Fuck, jag glömde visst bort min lilla bloggjävel och glömde därmed skriva här…
Så stängde den då. Den underbara Landala restaurang. Troligtvis den enda restaurang i sitt slag som var inredd som en Stenabåt-matsal från 80-talet. Faktum är att jag misstänker att de fick överta inredningen från någon gammal nedlagd Stenafärja.
Här har man skrivit en hel del blogginlägg genom åren. Kanske mest ledsna sådana, men ändå. Kanske för att jag brukade gå dit med nedstämt humör för att ta en bärs och när man hade druckit upp bärsen kände man sig ännu mer nedstämd och blev helt uppåt av att komma hem igen.
En gång när jag hade varit ute och rökt utanför restaurangen och gick in igen såg jag hur en i personalen kom springande med en vattenkaraff nävarna. När jag tittade ut såg jag en saftig rökpelare stiga därute från askkoppen. När han hade fått död på elden och kom in igen undrade stammisarna var det var för jävel som försökte sätta eld på huset…
Den jäveln var alltså jag.
Igår invigde jag och syrran balkongen. Rosévin och folköl och en skål med snacks. Fantastiskt det där med samkväm på en inhägnad balkongplatta i luften. Även kallad balkongo.
Har varit på bakluckeloppis idag. I halvbakfullt tillstånd. Modigt och dumt samtidigt. Fölk överallt i klasar som stod och dreglade över mängder av poänglöst junk. Borden var uppsatta i sneda och diagonal rader på en kvadratisk yta. Rena kaoset till ordning. När man hade gått till slutet av raden så gick man av misstag samma rad tillbaka och undrade “Har inte jag gått här innan?” eller så missade jag en rad och tänkte “Vad fan, varför har jag inte gått här innan jag gick den här raden”. Sjukt komplicerat. Fick yrsel och dödsångest och svettades ut humle genom porerna i pannan.
Hittade en rätt snygg t-shirt. När jag frågade pajsaren till försäljare vad han skulle ha för den sa han “100 kronor”. “Äh”, sa jag och gick. Hundra spänn för en begagnad t-shirt. Fan det är ju en loppis och inte NK. Skämta aprilo i Maj med maj!!!
Såg även en kvinna som var klädd i en vit och mintgrön one piece. Hon var väldigt lik en kanin. På fötterna hade hon röda foppatofflor. Affärerna verkade gå väldigt dåligt vid hennes bord. Ingen stannade. Kanske ingen kände sig trygg med att göra affärer med en kanin.
Tittar om den engelska versionen av The Office. Fantastiskt rolig serie det där. Den pressade och obekväma tystnaden. Om man tänker efter så finns alla de där karaktärerna i verkligheten, ute i samhället. Det är fascinerande och smärtsamt på samma gång.