och att jag jobbar elva timmar idag och inte kommer vara hemma förrän halv elva ikväll. Ännu en rolig dag på jobbet…
Och vad vaknade jag av? Ett ankommande världskrig koncentrerat i Johanneberg trodde jag.
Nej det var ingen fara…bara en enormt brötande cementbil som pumpar ut cement till de nya balkongplattorna. Där till lite harmoniskt kapande av stål och…den där gaphalsiga byggjobbaren som har hamnat i någon slags sinnessjuk gaphalsextas. Han har nu bara gapat rätt ut i en och en halvtimme i streck, till ljudet av pumpande cement och kapning av stål.
Av någon jävla anledning uppehåller de sig utanför just mina fönster typ 90 procent av tiden. Varför? undrar jag. Huset har åtta våningar, men de har sitt jävla party på min våning hela tiden. För bövlars gubbar! Det här är ingen grillfest eller någon jävla hej babberibba-skiva.
Och nu lagom till att jag ska traska iväg till jobbet körde cementbilen iväg och byggjobbarna gick på rast. Det blev alldeles tyst. Overkligt tyst. Som ett vakuum.
Håller jag på att bli galen?
Äh, det är lugnt. Det här lilla halvstökeriet skall ju bara hålla på fram till årsskiftet. Sen kan jag sitta på min nya balkong och behandla min posttraumatiska stress i lugn och ro.
Livet är fantastiskt och jag älskar världen och jag bor mitt i den.
Det här är en kärleksförklaring till alla byggjobbare världen över som ser till att man inte sover bort sitt liv.
Kyss i räva!
Det fantastiska.