Blev sjuk förra veckan . Lagom sjuk eller kraftigt förkyld. Inga överdrivna excesser i form 68 grader feber eller att delar från näsan lossnade. Rinnande näsa, ond och bråd death metal-hals och jävligt trött och matt. Under dessa fem dagar så flåsade jag mig till mataffären två gånger. Jag lade ner saker i min korg. Medan andra flåsade sig upphetsade över stjärnfrukter och fryst helgklubba så intog jag formen av död vandrande man som måste äta för att inte dö helt och hållet.
Annars har det varit hemskt mycket serie. Samma serie fast jättemånga avsnitt. Ligga ner, ligga ner, ligga ner och bara ibland hurtfriskt sitta upp och blänga. Kan man ligga upp och stå ner förresten?
Har haft oturen att överlag sova ganska dåligt också. Jag vet varför, men det orkar jag inte snacka om…annars kan ju det vara själva sinnesfröjden med att vara sjuk. Att sova i överdivna portioner med överdrivna proportioner.
Drömde en febrig mardröm också. Drömmar som utspelar sig på höga höjder har börjat dyka upp och återkomma. Att balansera med en fot på spetsen av ett kyrkton. Eller att stå på ett fönsterbläck på högsta våningen utan att kunna ta sig därifrån. Det slutar ofta med att jag tar ett jättekliv. Antingen så kan jag ta rejäla månsteg och landa på en annan byggnad eller så ramlar jag rakt ner. Då vaknar man ju såklart. Svettig som ett svin. På loftet som är onormalt högt för att vara en säng. Drömde fönsterbläcksversionen denna natt. När jag somnade om befann jag mig i en dröm där jag låg nerbäddad i min säng. Madrassen svävade fritt på några meters höjd utomhus. Genom parker och huskvarter. Jag gled förbi folk som kämpade med sina promenader. De försökte sträcka sig efter mig, men jag gled bara vidare. Ibland slöt jag ögonen och höll på att somna. jag drömde alltså att jag höll på att somna… Lugnet och harmonin i drömmen var total. Jag tänkte att jag alltid skulle glida runt sådär…men sen vaknar man på loftet som man alltid gör förr eller senare och det knakar både i ben och trapp när man åter står förvirrad där på golvet.
Var på Willys för en stund sen. En morsa frågade sig själv eller sin unge: Men var är havregrynen? Då började ungen stortjuta och skrek att hon ville ha makaroner. Hon skrek det gång på gång. Jag vill ha makaroner!
Tänkte att det rådde ransonering i den där familjen eller att makaroner ansågs som väldigt onyttigt. Modern ignorerade ungens tjutande och fortsatte leta efter havregrynen. Tror aldrig jag har hört en unge skrika i vånda efter en basvara. Problemen brukar väl uppstå när man passerar godisavdelningen?