Sitter på köttbullekällarn för första gången sen jag opererades.
Med en Falcon halvliters flasköl framför mig. Hälften upphällt i ett glas på fot. Precis som det skall vara. Den ena kryckan vilar vid sidan av mig och den andra vilar framför mig.
I 180 grades synvinkel har jag massa människor som pratar om gud vet vad medan andra tittar tomt framför sig. Dästa av ett gäng bautaköttbullar kanske.
Dramatiken tätnar…kanske inte, men jag sitter mitt ute i verkligheten.
Jag såg nyss en familj kliva in här. Alla klädda leopardmönstrade jackor. Helt djuriskt ju.
En lång kvinna i 70 års-åldern i glasögon, i lockig och blonderad pagefrisyr med en stor dunjacka sitter mitt emot mig med en stor orörd stark framför sig…
En lång kvinna i 70 års-åldern i glasögon…sitter mitt emot mig.
Detta sa jag nyss va?
Men nu när jag tittade två minuter senare hade hon halsat hela härligheten i rasande fart. Redan på väg ut genom dörren och insidan på ölglaset där skummet jobbar sig neråt gravitationen.
Herregud, maken till pangig kvinna!
Vid bordet bredvid mig sitter en gubbe i ungefär samma ålder som den ölglupska kvinnan. Folk verkar känna honom. ”Hejsan svejsan” skickas ut till honom av den ena och andra som kommer in genom ytterdörren.
En köttbullekällar-kändis.
Fan nu blev jag starstrucked. Varför har man aldrig med sig autografblocket när man behöver det?
Till vänster om mig sitter en annan gosse i ungefär samma ålder som den andra mannen och kvinnan.
När han gick förbi för en stund sen tittade han suspekt på min krycka. Sen tittade han lika suspekt på mig som om han undrade vad en ung pöjkslyngel hade med sig en krycka ut på café för. Det är min bättre hälft hälsar jag då.
Även här gick det undan. Köttbullarna åkte in i truten på honom en efter en. Sicken köttbulliskung!
Nu sitter han och tittar ut genom fönstret och mumlar för sig själv.
Ibland tittar han ner i bordet, skakar på huvudet och flinar för sig själv.
Antar att han kanske är lite smartare än allmänheten och har räknat ut hela det här gatloppet där det står DUMHET på skylten vid mållinjen. Kanske han har svaret på allt.
Kanske han bara ångrar sitt sista köp av sina gröna strumpor.
Nu gestikulerar han med ena armen och pekar ut mot torget. Mumlandet kommer och går i taktfasta intervaller.
Då min hörsel är halvdan och hans mumlande ganska tyst så utgår jag från att han konstaterar att vi bor i ett tjyvsamhälle.
Det rinner jazz ur högtalarna på låg volym. Det passar bra in här.
Och så leopardfamiljen igen.
Förrymda från närmsta djurpark. Polis…polis!!!
Smälter in bra i stadsdjungeln bland hånglande hyenor, gapande babianer och köttbullesmaskande giraffer.
Fader leopard har satt på ljudet på mobilen. Högt. Så vi alla får njuta. Allt för att lille Leopard skall uthärda en skittråkig fika. Fadersfigur inom betéendevetande: 10 points.
Hur fan överlevde min och tidigare generationer i en monokrom värld där folk rörde sig i verkligheten och inte på skärm?
Och allt det här som jag har sett kan man se om man riktar upp blicken istället för ner…
På torg, på spårvagn, på gata…på Köttbullekällarn.
Och apropå far. Det är ju dennes dag idag. Min far har troligtvis hittat frid, förhoppningsvis sju våningar upp.
Rökandes pipa. Drickandes risvin. Allt till ljudet av en trumpet från mannen som visste hur man blåste en knivskarp och smeksam ton utan vibrator och massa annan skit.
Hur som helst:
Hail till Köttbullekällarn, att titta upp istället för ner och alla ölhävande quinns!