Har varit på jobbmöte idag. Var på bättre humör innan mötet än när jag gick därifrån.
Käkade lunchbuffé på ett ställe på Södra vägen innan mötet. Är egentligen inte så mycket för bufféer längre. Det samlas ofta slafsiga människor som snyter sig i handen på bufféer. Det känns så iallafall.
Den här buffén innehöll otroligt klafsiga grunkor. Stekt fläsk, biffar i tomatsås, kokt och stekt potatis, bruna bönor, löksås, pizzor.
Jag tog stekt fläsk med löksås.
När jag satt mig ner märkte jag att potatisen var iskall. Blöt och iskall. Löksåsen var också kall och fläsket var knappt ljummet. Fick gå fram och få maten uppvärmd i mikrovågsugn.
“Ja, jag vet”, sa hon bakom disken. Resignerad. “Potatisen är alltid kall.”
Jag överraskade henne alltså inte.
Nu sitter jag och dricker en bärs på en kineseria på Södra vägen.
Min vän Erik brukar också gå hit ibland eftersom han jobbar i närheten. Vi har aldrig träffats här av slump. Vi brukar heller aldrig föreslå att vi ska ses här.
Däremot brukar vi alltid skicka ett fotobevis till varann när någon av oss har förärat kineserian med ett besök. Texten under fotot brukar lyda i stil med: “Nu sitter jag här igen din jävel. Må vi aldrig stöta ihop med varann på detta palats…”
Nu klev det in en braksnygg kalaspingla här. Hon tittade sig förvirrat runt omkring. Sen gick hon ut igen.
Om man går hit för att träffa “thö löve öf life” bör man nog tänka om…trots att vi pratar om ett fantastiskt palats!
Kommer man däremot hit för att dricka två öl och för en stunds kontemplation finns det nästan inga bättre ställen än kineserior. Lite som att dricka öl på ett bibliotek.
Kan däremot inte tänka mig något sorgligare än att hälla i sig åtta öl och ett gäng sexor gammeldansk, bli ledsen och gråta ut över livets förtret. Bli redlös, kräkas i guldfiskbassängen och bli ledd ut till en taxibil som den stackars personalen ringt.
Dock inget ovanligt scenario på dessa kineseriapalats.
Nu ska jag skicka en bild till Erik och berömma honom för hans fantastiska otajming. Eller om det var tajming…