Franska filmer och gamla lurar.

Har sett en hel drös med franska filmer på sista tiden.Verkar som att Netflix har köpt in franska filmer på samma vis som de gjorde med Italienska filmer.
De flesta jag har sett är från slutet av 90-talet och början utav 200-talet, väldigt gamla alltså, eftersom jag skrev fel och menade 2000-talet.
Det är något oslagbart med dialogen i franska filmer. Den är väldigt oväntad och oförutsägbar. Ibland sägs det sånt som vi skulle uppfatta som rent otrevligt, men som i fransåsens ögon verkar helt normalt. Det blir automatiskt roligt. Och här pratar jag inte om kebabsås eftersom jag stavade fel när jag skulle skriva fransos.
Och när jag ser att en film är runt 2000-talet (ej 200-talet) så tänker jag att det inte är så gammalt eller längesen. Men det är som ett annat samhälle. En annan värld. Förutom att kläderna är irriterande fula (speciellt 90-tals filmerna) och det ser ut som folk har fyndat på Majornas bakluckeloppis så är allt mycket mindre städat och ordnat. Samhället andas – “Det får gå”. Det röks överallt. I kök och på restauranger. Pk och kränkhetsvågen har inte skjöljts in som en tsunami. Man ser inga mobiler någonstans. Folk tittar framåt istället för neråt.
Och om man pratar telefoner (The phöne/korrekt uttal på engelska med fransk brytning) så har folk hemtelefoner. Med sladd.
Det var en film med en man som var skoförsäljare som ringde till sin chef när han efter att han hade klantat sig visste att han skulle få sparken. Han sa till chefen att stoppa upp skorna i röven och torka sig med sulorna och sen drämde han på luren.
Och om jag nu har någon icke byxmyndig läsare här (Ni ska läsa Moby Dick eller Starlet och inte vara här inne och dreggla loss!) så betyder inte det man slår näven i sin smartphone eller kastar den i gatan när man är lite upprörd. Nej dessa gamla bordstelefoner var gjorda av någon enormt tålig plast. Speciellt de äldre med nummerskivor (barn – googla nummerskiva). Tunga var lurarna också (och här pratar jag inte om folk som lurar dig, för de är ta mig fan överallt!)
Var jag försöker komma är att det var en helt annan känsla att bli arg och drämma/slänga på luren med de däringa telefonerna. I förtret och oförtret. Först drämma på luren följt av en jättesuck uppblandad med en svordom eller kanske ett könsord. Nu med mobiler följs det bara upp av sucken och svordomen, om man inte får köpa en ny mobil varje gång man råkat bli arg i luren. Men då borde man nog lägga de pengarna på att gå till en psykolog istället.
Det bästa var även att den som fick luren påslängd i örat kunde höra det där kabommet innan samtalet bröts – varpå man mången gång blev uppringd/eller ringde upp själv och sa:
-Du slänger inte på luren i örat på mig!!!
Så säger väl ingen längre?!
Och återigen för de ovetande så betyder inte detta att man slänger luren på vederbörande för att sen stoppa in den i örat på densamma.

Nåväl, om ni gillar fransk film, så är det ett bra läge att skaffa Netflix nu.

I övrigt och som nästan alltid så finns det massa annat och berätta. Jag har hunnit fylla 49. Jag har semester och jag har fått nytt jobb.
.Jag har ont i ena armbågen, en skruv i höften och skev fontanell från födseln. Detta är helt okej som skrift på min gravsten…men jag ska fan överleva er alla…

MERDE!!!!

One thought on “Franska filmer och gamla lurar.”

  1. Johan Svedjedal, 1965-, forfattare och professor i litteraturvetenskap utforskar biogra 7 fin som genre. Vilka mojligheter ger den litterara biografin? Hur ska biografin borja, tanka, skriva och sluta? J.S. ar sjalv verksam inom genren och har bland annat skrivit biografin Den nya dagen gryr: Karin Boyes forfattarliv, som blev nominerad till Augustpriset 2017.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *