En stund senare efter jag hade pratat färdigt med den där tjejen från rädda barnen som jag berättade om i förra inlägget, så satt jag där med min bärs på uteserveringen i den skrattande solen och log mitt fantastiska solskensleende.
Plötsligt klev det förbi en hemlös med en jättestor sportbag på axeln. Hon såg ut att vara en gammal punkare eller metalskalle. Hon var också det mest pang-tjackade jag skådat på dagar. Hon stannade och frågade om en liten allmosa i form av en liten guldpeng. Jag ljög och sa att jag gick på socialbidrag. Vet inte varför jag sa så. Tyckte kanske det lät mer trovärdigt än a-kassa.
Tycker alltid det rimmar dåligt att säga att man inte har några pengar när man sitter med en vacker öl framför sig och har det gött som Mannes banankompis. Som en dubbelt dålig människa.
-Jag går ens inte på soc, sa hon och la till: Jag säljer mina kläder…
Hon halade fram en fodrad vinterjacka medan vårsolen gassade i mitt fejs. Tre storlekar för liten.
-Vill du köpa den?
-Nej, det är bra tack.
-Jaha, är du kräsen? Jag hittade den i en soptunna där borta.
-Okaaaj…
-Vänta… sa hon.
Jag väntade medan hon grävde djupt i sin jackficka och undrade vad hon skulle hala upp här näst. Medan hon rotade vidare pekade hon med andra handen längre ner mot gatan.
-Kolla, där står min jävla looser till son!
Jag tittade åt hållet hon pekade. Där stod en grabb som kanske var 15 år och skruvade på sig och halvgömde sig bakom ett träd. The other way around kanske…
-Här! Sa hon plötsligt och pangade ner en kupad hand på mitt bord så ölen höll på att välta. Jag satt och tittade på fyra godisar. Två syrliga, en lakritsbit och en mycket passande skumbit i form av en vampyr-tandrad. Godisarna var lite skamfilade och ludd från den undre världen djupt ner i hennes jackficka satt fast här och där på bitarna.
-Oooh tack! sa jag så vänligt jag kunde utan att behöva spela överraskad.
Jag tittade lite till på göttorna och sen tittade jag på henne, men framför mig var det tomt. Hon hade redan börjat klampa iväg med sin jättestora sportbag på axeln. Rakt mot sin looser till son som motvilligt lämnade sin trygga plats bakom trädet.
Nu är ta mig fan våren på gång, tänkte jag. Men man skulle ha ett par solglasögon så man slapp gå runt och le på stan hela tiden.
Jag tog en svalkande klunk på bärsen. Den satt pangig kula pistolmynningen.