Fan det blir inget skrivet här längre. Man blir ju ledsen. Och ni måste bli ledsna som älskar detta sunkhak med hela era skrumpna hjärtan.
Har helt enkelt haft hövvet under armen och händerna i bakfickan och försökt skriva ett inlägg med min flyende haka. Inte lätt. Men vem fan har sagt att saker ska vara lätt när allt serveras på dåligt diskade engångstallrikar istället för skinande guldfat. Är jag poet eller var det jag som sket?
Äger jag en stugby i Norge för gamla ledsna alkoholister? Och vad ska man med tandpetare till om man har slarvat bort sina löständer?
Jag har en spak mellan skulderbladen. Drar man den neråt så dansar hodet samba i det feta bäckmörkret.
…och så vardagsångesten på det.
Jag fyllde 46 år i Fredags. Om det är ditt lyckotal kan du höra av dig så kan vi gifta oss i en container fylld med krossade tomater och skilja oss en vecka senare på Köpingsviks camping.
Ett år till i raden av alla år.
…och så vardagsmisären på det.
Nästa gång skall jag berätta om en händelse på Kapellplatsens systembolag, som just hände på min födelsedag. Inget sånt där jävla trams om att bli lycklig över att få visa sitt leg eller så.
Hej, hej, hej!
Barbagrej!