I måndags var jag på Emmaus på Backaplan. Tänkte kolla tempen på vinylavdelningen. Om man gillar klassikt och kristen musik på vinyl kunde man köpt varenda skiva med förbundna ögon. Om inte, så kunde man gräma sig lite grann åt att man hade bläddrat genom alla tio backarna.
När jag kom upp på övervåningen hittade jag en sån där skinnjacka som jag har letat efter i flera år. Jag satte på mig den och letade upp en spegel. Jag hittade en på skoavdelningen. Just när jag skulle konstatera att den satt som en smäck såg jag i spegeln hur en snubbe uppenbarade sig bakom mig. “Det var ett jävla slagsmål om speglarana på det här bygget”, hann jag tänka. Snubben knackade mig på axeln.
-Jaaa…svarade jag. Han höll upp en sko framför mig. Han bröt ganska kraftigt och växlade mellan svenska och engelska.
-Vad tycker du om denna sko? Is it good? Han höll upp någon slags märklig sneakersko.
-Yes, but you also need the other one! svarade jag och tyckte jag var helt omåttligt skojig.
-Men ska man springa eller gå?
-Jag tror det är en promenadsko, eeh, like a everyday-shoe.
Jag försökte återgå till att beundra mig själv i spegeln. Då kom hans kompis fram med en annan sko. Han såg glad ut och hälsade och skakade hand. Jag passade på att skaka hand med sko-snubbe nr.1 också. Jag såg dem i spegeln De iakttog mig kritiskt från topp till tå.
-What do you think about this jacket? sa jag plötsligt utan att reflektera över att vi höll på att starta ett stil-forum.
-It´s nice but you need a nice shirt under so you look good!
-Really?
-Ja, ni svenskar vet inte hur man klär sig. Look! sa han och visade runt med armen utsträckt och lät den sväva från väster till öster i lokalen. Jag tittade mig omkring. Jag fick syn på en gubbe i en keps som en gång hade varit röd. Ölkaggen stack fram under den för korta t-shirten och den dassiga jackan som var tre storlekar för stor hade en svårgissad kulör. Ett urtvättat hisingsoriginal. Inget konstigt med det.
-I´ll see what you mean…
-When I was in Italy. Everybody went out in Armanisuites and was drinking coffee. They have style.
Okay, svarade jag i brist på Armani-kostym och vad jag skulle svara.
-And look at you!?
-What? undrade jag.
Jag tittade på min svarta tröja. Mina svarta jeans och mina Nike-dojor och undrade vad fan karljäveln menade.
-Look at that sweatshirt. You need a nice shirt. No style. No girls.
-Well it´s casual monday, försvarade jag mig.
-And that shoes!
Nu började han verkligen… Det här var väl ingen trevlig stajl.
Jag tittade på den där skon som han hade visat upp för mig. Den såg ny och oanvänd upp. Förutom det (och detta sparade jag medvetet till sist) så var det den plastigaste bit doja jag har sett i hela mitt liv. I glänsande gult och blått. Till och med skosnören och sula såg ut att vara gjorda i glänsande plast. man blev helt plastig i själen när man tittade på den.
Och där stod den där pajasen och hånade min klädsel. Någon måtta får det väl ändå vara på dumheterna?
-You thinking of buying this shoe? frågade jag.
-Yes, what do you think?
-Well, it´s not Armani. No style. No girls you know…
Han tvekade en stund och ställde sen tillbaka dojan.
Vi hälsade adjö på trevligaste sätt och önskade varandra lycka till.
Jag hade ju redan hittat den jacka jag så länge varit på jakt efter. I hans fall kändes jakten lite mer tveksamt.