Min brukare har börjat titta på djurprogram på Viasat. Nat Geo Wild, tror jag det heter. Programmen är så långt ifrån Arne Weise-feeling man kan komma. Berättarrösten är en sån där maffig och övertramsig machoröst som låter tuffare än din mamma. Monologen som han utgår ifrån eller om han kör på frihand, endast gud vet, skall ha någon slags komisk ton där berättaren tycker han är roligare än vad han förefaller. Vissa avsnitt är uppdelade efter kategorier. Typ “så här parar sig olika arter”. Då visas de upp hur obscent beteende djuren har före, under och efter akten och så slänger berättaren in någon sköjig punchline om hur efterblivet beteende djuret har.
Fladdermöss och kameler dyker upp i nästan varje avsnitt. Det pratas väldigt mycket om anus och avföring. En viss sorts reptiler nyser. Här filmades sju olika nysningar i slowmotion. Ju klafsigare och slafsigare beteende desto häftigare. Kunskapsnivån ligger på noll komma brädhög.
Igår fick jag till exempel lära mig att Hyena-honans klitoris är 18 centimeter lång. Jag bara tänkte “Wow, det var en lång klitta du!”, och sen tänkte jag nu vet jag inte vad jag ska göra med den här informationen. Skall jag skriva ner det på en lapp och ha som raggningsfras på krogen eller ska jag tatuera in den som ett klokt citat på insidan av underläppen?
Nej, de är inget vidare bra de där programmen. De är faktisk rent dåliga de där programmen. Faktiskt helt bedrövliga. Oseriös smörja. Jag hatar skiten.
Funderar på att tatuera in Arne Weise på bröstet bara för att hedra honom och hans nobla Ett med naturen-program.
Sen väntar jag. Jag väntar på ett nytt bankkort, på mitt lönebesked och på en ny iphöne som jag har beställt. Ingenting dyker upp och där ute i verkligheten faller löven och förbi mina fönster regnar det bitar av fasad och här inne faller saker i golvet som jag plockar upp under morrande stön.
Jag har tryckt ner anklarna i härsken mjölk. Efter en paus på tio år eller mer, bortsett från bloggandet, har jag bestämt mig för att börja skriva igen. Noveller alltså. Jag har satt mig ner ett antal gånger. Det går från något slags “inte alls” till väldigt trögt. Såg framför mig hur orden bara skulle rinna ner för skärmen när jag väl satte mig, ty att sätta sig ner är den svåraste biten, men så har det alltså inte varit.
Det är bara att kämpa vidare. Stånka och stöna och svettas. Sen är arbetsron i det här huset helt under kritik. Den existerar inte. Det är som att sitta i ett publikhav på Scandinavium under en hockeymatch.
I förrgår gick jag upp tidigt. Jag käkade frukost. Hade planerat att jag skulle sitta mellan klockan tio och klockan ett och skriva. Precis när jag satt mig vid köksbordet och hällt upp kaffet och rullat en cigg, kavlat upp ärmarna och lagt en fanfarisk prutt som en “Lycka till-honnör” för min blödande skaparsjäl så…kommer byggnadsställningshissen farande! Den stannar vid min våning. Ut trillar ett gäng högljudda byggarbetare med kofot och cement och diverse redskap i nävarna. En ställer sig på knäna vid mitt köksfönster. Han börjar bända loss fönsterkarmar. När jag glor upp på honom glor han ner på mig, som att han undrar vad fan glor på. Jag stänger fönstret. Där! försvann hela det blödande skaparhelvetet. Jag sitter kvar och börjar sortera mina skrivbordsikoner på datorn, rengör tangentbordet, häller upp mer kaffe…ger upp.
Jag går in i vardagsrummet. Äter lunch framför Tvn. En trött sallad. Precis när jag kör ner gaffeln i det gröna uppenbarar sig knegarna sig utanför vardagsrumsfönstret. Jag är imponerad av deras ständiga tajming. De börjar bända loss karmarna med kofot och brak. Sen lägger de ny cement längs fönstersidorna vilket gör att man får känslan av att byggjobbaren glor in i vardagsrummet med nästippen tryckt mot glaset. Efter en stund uppenbarar sig de andra byggjobbarna och beundrar hans arbete. Under hela intaget av lunchen ser jag dem i periferin i fönstret.
Till slut blir jag så less på att vara hemma så jag går ut på en promenad. Som leder mig till krogen. Som i sin tur leder mig till att dricka upp mina sista pengar. Den där skrivarglädjen dyker självklart inte upp mer under dagen, även fast jag gör mina små fega försök…
Och nu…betala räkningar.